Mer i kategorin Läsarberättelser |

Läsarberättelse: Att leva med ett övergrepp

Vi blev kontaktade av användaren Ztiwie som undrade om vi ville publicera hennes berättelse, och efter att ha läst den så var det ingen tvekan för vår det. Ztiwies historia berör och många kan säkert relatera till den, helt eller delvis.  Vi publicerar i stort sett oredigerad, för att den visar på en kvinnas kamp för att komma tillbaka efter ett brutalt övergrepp, och de tankar och funderingar som detta fört med sig inför förlossning och föräldraskap. En problematik som det inte talas mycket om och som i mödravård och förlossningsvård knappast berörs. Vi och Ztiwie hoppas att genom publiceringen av denna berättelse kunna väcka medvetenhet och i bästa fall en debatt. Notera att kvinnan på bilden inte har något samband med berättelsen. /Redaktionen

Fram tills jag var ca 7 år, var jag ett väldigt aktivt barn. Jag fick börja dansa när jag var 3,5 för min energi tycktes oändlig - ville absolut inte sova! Jag var ”mammas prinsessa”, hennes belöning efter att ha fött 4 pojkar, och valt att behålla misstag numer 5 i 40 år åldern. Jag var som en ”tornado av livsglädje” tror jag mamma sa när hon beskrev mig senast. Hade extremt livlig fantasi och kunde berätta alla möjliga historier och berättelser för folk. Men så kom dagen då jag tappade världsuppfattningen helt, när jag och min 1,5 år äldre bror börjar bråka på väg hem ifrån fritids och vi går skilda vägar hem. Jag bli denna dag våldtagen och förövaren hotar att döda mina föräldrar och syskon om jag berättade, vilket jag då självklart inte

gjorde. Det var inte någon jag kände. Denne man var dock känd i omgivningen och är fortfarande. Jag blev aldrig den samma personen efter att detta hände, jag hamnade i en annan värld, ljög om precis allt och bråkade med precis alla. Konstigt nog var det ingen som reagerade på min totala personlighets förändring fören jag en dag i skolan, ett bra tag efter händelsen, när jag pratar med en lärare och påstår mig se min döda farmor i rummet, som jag får hjälp.

Inte för att jag, knappa 7 år gammal, över en natt blivit som förbytt, inte för att jag gått ifrån att älska livet till att avsky alla och rygga undan för allt. Självklart var min mor väldigt frustrerad över att hon inte kunde förstå varför jag hade ändrat personlighet så.

Men när det var meningen att jag skulle få hjälp, så vet jag inte nu i efterhand vad det egentligen var dom försökte hjälpa mig med, de låste in mig i ett rum med en sandlåda där jag målade upp olika dimensioner och beskrev olika människor från andra världar och deras livsöden. I min journal som jag fick när jag var på ett behandlingshem året jag fyllde 18, står det att jag hade berättat om en tjejkompis jag hade från en annan planet med grönt hår som ”kom till mig efter att den svarta mannen hade lagt sig på henne, för hon blev rädd och blev tvungen att fly från sin planet”. Det syns tydligt i journalen att denne svarte man dyker upp ofta. Men det var aldrig någon som lyckades få fram vad som verkligen hade hänt, nu i efterhand verkade det mera som att man skulle arbeta för att mota bort minnet än att locka fram och bota det. Dom gjorde ingen fysisk undersökning. Då borde dom ha hittat några suspekta ärr.

Jag sökte hela min uppväxt efter svar. Tillslut blev jag så förvirrad att jag glömde bort vad som hade hänt och började istället leta efter kärlek överallt i form av vänner, pojkvänner, alkohol och droger. Hade jag inte total kontroll över min omgivning kunde jag bli hysterisk. Jag tog helt avstånd ifrån min riktiga familj när jag blev tonåring och hamnade i en annan familj som jag älskade och som ville adoptera mig. Jag hade i min förvirring intalat mig själv att det var min familj det var fel på, jag kom helt enkelt inte ihåg vad jag blivit utsatt för, min hjärna klarade inte av att bearbeta det hemska - så den begravde det istället, och hotelsen som var den egentliga orsaken till varför jag tog avstånd ifrån min familj. Det var först här i tonåren när jag levt ihop med denna familjen ett tag, när ”fadern” söp ner mig och började ta på mig en kväll som mitt liv verkligen slog i botten.  Minnet av den första händelsen började hemsöka mig, i kombination av att inte ha någon som jag verkligen kände förtroende för och som jag kunde prata med, som kunde hjälpa mig, som mitt liv blev ännu mera av en enda stor gröt. Jag var då 14 år.

