Hoppas på graviditet 2015

Ja, vi kände att de kan vara skönt att kunna prata med någon i alla fall, bra då om det är någon som varit med om det på ett annat sätt än vad pappor är ;) vi bor ca en mil ifrån mina föräldrar & stan så skulle det bjudas på alkohol så har vi en ganska lätt bortförklaring (: vi hade tänkt att berätta för alla andra efter vecka 13, får väl se om vi kan hålla oss ;)

Jag sa något i stil med att jag nog gärna skulle vilja ha en liten nästa år, att vi kanske kunde plocka ur staven i januari och se vad som händer. Då sa min sambo:

"du kan väl plocka ut den nu om du vill annars?

Vill du ha barn nu?

"jag har har alltid känt att de där med barn inte varit för mig, men när du kom in i mitt liv så ändrades hela min värld, med många saker, med dig vill jag liksom ha hela grejen, byta efternamn till Svensson typ. H ar bara velat fixa allting runt i kring först, varför tror du att jag ville vänta med att renovera lilla rummet? Och varför tror du att jag samlar på mig alla saker från när jag var liten? nu är vi ju klara med hus, båda har fast jobb & jag vet att du är den som jag ska bli gammal med så varför ska vi vänta ännu längre?"

höll på att smälla av, min man är ganska tyst av sig när de kommer till framtidsdrömmar & känslor, ibland kommer de fram något som han kan ha gått och tänkt på i flera månader , åså börjar han prata om det precis som om jag skulle ha läst hans tankar hela tiden :p men han brukar inte uttrycka sig sådär tydligt liksom (: Känns helt overkligt för mig oxå fortfarande (:

Att skaffa barn är ju det största man kan göra - tycker jag - så att prata om det har känts s å otroligt stort för mig, även om jag älskar min man och såklart vill dela resten av mitt liv med honom så har ändå just barn känts så otroligt främmande att prata om, tror vi båda gått och väntat på att den andra ska ta upp det, skulle kännas hemskt om han inte kände likadant, tror de är de vi båda varit rädda för, att den andra inte skulle vara redo. Speciellt min man tror jag, de skiljer några år mellan oss (jag är 7 år yngre) så han har nog varit lite orolig att jag kanske ville vänta några år till (:

Jag går och väntar på att det ska bli den 27de april. Då ska jag och sambon till en specialist och kolla upp min ägglossning. Mensen kom denna månad men är nu inne på 12 dagen. Känns liksom lönlöst att försöka bli gravid när inte kroppen fungerar som den ska och ägglossningstesten inte visar någon förhöjd hormonnivå.

Just nu är jag inne i en period då allt känns frustrerande och att vårat plus inte kommer alls, man ser magar, barnvagnar och folk i ens omgivning som berättar att de väntar barn. Det är svårt att glädjas åt andra utan att känna bitterhet över att min kropp inte gör det den är ämnad för. Skitfissu! Hoppas på bra hjälp iaf.

Man blir ändå glad av att läsa era inlägg här, peppar och stöttar. Håller ändå tummarna för alla!

hoppas verkligen du får bra hjälp den 27e och att de kommer fram till att det är något som går att ordna enkelt. Förstår absolut frustrationen, håller tummarna för er!

Flizah: I know the feeling, jag och maken håller ju precis på att genomgå en fertilitetsutredning.

Man ser verkligen magar och barnvagnar överallt!

Vad mysigt att läsa om hur ni bestämde er.. Man liksom lever sig in i situationen o allt.. <3 ^^

Kommer knappt ihåg hur vi bestämde oss..Har för mig att vi kanske låg i sängen innan läggdags och pratade.. Har pratat om barn lite till och från i flera år men har valt att vänta pga olika grejer men nu så tänkte vi bara att. .Skitsamma!

Jo, nu kom jag på det.. Haha.. Mina P-piller hade tagit slut och jag hade skjutit upp att skaffa nya i några dagar när min kille uppmärksammade att

"har du inte glömt ta pillrena på länge? Har inte sett dig ta dem?"

(vi hade inte haft sex så kände ingen panik)

Hehe, jag ville inte att han skulle (återigen) säga att jag är slarvig med det där då det inte är första gången jag glömt skaffa nya så vi måste ha sexuppehåll till nästa mens så jag låtsades att jag hade glömt.. Att helt glömma ta tabletterna kändes bättre i mitt huvud?? ;P

Så jag sa att jag hade glömt och att nu måste vi vänta tills nästa mens innan jag kan börja med dem igen.. (han vet proceduren)

När han försiktigt sa att kanske jag inte ska börja igen alls?

