Desperat

Inte första gången jag skriver om hjälp och tips med livet här men nu var det ett tag sen sist.. Jag och min kille som varit tillsammans i 3 års tid nu, gjorde för snart ett år sedan en abort. Jag var då 19 och han 20 och det var inte tänkt alls men med hormonrubbningar har jag svårt med andra preventivmedel en kondom. Jag gick i valet och kvalet men ville väldigt gärna ha barnet men han bestämmde sig för att han inte ville de. Vi hade långa och många diskusioner om detta och tillslut bestämmde jag mig för att inte sätta en bebis till världen som han inte ville ha.. det känndes inte rätt att han skulle ha mindre rätt en mig att bestämma. Men när det väll kom till den dagen tog jag tableterna och grinade konstant tills det var dags. Runt allt det här var min kille inte alls stöttande, han stängde av helt och va inte ofta hemma, så fort ja sa något sa han bara att han inte ville prata om det och det förblev tystnad om saken för hans del tills 4 månader senare. Jag sprang på kurator mötten och grät varje dag men fick förklarat för mig att det endå va mitt eget val och att det går över med tiden. Vi är ju så unga så det där har vi tid med sen. Jag fick även förklarat för mig att det här var ju bara bra nu får jag ju va ung ett tag till.. när min kille väll började prata om det så fanns det inte mycket att säga annat en att han oxå mått dåligt över det. Jag tänkte att det kanske var lika bra, en kille som beter sig sådär skulle nog inte klara att vara pappa. Och jag fortsatte gråta i ensamhet. Mycket förändrades på kort tid, mamma och pappa flyttade och jag köpte mig ett eget litet hus där jag och killen, 2 katter och min hund flyttade in. Det där med vuxenliv satte fart och jobb, renovering av huset och byggnad av hundgård..ja mycket hände på så otroligt lite tid. Mycket har hänt under otroligt liten tid.. Men den där gnagande känslan av aborten och det som hände har inte släppt. Jag har gjort en abort förut när jag var 15, men det var mer förståeligt då. Då hade man inte en chans att klara sig själv, den här gången var jag 19, hade gått ut skolan. Hade en kille jag älskat och varit tillsammans med i flera år. Folk omkring skaffar barn trotts att dom inte har utbildning jobb eller partner och jag vet att det inte är rätt.. men jag är så avundsjuk. Jag känner mig psykiskt sjuk, som att jag är helt dum i huvudet, samlar bebis saker som jag gömmer för min pojkvän. Drömmer på nätterna om de, har paxat ett rum och köpt tappeter som ska bli barnkammare och jag vill bara lägga mig ner och dö i tårar varje gång nån kompis kommer ut med beskedet att dom väntar småt. Jag vet att jag är ung, jag vet att jag inte ska ha bråttom. Men livet har inte varit kul efter detta, det är inte ut å festa och vara ung. Det är bara dessa tankar hela tiden. Och jag vill bara sluta tänka och känna som jag gör. Det har gått ett år, och ingenting har förendrats sen dag 1 jag såg pluset på stickan. Jag längtar fortfarande, vill inget hälre och känner bara en stor sorg.. Jag och min kille har det i övrigt bra, han är otroligt fin och dom här 3 åren som tillsammans har för mig varit underbara. Vi har känt varandra enda sen jag var 5 år. Han är ansvarsfull och pålitlig, flitig och då omtänksam och fantastisk med barn. Han skulle bli den bästa pappan i världen. Trotts detta och mina tankar och känslor av barnlängtan så de gör ont i mig kan jag inte se mig själv med ett barn från honom.. jag förstår inte varför jag känner såhär men jag gör det. Jag kan se honom som pappa, men inte med mitt barn. Jag är så otroligt rädd att bli gravid igen med någon som inte vill ha det.. Jag går inte i tankar om att gå ut på krogen och ligga med första bästa för att få en bebis, det är inte så det är. Jag vill komma runt allt det här som hänt så att den dagen han är redo för barn så kan vi skaffa ett och göra vår underbara lilla familj enu större. Men det sitter så hårt inne, och jag är så rädd att behöva göra en abort till, så rädd att bli ensam i allt igen. Jag viill inte va med någon annan man.jag älskar honom. Men hur ska jag göra för att komma över detta? Vi har pratat, jag har varit på terapi. Hur ska jag komma över att vilja ha ett barn så mycket? Jag är bara 20, borde inte ha bråttom eller känna såhär..men jag kan inte för allt i världen sluta tänka på det.. Snälla hjälp
      Du måste vara inloggad för att kunna svara på detta ämne