Var tog känslorna vägen?
Nu är Liam en månad gammal.
& de första tre veckorna kände jag mig hur lycklig som helst med min sambo, att allt var helt j*vla underbart.
Men nu, den senaste veckan har jag ''tappat bort'' känslan/känslorna! Vet inte vad jag ska göra & vet inte alls varför jag känner såhär.
Vi hade ett stort bråk härom dagen & han sa saker han idag ångrar.
Jag har nog fortfarande inte riktigt kommit över bråket.
Vi har inte kramats, pussats eller knappt nuddat varann sen dess. Jag tror att han inte riktigt vågar. För att han känner av hur kall jag är..
Är det någon mer som har det såhär?
Finns det ens något jag kan göra? ..
Sv: Var tog känslorna vägen?
Ni kanske båda har en pytte liten förlossningsdeprition? Inte alls ovanligt, se bara till att ta er ur den till sammans och komunicera med varandra. Allt kommer bli bra! Lovar dig! Har inte fått vårt än men tror de flesta par går igenom en fas i början innan man vant sig.Sv: Sv: Var tog känslorna vägen?
Ni kanske båda har en pytte liten förlossningsdeprition? Inte alls ovanligt, se bara till att ta er ur den till sammans och komunicera med varandra. Allt kommer bli bra! Lovar dig! Har inte fått vårt än men tror de flesta par går igenom en fas i början innan man vant sig.
Han är i övrigt som vanligt. Det är jag som är ''off'' mot honom.
Men jag är ju hur lycklig mamma som helst, & på alla andra plan också. Det är bara i själva förhållandet som allt svalnat.. :(
Sv: Var tog känslorna vägen?
De pratade om just förlossnings deprission på radion igår.
Tydligen går alla igenom en vis form av deprission efter ungefär 1-2 mån. Då har den första känslan försvunnit. Då kan man känna det som om man inte orkar, och allt går åt helvete.
Men du måste ifråga sätta dig själv, varför du känner som du känner. Är det något som varit på g innan eller är det en plötslig känsla som du får nu?
Ni måste prata med varandra. Det är väldigt viktigt om man vill lösa problemen. Men som sagt, du måste ta en funderare på varför du känner som du känner.
Sv: Sv: Var tog känslorna vägen?
De pratade om just förlossnings deprission på radion igår.
Tydligen går alla igenom en vis form av deprission efter ungefär 1-2 mån. Då har den första känslan försvunnit. Då kan man känna det som om man inte orkar, och allt går åt helvete.
Men du måste ifråga sätta dig själv, varför du känner som du känner. Är det något som varit på g innan eller är det en plötslig känsla som du får nu?
Ni måste prata med varandra. Det är väldigt viktigt om man vill lösa problemen. Men som sagt, du måste ta en funderare på varför du känner som du känner.
Jo, känslan kommer och går.
Igår lät jag honom pussa mig. & somnade när han höll om mig.
Imorse hade jag inga såna känslor, känns så konstigt.Kanske är någon typ av förlossnings deprission!
Sv: Var tog känslorna vägen?
Min sambo vägrar mig vara ensam med dottern på 1 vecka och 2 dagar gammal. Han och min mamma (mormor) hotar med att tvångsinlägga mig på psykvård! Jag har inte fått sova på flera år, och pappan dominerar och har nu manipulerat min mamma och vänt henne totalt emot mig! Hjälp! Vad ska jag göra???
Är beräknad till 26 juli 2012.
Christina kom 2012-07-24. Syskon till Stina och 2 bonusar är beräknadtill 18 februari 2016 :)
Sv: Sv: Var tog känslorna vägen?
Min sambo vägrar mig vara ensam med dottern på 1 vecka och 2 dagar gammal. Han och min mamma (mormor) hotar med att tvångsinlägga mig på psykvård! Jag har inte fått sova på flera år, och pappan dominerar och har nu manipulerat min mamma och vänt henne totalt emot mig! Hjälp! Vad ska jag göra???
Men herregud!! Varför vill dom det? & varför i hela friden får du inte vara själv med ditt egna barn?
Du måste nog försöka söka hjälp av tex soc eller något. Så kan det ju verkligen inte vara!!
Sv: Var tog känslorna vägen?
Oj men varför får du inte bara själv med ditt barn? Du måste försöka få hjälp.. Varför har du inte sovit? Stackare...Sv: Var tog känslorna vägen?
Oj men varför får du inte bara själv med ditt barn? Du måste försöka få hjälp.. Varför har du inte sovit? Stackare...Sv: Var tog känslorna vägen?
Jag blev inlagd på BB efter dag 7 efter förlossningen, jag hade akut sömnbrist. Det finns inga känslor kvar mellan mig och pappan. Pappan har brutit förlovningen. Vi fick en socutredning: i min läkarjournal står det att make/sambo ger problem. Han bryr sig inte om mitt mentala bästa och inte om barnets mentala bästa.
Ja nu så står jag här, med ett barn på 11 veckor, en pappa som inte vill att jag ska ha henne. Han har inga befog för det ( jag är inte farlig för henne eller mig själv och vi har god kontakt och jag är en bra förälder enligt utredningen). Enligt familjerätten kan jag inte flytta till eget boende med vår dotter utan pappans samtycke att skriva under. Jag kan inte flytta själv för då kan han hävda att jag övergett mitt barn/ eller överlåtit vårdnaden till honom. pappan har varit psykiskt nedslående på mig, han har försökt bryta mig psykiskt ( inget jag gör duger, jag gör allt fel, han har beordrat mig att göra si göra så, och gör jag inte som han säger så tar han det som att jag bestraffar honom)
Ja min situation är följande: jag har ett hus i grannkommunen som jag inte kan flytta in i med mitt barn, ska jag sälja det eller ha kvar lån och allt utan att flytta in?
Jag kan se på andra hyreslägenheter (som blir dyrare månadskostnad än huset) inne i stan, men jag trivs inte att bo i stan. Kanske han går med på att jag flyttar med vårt barn till stan? Men gör han inte det... så kan han slänga ut mig för han har alltid vägrat skriva samboavtal/ hyresavtal. Det är hans föräldrahem som han äger....
Någon som har förslag på vad jag kan göra??
Är beräknad till 26 juli 2012.
Christina kom 2012-07-24. Syskon till Stina och 2 bonusar är beräknadtill 18 februari 2016 :)