Och det var väl typ så vi bestämde oss.. :)

(när vi väl hade bestämt oss erkände jag att dem varit slut ganska länge.. Haha, han bara skrattade åt mig..)

Ja, det är verkligen fantastiskt att höra alla pars tankar och diskussioner som leder upp till barnverkstaden!

För oss har det varit ett ständigt issue, eftersom min kille inte velat ha barn. Det har varit nära att ta slut flera gånger på grund av det. Vi hade också ett rätt dåligt förhållande till en början, men så efter 1,5 år tillsammans flyttade vi ihop på riktigt och allt blev mycket bättre, dock fortfarande med barnfrågan som ett problem.

När vi bott ihop i 1,5 år började jag ställa mig in på att gå ifrån honom, vilket han märkte i att jag blev mer distanserad. Då tror jag det gick upp ett ljus för honom vad han höll på att förlora och då sa han att han hade börjat tänka om med barn, att han ville ha barn med mig för att han inte ville att jag skulle försvinna.

Det gjorde mig såklart inte särskilt betryggad, för jag vill inte ha barn med någon som egentligen inte vill.

Det gick 1 år till, och då kom han gråtandes till mig en kväll och sa att han börjat längta efter ett barn och att han är så lycklig över att han känner så. Detta är ett drygt år sedan. Då började vi planera hur och när, innan eller efter mitt plugg osv. Vi kom fram till att de tre månader jag hade kvar på mina p-piller nog var rätt lagom att vänta, så när den dagen kom skaffade jag aldrig nya p-piller och vårt försökande började i maj-14.

Nu är vi tillslut gravida och jag kan inte tänka mig en bättre pappakandidat till mitt/mina barn så det känns som en saga, hans vändning och numera enorma längtan efter en bebis! :)

Vi har börjat med mysiga grejer som att titta efter barnvagnar på blocket, bebiskläder online, oja oss över alla gulliga pluttar som man ser ute och titta på dokumentärer om graviditet och tiden efter förlossning och så.. Och så förstås läsa tillsammans vad som händer i magen varje ny vecka.. :)

Så himla mysigt att läsa om hur det gick till att ta de stora beslutet för er allihopa (:

Grynomojan: min man har inte heller velat ha barn tidigare, han hade ett ganska långt förhållande innan vi träffades (ca 10 år) som tog slut mycket pga. olika framtidsdrömmar, där en stor anledning var att han inte ville ha barn. Eftersom jag gick in i våran relation med den vetskapen så har de liksom aldrig varit något vi pratat om. Jag har haft många dåliga relationer tidigare som innefattat misshandel under flera år så jag har inte varit säker på om jag vill föda ett barn till den här världen. Men efter att ha träffat min man och startat ett helt underbart liv med honom och insett att allt faktiskt inte bara är elände ;) så känns de som den mest naturliga sak i världen - klart vi ska ha barn! (:

Ree-15: Gud vad mysigt!! Vi pratar mycket om mindre mysiga saker... Typ att vi nog behöver köpa en större varmvattenberedare och kanske beställa största storleken på soptunna, haha! Fast min man har kollat en del på mammakläder oxå och ville beställa ett par som han trodde jag skulle ha ett schysst ass i, som han sa :p

Wimmel:

Ja, vi har pratat mycket om att det man vill kan ändra sig åt alla möjliga håll beroende på vem man är tillsammans med.

Min kille har haft många längre och kortare förhållande där han aldrig har känt sina tiidgare partner som "mamma-material", vilken han började känna med mig. Att han och jag tillsammans kan bli bra föräldrar. Tror det är bra och viktigt att man tänker till lite, och inte bara skaffar barn för att man vill få barn. Det ska ju gärna passa med partnern. I alla fall har vi insett att det har varit viktigt för oss båda.

Haha i vår familj pratar vi mest om babyns fötter :P De är så små och gosiga! Och så har vi fortfarande en stor renovering av hela ovanvåningen att göra så vi är även lite stressade med det. Ska bli himla kul att inreda barnrummet :) Har börjat prata om tapeter etc. vilka färger och tema, mycket djur på olika sätt.

Och så pratar vi mycket om vad bebisen gör just nu i magen :)

Grynomojan: Precis så har vi oxå pratat, tycker oxå att det är otroligt viktigt! Jag har ju som sagt aldrig känt att jag skulle ha barn förrän nu, och de är nog pga. jag känt undermedvetet att jag inte kan ge barnet den trygga och kärleksfulla miljö jag tycker att alla barn borde få.