Sista året i högstadiet, tröttnar skolan på mitt beteende, Det är tydligt att jag behöver hjälp av något slag, men får ingen hjälp. Det är jag själv som söker kontakt med socialtjänsten i sökandet av en familj, vilket jag då åter igen trodde var problemet. Jag skulle få börja prata med en psykolog.

Jag börjar gymnasiet. Det går bra till en början, men jag är snart tillbaka i min gamla bana och mår jätte dåligt. Minnena hemsöker mig, jag sköter inte mina samtal på BUP, och pratar definitivt inte om det som verkligen kan vara problemet. Jag nämner för några utav mina vänner att jag hemsöks utav mardrömmar om att någon tar på mig, skadar mig. Jag söker mig till andra människor som mår dåligt och tycker om att festa. Jag testade ecstasy för första gången och alla mina problem försvann, tyckte jag. Jag hoppade mellan jätte dåliga destruktiva förhållanden där jag gjorde allt för kärleken, men när det gällde sexet så fungerade det aldrig helt. I perioder använde jag t.o.m. sex som en själv plågning, vissa skar sig - jag hade massa sex. Jag bodde med vänner eller hos tillfälliga pojkvänner, så i mitt riktiga hem såg dom mig näst intill aldrig. Men igenom hela min struliga uppväxt så ska ni veta att min mamma släppte mig aldrig. Det gick inte en dag som hon inte funderade på varför jag hade blivit sådan. Hon anklagade sig själv.

Drogerna blev mitt liv, langare och knarkare blev min familj. Det var ingen som frågade om mitt liv eller varför jag mådde dåligt, blev man ledsen någon gång, så botade man det med att plussa på ruset man redan hade med något nytt. Jag försökte ta livet av mig, under en hallucination jag fick. Minnet av den första händelsen fick det till att verka som jag hade kryp och insekter under huden, så i ett försök att få ut dem skar jag mig. För sjukvården var jag bara ännu en knarkare och blev snart ivägskickad.

Jag gick i skolan, inte produktiv men jag var där, (ingen i skolan frågade någonsin hur jag mådde, ingen brydde sig att jag inte skötte mina inlämningar) jag arbetade som servitris och jag hade flyttat in hos min äldste bror. Men inte heller det fungerade länge, utan jag flyttade snart igen och jag kände mig åter på botten. Mitt liv har handlat ständigt om besvikelse, ensamhet och att bli lämnad eller lämna. Aldrig kände jag mig trygg.

Min hallucination kom tillbaka och denna gång råkar jag skära mig så illa att jag hamnar på Näl. Efter det blir jag intagen på behandlingshemmet Vänerviken här i Vänersborg och de låser helt enkelt in mig för att verkligen gå till botten med vad som är fel på mig. Där, genom massa samtal, kom sanningen tillbaka till mig. När jag förstod vad som egentligen hade hänt, kunde jag börja lägga ihop alla pusselbitar om varför jag mådde som jag gjorde. Varför jag hade ärr på ställen jag inte kunde komma ihåg att jag någonsin skadat mig på.

Jag såg även ett samband i varför jag inte ville leva med min familj. Jag sköt dem ifrån mig för att jag inte skulle kunna berätta någonting för dem, för att dom skulle få leva. För mig krävdes det att jag blev helt avskärmad ifrån alla andra för att kunna enbart fokusera på mig själv och tillslut våga släppa ut alla känslor och farhågor jag hade inom mig. Jag var ju så trött på att kämpa och må dåligt att jag helt enkelt gav upp! Och då fanns ju hjälpen där, dom fångade upp mig och plåstrade ihop mig igen.

När jag kom ut ifrån hemmet, mådde jag självklart inte magiskt bra och allt var frid och fröjd, nej nej. Men jag hade fått en ny självbild. Några droger har jag inte rört sedan innan tiden på hemmet, och behovet jag då hade för dom är sedan dess helt bortblåst.

Min känsla av att jag inte kan lita på folk sitter fortfarande hårt i mig. Jag får tvinga mig själv att sätta mig i situationer där jag kan vara det minsta sårbar. Fysisk kontakt fick även en helt ny innebörd efter att jag förstått vad jag egentligen hade varit med om. Hur fruktansvärt hemskt det som hänt mig egentligen är. Men det blir enklare, för varje år som går så känner jag mig starkare. Jag klarar att pusha mina gränser i min egna takt och får den respekten jag behöver utav min omgivning.

