Tack gud att vi båda lever!

Hej! Jag vet inte om någon tittar in här längre. Jag hoppas att ni alla mår bra och har en underbar tid tillsammans med era små!

Min graviditet slutade illa. Jag fick lunginflammation och allmän blodförgiftning. Jag ringde till förlossningen när jag fått lätta sammandragningar med 10-15 minuters intervaller en hel natt. Men de v8ille inte ta emot mig för att jag mådde så illa. förrän det kört igång ordentligt. När jag misstänkt att jag fått lunginflammation och mådde mycket illa med feber över 40 grader ringde jag ambulansen som kom efter några minuter. Men de ville bara att jag sku ta alvedon och kontakta familjeläkarna om jag inte blev bättre. Jag insistetrade att jag inte kände några fosterrörelser men de menade att det var för trångt i magen för att batrnet sku kunna röra sig där. Efter att ha ätit maxdos alvedon i ett dygn körde min man mig till akuten. Där blev det fart under benen på personalen. Olika prover togs på mig och jag fick genast vätskedropp + antibiotika och syrgas och så med illfart med ambulans till förlossningen. Där blev det akut snittning. Pojken mådde inget vidare, hade nästan inget blod. Hans blod hade försvunnit via moderkakan in i mitt blod. Nästa förmiddag flögs han från neontalavdelningen till Uppsala för bättre vård. Pga blodbristen fick han syrebrist i hjärnan som förorsakade hjärnskador.

Jag själv mådde inget vidare heller. Efter snittningen mådde jag så dåligt att de inte väckte upp mig ur narkosen och lät mig vara kopplad till respirator och fick en mängd olika sorters antibiotika inpumpat i kroppen. När jag så småningom repat mig så pass att jag kunde flyttas till annan avdelning visste man inte hur det skulle gå för pojken. Det enda jag kunde göra var att ringa och prata med personalen i Uppsala. Det kändes mycket jobbigt att inte fått se min lilla pojke eller att få hålla honom i min famn. De skickade foton på honom åt mig. När jag tillfrisknat så mycket att jag inte smittade längre fick jag åka till min pojke. Det blev glädjens dag för mig.

I dag mår vi båda bra. Min pojke har fått utbredda hjärnskador, men trots det har han utvecklats motoriskt inom ramen för det normala. Vi hoppas att han fortsätter att utvecklas i positiv riktning. Han är så nyfiken och med i allt, verkar inte avvika från andra jämnåriga.

Då kan man undra hur det kunnat gå om jag kommit ett dygn tidigare in för vård då jag ringde efter ambulans. Läkarna uppskattar att jag hade klarat mig 1-1,5 dygn och att det bara hade varit frågan om timmar som min pojke hade klarat sig. Uppenbart är i varje fall att vi får tacka Gud att vi båda lever idag.

Jag hoppas att allt gått bra för er andra och att ni nu har en underbar tid med era små!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Herregud! Vad hemskt. Hur kunde dem inte ta det pa allvar nar du var gravid och blev sa sjuk? Skont att ni mar bra och overlevde. Hoppas att han fortsatter utvecklas at det hallet :)

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Fruktansvärt att det inte togs på allvar!! Och vilken oerhörd tur att det gick bra till slut! ❤

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Detta måste skrivas i tidningarna!!! 

Hu

De där gör en så arg ich ledsen. O framför allt arg. De får inte hända. Skönt att ni mår bra 

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Det har gått nästan 8 månader nu sen allt det hemska hände. Det är först nu vardagen börjar komma tillbaka. Jag har funderat på att anmäla ambulansens agerande att de inte tog mig riktigt på allvar, att de inte såg hur sjuk jag var. Jag tycker att de gjorde en felbedömning av situationen. Jag mådde så dåligt så jag kunde inte tänka ordentligt. Orkade inte ens hålla ögonen öppna, kunde inte sätta mig upp i sängen själv. Nu efteråt tänkt borde jag ha insisterat att de hade tagit mig åtminstone till en läkare för en bedömning av mitt tillstånd. Det var ju inte bara ett liv som låg i fara utan 2! Hade jag inte mått så dåligt som jag gjorde hade jag inte ringt efter ambulans. Det gör man ju inte för skoj skull.

