Tack gud att vi båda lever!

Hej! Jag vet inte om någon tittar in här längre. Jag hoppas att ni alla mår bra och har en underbar tid tillsammans med era små!

Min graviditet slutade illa. Jag fick lunginflammation och allmän blodförgiftning. Jag ringde till förlossningen när jag fått lätta sammandragningar med 10-15 minuters intervaller en hel natt. Men de v8ille inte ta emot mig för att jag mådde så illa. förrän det kört igång ordentligt. När jag misstänkt att jag fått lunginflammation och mådde mycket illa med feber över 40 grader ringde jag ambulansen som kom efter några minuter. Men de ville bara att jag sku ta alvedon och kontakta familjeläkarna om jag inte blev bättre. Jag insistetrade att jag inte kände några fosterrörelser men de menade att det var för trångt i magen för att batrnet sku kunna röra sig där. Efter att ha ätit maxdos alvedon i ett dygn körde min man mig till akuten. Där blev det fart under benen på personalen. Olika prover togs på mig och jag fick genast vätskedropp + antibiotika och syrgas och så med illfart med ambulans till förlossningen. Där blev det akut snittning. Pojken mådde inget vidare, hade nästan inget blod. Hans blod hade försvunnit via moderkakan in i mitt blod. Nästa förmiddag flögs han från neontalavdelningen till Uppsala för bättre vård. Pga blodbristen fick han syrebrist i hjärnan som förorsakade hjärnskador.

Jag själv mådde inget vidare heller. Efter snittningen mådde jag så dåligt att de inte väckte upp mig ur narkosen och lät mig vara kopplad till respirator och fick en mängd olika sorters antibiotika inpumpat i kroppen. När jag så småningom repat mig så pass att jag kunde flyttas till annan avdelning visste man inte hur det skulle gå för pojken. Det enda jag kunde göra var att ringa och prata med personalen i Uppsala. Det kändes mycket jobbigt att inte fått se min lilla pojke eller att få hålla honom i min famn. De skickade foton på honom åt mig. När jag tillfrisknat så mycket att jag inte smittade längre fick jag åka till min pojke. Det blev glädjens dag för mig.

I dag mår vi båda bra. Min pojke har fått utbredda hjärnskador, men trots det har han utvecklats motoriskt inom ramen för det normala. Vi hoppas att han fortsätter att utvecklas i positiv riktning. Han är så nyfiken och med i allt, verkar inte avvika från andra jämnåriga.

Då kan man undra hur det kunnat gå om jag kommit ett dygn tidigare in för vård då jag ringde efter ambulans. Läkarna uppskattar att jag hade klarat mig 1-1,5 dygn och att det bara hade varit frågan om timmar som min pojke hade klarat sig. Uppenbart är i varje fall att vi får tacka Gud att vi båda lever idag.

Jag hoppas att allt gått bra för er andra och att ni nu har en underbar tid med era små!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Usch och fy fan! Alltså herregud! Det är ju sånt här som gör att man inte vill ha med vården att göra. Att dem kan behandla en så fel. Jag tycker definitivt att du ska anmäla! Dem ska inte få göra detta misstag igen mot någon annan. Jag hade gärna läst detta i en tidning så att mer folk skulle få veta vad som hänt OCH för att läkarna då kanske inser att dem gjorde fel med dig!

Håller tummarna för att du och din son ändå kan återhämta er trots denna förskräcklige händelse och jag hoppas att han trots sina hjärnskador mår bra i dagsläget i den mån han kan. Styrkekramar till er <3

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Åh tack Gud för att ni båda klarade er! Fy för sådana läkare dom har inget med det yrket att göra!! Hoppas du och din son mår bra och att hans utveckling fortsätter att gå åt det positiva hållet. Massa kramar!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Vi hade 8 månaders kollen i går. Våran pojke klarade allt som hör till kollen trots sina hjärnskador. Så Gud är med oss. Neurologen säger att han inte borde utvecklats så här bra med de skador han fått. Våran pojke mår nu bra förutom att han har svårt med ätandet, att svälja och behålla maten, men vi har fått hjälp av både dietist och logoped så vi hoppas att ätandet också kommer igång på samma sätt som övrig motorik. Det som blivit skadat i hjärnan går inte att reparera, men friska delar av hjärnan kan ta över de skadade funktionerna. Vi har en riktig mirakelbaby som kämpar på allt vad han kan.

Själv mår jag bra, är fortfarande mycket trött och har fått veta att sköldkörteln inte fungerar som den ska. Det kan bero på blodförgiftningen jag fick. Så får antagligen äta medicin resten av livet för det, men det är en liten sak jämfört med det vår lille pojke fått gå igenom.

Jag kan inte klaga på vården vi fick på sjukhusen när vi väl kom dit. Personalen var helt underbar emot mig och stöttade mig på alla sätt de kunde när jag var ifrån min baby innan jag tillfrisknat tillräckligt för att få åka till honom.

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Häftigt att han utvecklas så fint trots all skada!! Jag hoppas det fortsätter så!!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Häftigt att han utvecklas så fint trots all skada!! Jag hoppas det fortsätter så!!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Skönt att höra!! Det är en duktig liten pojke du har minsann, honom kommer det gå finfint för ska du se och ju äldre han blir desto mindre hoppas jag att hans skador visar sig för många barn "växer ifrån" sånt med rätt pedagogik! Hur det än är så är det helt underbart att han lever, kan inte tänka mig hur det skulle kännas om jag förlorade min lilla i magen så mycket som man längtar!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Hej, Önskar er allt gott. Så tråkigt att höra hur ni bemöttes och er historia. Hade själv luftvägsinfektion osv före förlossningen. En läkare trodde att det inte var lunginflammation (han visste inte). En annan lät mig bestämma själv om jag skulle ta antibiotika eller inte så jag vågade bara ta kuren i 3 dagar. Min barnmorska hänvisade till vårdcentralen. Varför finns det inte "kvinnocenter" som är specialiserade på kvinnor oberoende av om de lider av graviditetskomplikationer eller infektioner och där kvinnan tas in direkt om det finns en fara för henne och eller barnet? Jag tycker inte att gravida platsar på vårdcentralen. Mitt förtroende för sjukvården har sjunkit drastiskt under det senaste året. Vi mår i alla fall bra.

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Jag trodde aldrig att detta skulle kunna hända i Sverige heller!!!! Jag tycker de säger hela tiden att är man orolig för sitt barn så ska man åka till förlossningen! Hur kan då läkare o ambulans ta sig friheten att bedöma så fel?? Ambulans ringer man som sagt var inte för att det är kul... Jag hoppas verkligen att ni har repat er och att utvecklingen för honom går i rätt riktning! Lycka till vännen!