Jag gillar inte fysisk kontakt med okända människor, massage på ett SPA är ännu väldigt obehagligt för mig, och något jag gör max 1 - 2 ggr per år. Jag gillar inte när folk, även vänner, står/sitter/är för nära mig inom min ”safety-zone”. Jag kämpar med detta varje dag, men det blev lättare när jag tog steget att berätta för en liten skara människor om vad som hade hänt mig.

Mina föräldrar fick bekräftelsen på att dom inte var dåliga föräldrar, det som jag utsattes för kunde dom inte hjälpa. Dom krävde hjälp när jag var liten, det var inte deras fel att läkarna inte hittade felet. Min mor hade misstänkt att jag hade blivit våldtagen helt ifrån början. Kontakten med mina föräldrar och syskon har växt fram genom åren, och idag måste jag säga att det är helt underbart att ha fått tillbaka sin familj.

Jag har haft ett enorm stöd utav mina vänner som funnits för mig dag som natt för att lyssna, stötta och torka bort oändligt många tårar. I början tyckte jag att det var så orättvist, så orättvist att detta hände just mig. Självklart önskar jag inte att detta ska hända någon annan, men det var så jag kände då. Ilskan emot denna mannen, kommer jag nog på ett eller annat sätt alltid att bära med mig. Jag har accepterat vad som har hänt, och lever med mina minnen varje dag, Men jag har inte på något sätt förlåtit denne man för vad han gjorde emot mig när jag var ett barn. Inte heller har jag förlåtit min ”styv fader” som svek mitt förtroende till honom, och brände varje bro om tillit och hopp om kärleken till en man för många år framöver.

Det är snart 17 år sedan jag blev våldtagen utomhus, en höst eftermiddag på väg hem ifrån fritids. Men jag minns fortfarande hur han luktade. Jag känner fortfarande valkarna i hans hand mot min mun när jag drömmer om det på natten ibland.

Jag och min sambo har levt ihop i snart två underbara år. Vi träffades ute, så vi hade inga gemensamma vänner och kom inte ens ifrån samma stad. Det kändes helt underbart för mig, en ny start! Den här killen visste ingenting om den personen jag varit i min uppväxt, han såg bara mig för den jag var nu. Allt kändes så rätt med en gång med Jonas. Det var som att smälta ihop med en annan person, inte så där trevande, bökigt, osäkert och obekvämt som alla mina tidigare relationer med män hade startat. Hela hans kroppsspråk och personlighet fick mig att bli avslappnad. Jag kände mig så trygg när vi var tillsammans och för första gången på riktigt länge så vågade jag släppa in någon längst in till mitt hjärta. Och aldrig har han svikit det förtroendet.

När jag vaknat i skräck på nätterna, så har hans trygga famn alltid funnits där. Han märker på mig när jag behöver hjälp med att ta mig ur mina minnen, han försöker alltid förstå hur jag känner. Han har låtit mig berätta i min egna takt och aldrig krävt något utav mig. Det har varit väldigt viktigt för mig att jag fått den tiden utav honom. Att berätta om övergreppen för Jonas var för mig en självklarhet, Han är min pusselbit som har mina svar när jag inte finner dom själv. Jag skulle inte kunna vara utan honom. Så kände vi båda två och flyttade snabbt ihop, när vi varit officiellt ett par i ca 3 månader och vi kommer fira vår två års dag den 26 juni i år som stolta föräldrar.

Det är ungefär en månad sedan jag började tänka på övergreppet igen. När det verkligen gick upp för mig att det faktiskt kommer att komma in en liten bebis i våra liv och att vi ska bli föräldrar. Jag började läsa mera om själva förlossningen och insåg snart att en förlossning är någonting jag inte kan kontrollera. För mig blev det likheter mellan en förlossning och övergreppet, och så hade jag inte alls sett på min kommande förlossning i mina dagdrömmar! Att vara så sårbar och så naken, att jag inte kan resa mig upp när jag vill och gå därifrån ( något som är väldigt viktigt för mig, ett nej är ett nej och då ska det hemska ta slut ) Smärtan i underlivet kanske kommer att påverka mig, jag kanske inte kommer att klara av att krysta när det väl gäller?

