Decembermamma?!
Hej på er!
Jag inviger väl! 24 going on 25, bor i södra Sverige, väntar första barnet (oplanerat), kom som en chock för oss för några dagar sedan.
Har en sambo som har väldigt svårt för förändringar, speciellt detta som är så stort då han tvivlat om barn tidigare med. Jag får panik av hans tvivlande och mår helt enkelt piss av rädsla för att han ska välja att lämna mig, jag klarar mig ifs ändå men jag trodde aldrig jag skulle hamna i en sådan här situation. Hade jag inte varit emot det så hade han valt abort, utan tvekan, trots att vi har ett stabilt, kärleksfullt förhållande på 4 år, bott tillsammans i 2 och vi båda har fasta svensson-jobb.
Jag är 99 % säker på att detta är en chock och att allt löser sig med tiden, han måste bara vänja sig vid tanken att våra liv ändras. Han är aboslut ingen dålig människa som gör dåliga beslut och är taskig, han är världens goaste som bara har grymt stora problem med stora förändringar som kräver stora ansvar.
Det är såklart väldigt tidigt, är i v 6, går på v 7 på lördag. Allt kan hända.
Jag bara vet att vi kommer bli en superfamilj och han en underbar pappa, jag vill bara att vi båda ska kunna känna glädjen i detta mirakel, som uppenbarligen kunde hända, trots skydd...
Jag har absolut också haft en hel del break-downs dessa dagarna, livrädd är jag. Livärdd för graviditeten, vad den gör med min kropp, hur mycket våra liv ändras (jag skulle nyss få ett nytt jobb som grupptränare, nu vet jag inte hur det blir med det), rädd för ansvaret i många år framöver, precis som han är, men jag har nog lättare för att acceptera. Bara tanken på att vi fått en liten ärta utan att försöka medan många andra har problem, kan ju bara räknas som en gåva.
En gåva jag vill ta vara på, varesig jag blir ensam eller om han stannar.
Vem är ni?
Sv: Decembermamma?!
Men jösses! Vilken historia! Hoppas verkligen att det går betydligt bättre denna gången, starkt av dej att våga göra om!
Sv: Decembermamma?!
Hej tjejer!
Igår var jag på tidigt ul och fick se ett litet gryn på 22,1 mm med tickand hjärta ❤️ Prel. BF 22/12. Jag var riktigt, riktigt orolig innan det var dags för i tisdags fick jag så himla ont i magen och igår kom det blodblandade, bruna flytningar men BM som gjorde ultraljudet sa att det är ganska så vanligt i början av graviditeten, framförallt vid tiden man skulle haft mens, och att det beror på att kroppen inte har fattat att den är gravid. Men allt såg bra ut så nu är det bara att hoppas att resten går vägen!
Eftersom jag gjort en gastric bypass, i oktober 2014, så får jag äta extra Folacin och Behepan. Men jag mår ganska så bra trots allt!
Hur mår ni andra?
22/12-16 föddes en alldeles underbar liten flicka <3</p>
Sv: Decembermamma?!
Så härligt att allt såg bra ut. Jag mår okej. Illamåendet och hunger hela tiden. Blää. Att köra bil gör mig illamående:/Liam född 140925 <3
Sv: Decembermamma?!
Vad skönt att allt såg bra ut knyttan!! Att du gjort operationen kan också göra att det gör mer ont när livmodern växer, det sa bm till mej förra graviditeten iaf. Jag var orolig för det kändes som knivhugg i magen, men hon sa att om man gjort någon operation i magen kan det göra extra ont för att man har ärrvävnad som det drar i. Jag har inte gjort någon omfattande operation, bara titthål där de verkligen bara tittade men det räckte tydligen. Det gjorde ont några dagar, värst en dag och sen mindre och mindre sen var det som vanligt igen.
Sv: Decembermamma?!
Jo det förstås! Jag har gjort tre lapraskopiska ingrepp i magen. Första där de konstaterade endometriosen, sedan gbp och en till op efter så ärrvävnad finns det nog gott om. Dessutom har jag en bakåtlutad livmoder vilket jag har förstått kan påverka så det gör lite mer ont vid växtvärk eftersom livmodern reser på sig. Det måste ju kunna dra i ligamenten och fästen.
22/12-16 föddes en alldeles underbar liten flicka <3</p>
Sv: Decembermamma?!
Ja men då kan det nog säkert vara så. Hoppas att det ändå blir som vanligt om ett par dagar ändå