Förlossningsberättelser

Hej!

Jag antar att många har fått sina bebisar nu? Tänkte låta denna tråd bli en tråd där man kan berätta om sin förlossning. Det kan vara skönt att lufta.

Detta är min berättelse:

Kl.05:30 den 6 oktober- på bf-dagen, fick jag värkar. Men de var inte som jag hade föreställt mig att de skulle vara, det var lite som mensvärk som strålade ner mot ljumskarna. Jag hade trott att det skulle kännas som ett tryck neråt och att det skulle kännas som sammandragningar i hela livmodern. Senare skulle jag förstå vad detta berodde på... hur som helst skickade jag min sambo på jobbet, jag trodde att detta endast var förvärkar och att bebisen tidigast skulle komma en vecka efter beräknat förlossningsdatum, förstföderska som man är. Han gick motvilligt hemifrån och ringde ungefär en gång i timmen från jobbet för att fråga hur det gick. Vi bestämde att han skulle komma hem till lunch och att jag skulle ringa om något mer hänt. Jag låg kvar i sängen med en värmedyna på magen där det gjorde ont. Tillslut hjälpte inte det heller. Jag tog 2 alvedom, en dusch men detta hjälpte inte heller. Då förstod jag att detta nog var riktiga värkar. Ringde till förlossningen och hörde mig för. Jag fick skatta smärtan till en 4:a av 10, och hon tyckte att jag kunde vänta med att komma in tills jag tyckte att smärtan var en 7:a. Vi har 9 mil till förlossningen så man vill ju inte åka försent. Det var mycket därför min sambo inte kunde få ro på jobbet vilket man kanske kan förstå. Han kom hem vid lunch och då hade värkarna börjat kännas rätt ordentligt så jag ringde till förlossningen och sa att vi kommer in nu, de välkomnade oss. En knapp timme senare, efter en lite för snabb bilkörning, kom vi dit och efter CTG-kurvan gjorts konstaterades att jag hade öppningsvärkar och jag var öppen 4 cm. Jag ville prova bad, men innan jag hann komma i gjorde värkarna så ont att jag ville ha mer smärtlindring än varmt vatten. Värkarna var inte som andras, har jag förstått i efterhand i samtal med vänner och bekanta, de kändes som knivar som täljde i ljumskarna. Det var en stark ilande smärta och jag kunde inte gå när jag hade dem, ville mest bara gråta när de kom och de kom ganska tätt. Dessutom hade jag börjat må illa och försökt kräkas, men det gick över just för tillfället. Senare skulle jag spy som en gris... men jag kommer till det. Jag provade lustgasen och den var väl bra eftersom det fick mig att fokusera på andningen, men jag fick be henne dra upp den då jag inte tyckte att den gav effekt. När hon gjorde det funkade den bättre, det var i alla fall bättre med lustgas än utan. Men jag bad tillslut om epidural och en läkare kom och la den. Det var verkligen som en befrielse, jag kände ingenting efter det! Tackar den danska läkare som la den, han var väldigt skicklig. Jag och sambon satt och fikade i förlossningssalen och surrade lite. Tills jag började kräkas. Klockan var då kanske 17-17:30 och efter det spydde jag tills barnet var fött kl.01:09 på natten. Som alltid när man mår illa och kräks går det bra att kräkas så länge man har något att kräkas upp, men tillslut tappade man ju all energi då man inte fick behålla något. Vet inte hur många spy-påsar jag förbrukade innan det hela var klart... för att återgå till tillfället, jag öppnade upp mig som jag skulle och jag sa till min sambo att jag trodde att bebisen skulle vara född vid 22, om allting fortsatte som det gjorde nu. Men så kom vi till det skedet då jag hade öppnat upp mig 10 cm och jag skulle börja få krystvärkar- de uteblev. Barnmorskan kände efter och sa att bebisen låg ovanligt högt upp. Hon konsulterade förlossningsläkaren och fick order om att lägga på värkstimulering och skruva ner bedövningen (hon sa skruva ner, men jag är rätt säker på att hon stängde av). Sedan började helvetet... jag fick enorma smärtor och utan att barnet kom längre ner, det tog bara stopp! Läkaren tillkallades och hon ville dra sugklocka. Sugklocka var något jag fått bearbeta innan förlossningen, jag var nämligen rädd för den av olika anledningar som jag inte ska berätta om för jag vill inte göra andra lika rädda för den som jag är själv. Men jag hade kommit dithän i tanken att sugklocka absolut var ett bra verktyg om man behövde en sista push för att barnet skulle komma ut. Nu var ju inte detta läget för mig, mitt barn låg så högt upp att jag inte ens fått krystvärkar och läkaren kunde knappt ana huvudet när hon tittade efter. Så jag sa nej till sugklocka, jag ville hellre ha kejsarsnitt eftersom jag var betydligt mera rädd för sugklockan i det läget än för kejsarnsitt. Hon var dock inte sugen på kejsarsnitt och det blev en diskussion mellan henne och min sambo, själv var jag i ett vakum då jag inte hade kraft kvar sedan jag kräkts så mycket och dessutom hade väldigt ont. Tillslut försökte vi forcera krystningarna då jag fick krysta utan att ha krystvärkar men inget hände. Efter många om och men fattade läkaren själv beslut om kejsarsnitt och just då var det en enorm lättnad för mig. Kl.01:09 föddes en pojke på 3630 g och 50 cm, som vi kallar för Loui. Han mådde bra och det gjorde jag också. Däremot var det rätt jobbigt att bearbeta efteråt, rent mentalt. Det kändes som om jag hade misslyckats, gett upp, inte respekterat läkaren som ville använda sugklocka, tagit diskussioner med henne, som att jag snuvat min sambo på upplevelsen då han var rädd för kejsarnsittet osv. Det är 3 veckor sedan han födde och än idag kan jag få tankarna på det här. Men när jag tänker på det kommer jag alltid ihåg varför jag inte ville ha sugklockan- förmodligen hade det krävts betydligt mer än bara ett försök och i värsta fall hade det inte gått och man fått ta till kejsarsnitt i alla fall. Dessutom hade det nog blivit större skador i underlivet än vad det blev på mig av kejsarsnittet, 12 timmar efteråt kände jag mig oberörd av att jag var snittad och var uppe och gick utan bekymmer. Så det var ett bra snitt av en mycket duktig läkare.
Det gör mig glad att höra om andras förlossningar som gått bra. De som gått fort, de som fått krystvärkar och de som kunnat föda vaginalt utan några större skador. Jag tänker att nästa gång kan det vara annorlunda för mig och då kanske jag kan föda vaginalt jag med :) Men Lycksele BB, där jag födde min son, är en fantastisk plats med fantastisk personal. Jag är nöjd med vården jag fick trots att det blev som det blev och imponerad av att barnmoskorna och läkarna kan göra ett sånt bra jobb trots att de har flera saker att göra samtidigt. En fantatstiskt skicklig yrkesgrupp som definitivt förtjänar ett julkort i år!

Hoppas på att få höra om era upplevelser! Kram från Magdalena

      Du måste vara inloggad för att kunna svara på detta ämne