Kärlek?

Hur känner ni för bebis i magen? 

Känns som att jag borde älska bebisen och gå o prata med den och klappa o gulla men nej. Jag känner ingenting speciellt så? 

Jag kommer självklart att älska när den väl kommer ut (hoppas jag?).

Jag känner oxå att jag distanserar mig för att jag är så rädd att det ska hända något, ex spädbarnsdöd eller liknande. För att inte bli för ledsen eller något? jag vet inte riktigt..

Jag vill ju så gärna ha bebis ute nu. nu nu nu :)

Någon som känner igen sig?? :(

11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Jenna__ skrev den 2012-06-10 19:04:31

Hur känner ni för bebis i magen? 

Känns som att jag borde älska bebisen och gå o prata med den och klappa o gulla men nej. Jag känner ingenting speciellt så? 

Jag kommer självklart att älska när den väl kommer ut (hoppas jag?).

Jag känner oxå att jag distanserar mig för att jag är så rädd att det ska hända något, ex spädbarnsdöd eller liknande. För att inte bli för ledsen eller något? jag vet inte riktigt..

Jag vill ju så gärna ha bebis ute nu. nu nu nu :)

Någon som känner igen sig?? :(

 

 

 

Hej Jenna!

Jag är som du fast kanske snäppet värre till och med. Jag känner inte någon kärlek för den lilla där inne och jag pratar inte mycket med den alls för det känns så konstigt. Jag känner mig inte ens redo för att den ska komma ut om 9 veckor! Jag är rädd för att jag inte ska känna den direkta kärleken alla säger att man drabbas av. Och jag är rädd för att mitt sämsta tålamod kommer göra mig till en dålig mamma som inte står ut under jobbiga perioder.

Jag skriver ganska mycket om sånna här tankar på mig gravidblogg http://babybabuk.blogg.se också. Men som jag förstår så är dessa tankar helt normala och på ett sätt bra för då förbereder sig hjärnan på den enorma omställning det kommer att bli och är beredd på hårda, jobbiga och underbara tider.

 

MVH Linnea

Kram Linnea - lellelii.blogg.se
HannaA
5 HannaA
11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Jag känner igen mig helt och hållet! Mitt lilla mirakel beräknas komma om 6 veckor (25/7). Och jag kan ärligt talat inte säga att jag älskar det lilla pyret än så länge. Alla andra är så himla glada över att jag och min sambo ska ha barn, men jag känner inte alls den glädjen. Vet inte om det beror på rädslan att man inte vet hur allting blir sen. Jag har sedan snart 8 år sen lidit av depression, vilket gör mig väldigt rädd att det ska gå ut över bebisen. Jag vet att jag kommer älska det lilla pyret när den  väl kommer ut, men känns just nu som att jag försöker ta distans för att inte fästa mig FÖR mycket, OM någonting skulle hända.

Det känns som både hemska och läskiga tankar och är ingenting jag vill prata om med mina nära och kära. Knappt min sambo vet om exakt hur jag känner. Det är mycket skam i det hela! :/

Kram!! <3

11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Gud vad skönt att höra att det inte bara är jag! 

Men jag tror absolut att så fort dom kommer ut kommer dom vara hela våran värld <3

11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Förstår precis hur du känner.  Ibland spritter det till av "förälskelse" när han lever runt där inne men oftast är det bara en stilla väntan. Tror allt kommer när de är ute :)

Har en son född augusti -12 och en dotter född dec -14.

Hade ett sent mf i början av -14

11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Jag förstår också vad du menar, delvis... För mig känns det som någon tidigare sa konstigt att prata med bebisen i magen, min sambo gör det oftare än mig. Jag tycker om att sjunga och vet att det är bra men de gör jag ju bara i bilen när jag är ensam eller åker med min sambo. Just det här att älska något som inte riktigt är här helt än... Känns konstigt att erkänna det, känner mig lite dålig men samtidigt så är det skönt att man inte är ensam och det är väl snarare en bekräftelse på att det kanske är med vanligt än vad man tror. Men hur ska man förbereda sig på en helt omvändande livssituation? Det är typ som att vara förbered på att gå in i ett helt nytt kapitel som man inte vet något som helst om... Vad ska man säga, göra och tycka? Jag tror att det för min del kan bero på att jag fick missfall förra året i Augusti, då var vi jätteglada och den här gången har jag inte kunnat vara lika glad... :( Men jag tror på att vi kommer älska våra barn när dem väl kommer ut ändå, känns som att man inte helt förstår att man ska bli mamma och det är säkert därför som det hela är distansierat. Jag är också rädd för alla de där sakerna som kan uppstå med ett barn, spädbarnsdöd osv... Känns som att man aldrig kommer kunna sluta oroa sig eller känna sig helt i ro. 

11 år sedan ´

Sv: Kärlek?

Det här är min andra graviditet. Första graviditeten kände jag absolut ingenting för livet i magen. Jag förstod inte vad alla i min omgivning ojjade sig om. En grej som var väldigt skön var att jag heller inte oroade mig. De tre första dagarna efter förlossningen kände jag inget heller. Pappan grät av lycka och jag bara tänkte "Vad är du så glad för?". Jag ville inte ens vara med och bestämma namn på barnet. Men efter tre dagar så smällde det till. Min världsbild vändes upp och ned och jag blev aldrig densamma igen. Jag fylldes så av kärlek till barnet att jag knappt stog ut. Jag tittade på människor utan barn, log och tänkte "Ni vet ju ingenting!!!"

Det här var fjorton år sen. Nu har jag som genom magi blivit gravid igen och det är jätteskillnad. Jag gläds varje dag. Jag älskar barnet i min mage. Jag är tyvärr betydligt mer orolig, men det är väl naturligt när man älskar.

Du måste vara inloggad för att kunna svara på detta ämne