Jag kände genast att personalen måste ge mig så mycket information som bara möjligt om händelseförloppet under förlossningen, och den enda mannen jag kommer att vilja ha i mitt rum är min älskade Jonas. Alla vaginala undersökningar man måste göra gör mig smått kräk färdig, men jag vet ju själv att det är ett måste.

Jag tog upp detta med min barnmorska. Hon var väldigt förstående, frågade inte om själva händelsen i sig utan mera hur mitt liv har varit efter. Hon skrev mina önskemål i journalen till förlossningspersonalen och även att jag inte ville att dom skulle fråga mig någonting om övergreppen, såvida det inte behövdes, utan bara vara medvetna om det och försöka agera därefter.

Jag började även tänka att jag helst ville att bebisen skulle bli en pojke. Mina tankar om att det som hänt mig skulle hända mitt barn känns ibland övermäktiga. Jag fick en ny förståelse i hur mina föräldrar måste ha känt under min uppväxt, hjälplösheten och skräcken. Jag kommer garanterat att bli en riktig höns mamma som fortfarande springer efter mitt barn och knäpper jackan och snyter näsan när h*n är 20 år.

Undra hur vanligt det är att personalen på förlossningen får reda på att föderskan varit med om ett övergrepp? Hur reagerar man som barnmorska tro? Vad vidtar man för åtgärder som barnmorska för att hjälpa föderskan behålla lugnet, OM dessa minnen skulle blossa upp och det fantastiska mötet med sitt barn för första gången förvandlats till något hemskt traumatiskt.

Hur kan man som barnmorska hjälpa den gravida kvinnan inför förlossningen? Och vad finns det för hjälp att få?

Vart kan man vända sig om man vill ha någon att prata med, inte bara om övergrepp utan om vilka problem som helst ?

Jag är idag väldigt öppen med vad som hänt mig, och pratat med många andra kvinnor om deras upplevelser. Hur svårt detta än må låta, så verkar det vara viktigt att man inte fastnar i hatet. Jag menar inte att man ska förlåta, det har jag inte gjort själv, Men att man inte går runt och hatar någon hela dagarna. Att hata drar all energi man har i kroppen, ilska och vardagsbekymmer på det kan få vem som helst att bli deprimerad.

Jag tror inte att man som offer i början riktigt kan värdera hur viktigt det är att få lov att prata av sig, att ha någon vid sin sida, en partner, en vän som har insikt i varför man kan hoppa en meter upp i luften och börja storgråta om någon kommer bakifrån och vänligt lägger en hand på ens axel. Eller varför man inte är intresserad av att se på crime-serier där de flesta tjejer blir våldtagna och mördade i vartannat avsnitt. Att ha någon att prata med i tid och otid hjälpte mig, och även många andra som varit utsatta för övergrepp. För mig var inte det svåra att prata, utan att börja prata.

Idag pratar jag väldigt öppet om vad som hänt mig, för jag vill att andra som varit utsatta ska få vetskapen om att livet kan bli bättre, det finns ett liv utanför skammen och hatet. Man måste våga älska igen, och släppa in dom i sitt liv som älskar en tillbaka.

Varför ska man vara ensam och ledsen, när man kan vara starka, tillsammans!

Rekommenderat

Så hittar du den billigaste och bekvämaste flygresan

Så hittar du den billigaste och bekvämaste flygresan

Sommaren närmar sig alltmer och det börjar bli dags att planera resan till lite mer solsäkra destinationer. Det finns en del funderingar som man alltid har innan man bokar resa och är man gravid är de här funderingar extra aktuella då det är egentligen inte en utan två personer ... 1

Det finns 12 kommentarer till denna artikel

    jojis

    5 jojis

    Jag är helt mållös, så starkt av dig att prata om detta! Du är en fantastisk människa!
    Ibland blir man stolt över kvinnosläktet, jag är så glad att du finns, fantastiskt modiga, ärliga och kloka människa! Och jag är glad att admin såg din text i frågeforumet. Det är ett intressant område som alldeles säkert förklarar för många kvinnor varför minnen man glömt och begravt dyker upp under eller efter en förlossning. Just att inte ha kontroll över sin egen kropp... Fantastiskt skrivet, hurra för dig!

Skriv en kommentar


För att visa att detta meddelande inte autogenererat, ange vilka bokstäver som visas

Går det inte att läsa? Klicka här för att byta.