Superdeppig efter missfall
Fick i v 13+3 veta att hjärtat hade slutat slå på min bebis. Förra veckans måndag då jag var i v 14+0 satte de igång blödningar osv, blev sedan tvungen att två dagar senare göra en skrapning pga att lite rester hade blivit kvar i livmodern.
Hela grejen var otroligt jobbig, men jag känner mig så deppad nu. Känns som att ingenting är roligt och att det inte är någon mening med någonting. Många kanske tycker att v 14 är ingenting men man har hunnit få starka känslor då redan! Skule haft beräknat i maj och det är inte så länge till maj sist och slutligen. Allting känns bara trist och funderar bara på vad jag skall ha för roligt att se fram emot nu då?! Vi tänker givetvis försöka bli gravida igen men det känns sååå långt borta just nu.
Hur har ni som gått igenom mf kommit igenom denna tid? Vad hade ni för känslor? Är det bara jag som känner att livet tappade meningen lite? :(
Sv: Superdeppig efter missfall
Jag kan med handen på hjärtat säga att exakt så som din känsla är, så kände jag när vi fick reda på att vi hade fått MA. Skulle på första ultraljud i vecka 12-13 och där fick vi se vårt barn som var dött. Jag hade ej haft någon blödning och det fanns inga tecken på att jag skulle fått missfall. Jag kände mig gravid och allt vara bara underbart. Men när vi satt där jag och min sambo och såg på skärmen, då fick jag världens chock och visste inte vart jag skulle ta vägen, vad skulle vi nu glädjas och se fram emot?. Det var min känsla. Vi fick en akut tid till gyn och där visade det sig att vi väntade tvillingar. 2 dagar efteråt fick jag göra en medicinks behandling och "föda ut dem", det var fruktansvärt. Jag är så glad över att min fästman fanns där hela tiden.
4 veckor och 4 dagar efter så kom mensen, och idag är det 4 månader sen missfallet var. Vi har ej gett upp. Vi vet ju att vi vill ha barn och den känslan och lyckan vi kände då, den vill vi mer än allt uppleva igen. Det jag vill komma till är att du är ej ensam med om vad du känner, vi är många som vart med om missfall och vi finns här för att stötta varandra. Det viktigaste är att du och din sambo pratar mycket med vandra och ej glömmer bort varandra. Att det är okej att gråta och får vara ledsen, det är mänskligt. Våga prata om det som hänt, det gjorde jag och jag kan känna idag att jag mår så mycket bättre av det. Lyssna på din kropp och stressa inte, en ny graviditet kan ligga närmre än vad man tror <3 Kram till dig.
Sv: Superdeppig efter missfall
I samband RUL i vecka 18 fick jag veta att min bebis dött i magen i vecka 16+4. Detta hände i augusti 2012. Hade haft flera blödningar innan men fått beskedet att bebisen/fostret mådde bra men något hände och vad går inte att få reda på. På gyn anser de att jag är fullt frisk och att det enda hinder som finns för mig att bli gravid igen är min ålder. (Jag är 41).
Jag känner också igen mig. Allt känns så fruktansvärt sorgligt ledsamt och orättvist och man undrar hur man ska orka vidare, men man gör det. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen och jag tror att man måste prata om det är med någon om det är någon vän, anhörig, kurator eller barnmorska etc tror jag inte spelar så stor roll. Jag tror att man också måste dela sin ledsenhet med sin partner (man, sambo, pappan) och förstå att killar kanske upplever saken på ett annat sätt. Min sambo har varit ett stort stöd för mig jag tror inte att han själv förstått hur "bra" han varit.
Jag skulle ha fått barn i början av januari 2013, jag skulle ha varit högravid nu, jag hade tänkt jobba fram till lucia men det blev inte så. Jag tänker på detta nästan varje dag och när jag ser gravida kvinnor och barnvagnar så känns ett litet hugg i hjärtat. Men jag försöker leva vidare trots allt och se ljuspunkterna i livet. Vi försöker också bli gravida igen.
Läs gärna min dagbok ni som har ett behov av att kanske känna igen er. Att dela sina tankar och känsor här är cyberrymden är också bra känner jag.
Sv: Superdeppig efter missfall
liona: MA (där hjärtat stannar och fostret inte kommer ut av sig självt ) är alltid extra jobbigt. Jag har ju både haft MA och MF detta år, och MF gick ändå ganska lätt att komma över men mitt första "barn" - vars hjärta stannade i v11 - det känns än idag, trots att jag nu väntar nummer tre... Enda råd jag kan ge dig är att försöka igen, så fort kroppen läkt ordentligt och ni känner att ni orkar. Det är jobbigt - och absolut - för vissa av oss vaknar de där moderskänslorna TIDIGT. Den här gången har jag inte vågat tro eller hoppas än, kommer jag nog inte riktigt göra förrän det är dags för förlossning... Men du, var rädd om dig, och livet går vidare - även om det gör ont en stund. Kram!
-- Efter drygt åtta år, och både MA och MF, tittade vårt mirakel ut den 13 maj 2013 :-)
Sv: Superdeppig efter missfall
Jag beklagar :( Jag gick igenom samma sak i maj 2011 da jag miste min bebis i vecka 14. Fick ocksa gora en skrapning for ingenting kom ut av sig sjalvt. Kom ihag att det ar helt normalt att vara ledsen. Bara DU/NI vet hur det kanns for er och lat ingen saga "men det var ju sa tidigt", for det ar det ju inte. Fran och med att man blir gravid sa gor man sig redo.
Jag var ledsen och grat mig sjalv till somns flera natter. Jag har varldens basta man som var stark at mig. Hoppas du har samma stod!!! Jag blev gravid i maj i ar och ar i vecka 32+5 nu. Manga kvinnor gar igenom missfall och vad du behover ar stod. Jag hoppas att det gar vagen for er snart!
Stor kram!!!
Sv: Superdeppig efter missfall
Tack för era svar, ni ger mig styrka och nytt hopp om att kunna må bra igen och få bli mamma. Det känns skönt att veta att vi inte är ensamma om detta och att man läker även om man aldrig kommer glömma. Tack för att ni delar med er! <3
Sv: Superdeppig efter missfall
Jag gick med på denna sida för att få se vilka som hade det som jag och vi är många som går igenom MF och MA. Vi kommer aldrig att glömma men vi går vidare och kämpar på. Många styrkekramar till dig :)
Sv: Superdeppig efter missfall
Jag gick igenom precis samma sak som dig för några år sedan. Det var skit jobbigt. Jag som nästan aldrig är ledsen grät och grät och nästan stängde in mig, eller stängde in känslorna för mig själv. Det tog lång tid för mig att komma över det. Tillåt dig att vara ledsen, det tar tid innan du kommer över det. Det är ju så mycket glädje med att bli gravid... Man ser fram emot så mycket och undrar hur saker och ting ska bli. I v 14 har man ju hunnit vara gravid ett tag.
Stor kram till dig! Hoppas du har någon att prata med, man måste kunna få ut alla sorgsna känslor på något vis! Men sen ta nya tag...