Jag har inte bara haft energi och ork att ta itu med det hela. All energi och tid har gått åt till pojken, att ge honom rätt stimulans för att få största möjlighet till bästa utveckling. Pluss att jag också behövt ge mina två andra barn uppmärksamhet i den mån jag hunnit. Men visst har jag tänkt att jag borde anmäla dem så att det inte händer på nytt för andra i en liknande situation. En anmälan får ju inte min pojkes hjärnskador borttrollade men man vill ju inte att det händer någon annan.

Jag har en syster som bor i Finland. Hon är sjuksköterska och har nyligen börjat jobba för ambulansen där. Hon säger att detta skulle aldrig ha hänt i Finland. En gravid kvinna som mår så dåligt som jag gjorde tar man alltid på allvar.

Vill man göra berättelsen ännu värre kunde jag också anmäla familjeläkarna. När jag kände att det var på gång något i luftrören besökte jag 3 gånger familjeläkarna för att få hjälp så att det inte skulle utvecklas till lunginflammation. Den första läkaren skrev ut en antibiotikakur. Två dagar efter att kuren tog slut kände jag att besvären i luftrören blev allt intensivare och besökte familjeläkarna på nytt. Jag kom till en annan läkare som inte ville skriva ut någon ny kur utan bad mig bara ta slämlösande hostmedicin. Några dagar senare kontaktade jag på nytt läkare och kon tillbaka till läkare nr 2. Då fick jag ett nytt recept på hostdämpande hostmedicin som jag ett parår tidigare tagit vid besvärlig förkylning. Men den medicinen gav mig kramper i gallgångarna, mycket smärtsamma. Så för att kunna ta dem måste jag först ta en kramplösande medicin. Denna medicin skrev läkare nr 2 också ut. Jag frågade läkaren om man kan ta de här medicinerna när man är höggravid. Läkaren kollade upp på datorn och sade att det gick bra. När jag kom hem ringde jag för säkerhets skull upp barnmorskan för att kolla upp om det var ok. Hon bad mig ringa förlossningen och prata med dem där. En läkare ringde sen upp mig därifrån och avrådde mig från att ta någondera av medicinerna som läkaren skrivit ut åt mig. Så jag tog aldrig dessa mediciner. Frågan är hur det hela hade slutat om jag hade tagit dessa mediciner. Utgångspunkten hade åtminstone inte blivit bättre för min pojke.

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Jag kan tillägga att de 2 läkarna jag var hos familjeläkarna har båda blivit tvugna att gå. Så jag antar att de också gjort fel mot andra.

Min tillit till familjeläkarna ligger ganska lågt för tillfället.

Sv: Tack gud att vi båda lever!

usch så trist och tungt!! klart du ska anmäla, rubbet! får inte hända!! kram!!

Sv: Tack gud att vi båda lever!

detta vill jag se i tidningen, om du har orken skulle det varit bra jag förstår och vet att du inte får ut något av det förutom att du slösar din tid men fy f*n sånt här får ju inte hända och ändå händer de gång på gång, helt sjukt. jag hade anmält och försökt nå ut genom media just för att de inte ska få hända någon annan. jg beklagar verkligen verkligen <3 hoppas ni mår bra du o pojken

Sv: Tack gud att vi båda lever!

Jag fattar inte hur fan dem resonerade? Lakarna etc. Helt vansinnig, om det ar nagon gang i livet dem ska vara extra uppmarksam ar det val nar nagon ar gravid. Forstar att ditt fokus har varit nagon helt annan stans. Jag tycker dem ska anmalas och bli av med sina jobb, dem har brustit i sina rutiner och begatt fel. Inte bara ett liv utan tva liv svavade i fara. Jag blir alldeles kokande nar jag tanker pa det. Hur fan tanker dem???!!! Det hade kunnat kosta bade dig och din lille son livet. Det ar val battre att aka in en gang for mycket an en gang for lite. Till akuten/forlossningen menar jag da. Och skriva ut en medicin som han inte ens dubbelkollat om man kan ta nar man ar gravid. Javla idioter. Hoppas att du finner styrka och tid for att ta detta vidare. Forstar om du inte orkar. Herregud....

Sv: Tack gud att vi båda lever!

detta vill jag se i tidningen, om du har orken skulle det varit bra jag förstår och vet att du inte får ut något av det förutom att du slösar din tid men fy f*n sånt här får ju inte hända och ändå händer de gång på gång, helt sjukt. jag hade anmält och försökt nå ut genom media just för att de inte ska få hända någon annan. jg beklagar verkligen verkligen <3 hoppas ni mår bra du o pojken</p>