Med vad mysigt!! Jag pendlar mellan att inte vilja tänka alls på framtiden till att inte kunna tränga bort tanken på magen, bäsefötterna & barnrummet. Är så himla rädd för att bli besviken, en av våra släktingar fick precis ett väldigt sent missfall, jag tror jag skulle gå sönder om det hände mig. Längtan efter barn är nu helt otroligt stor och om något skulle gå fel då eller om jag inte skulle få bli gravid gör för ont att tänka på och de gör mig otroligt rädd.

Tro mig, vi pratar om mindre mysiga saker också och ekonomi har en del i dem tråkiga delarna då jag precis sagt upp mig för att satsa på drömjobbet - går inte arbetslös men har inte full inkomst heller just nu så det är lite stressande.. Det är ju dock ett bra tag kvar innan bebis kommer så det kommer absolut hinna lösa sig innan dess och om inte stannar vi bara kvar i vår lilla lägenhet ett tag till, vi hade annars tänkt förflytta oss till en 3a så bebis kan få ett eget rum sen :)

Funderar mycket på vad det är för en person i magen.. Är det en tjej eller kille, kommer den födas med hår, kommer namnen vi valt ut kännas rätt när vi träffas, hur är den som person - är det fler än en.. Finns så många funderingar!!

Funderar också mycket på hur man ska tala om "den".. Än så länge blir det mest den innan vi förhoppningsvis får reda på könet, känns inte som en "hen" just nu, så därför får "den" duga.. :P Eller bebis, ibland..

Är också ofantligt rädd för MF.. Önskar att man fick göra UL varje dag så man hela tiden visste att allt var okay!

Egentligen är jag nog mest rädd för MA.. Att inte bara mista sin lilla älskade men också bära runt det i flera veckor utan att veta.. Den tanken skrämmer mig..

Jag är glad att jag åtminstone har "mensvärk", huvudvärk, bröstvärk och humörsvängningar för annars skulle jag vara livrädd.. Hade gärna haft tydliga tecken hela tiden för säkerhets skull.. Hade väl KRÄVT UL då, haha..

Varför är November så långt bort?

Vill pussa på bebisfötter, känna på den lilla näsan, första leendet och skrattet... Långa promenader med vagnen.. (Vad synd att bebis kommer mitt i vintern, haha... :P

Hihi Red-15, många fina och roliga tankar om den lille/a, det har jag också. Mer eller mindre ständigt! Min mage har börjat puta också så nu är det dessutom synligt, och jag har använt mammabyxor i en vecka eller så, vilket känns helt galet och overkligt. Tänker mycket på skrutt (som vi kallar den) men inte så mycket på kön. Tänker mer på hur den kommer att vara när jag börjar känna den, om den kommer bli väldigt lång i magen som min sambo var när han kom ut (58 cm) eller om den kommer bli kortare som jag (48 cm). Om den kommer vara skrikig, få kolik, sova på natten, jollra mycket, le tidigt etc. etc.

Tänker också på hur livet kommer att förändras. Att jag ska bli mamma, att min partner ska bli pappa, att vi ska bli föräldrar och aldrig mer vara bara "vi". Ibland blir jag rädd när jag tänker på det, undrar om jag kommer att klara det. Men för det mesta känner jag mig mest nyfiken.

Har som tur är inte varit och inte heller är, orolig för missfall. Jag vet egentligen inte varför, men det känns bara som att detta är det barn vi kommer att få. Jag brukar annars kunna oroa mig rätt mycket för saker, men inte just för missfall. Trots det tar jag en dag i taget och längtar efter att känna fosterrörelserna.

Däremot var jag precis som du Wimmel, väldigt orolig för att inte kunna bli gravid. Det har varit många tårfyllda kvällar, morgnar och dagar innan det där plusset tillslut kom!

Nu börjar tråden övergå i "tankar på barnet som inte kommet än", men det kan väl också ge inspiration för er som väntar på era plus hoppas jag!

Är ledsen att vara surtant här, men nu börjar det spåra in på en del gravidtankar här och för oss som inget hellre vill blir det lite jobbigt att läsa i denna tråden. Förstå mej rätt, vill inte hoppa på nån eller göra nån ledsen, men det finns SÅ mycket andra trådar för gravida. Tycker såklart om att ni är kvar här och stöttar och kommer med hejarop, så hoppas att vi kan fortsätta så. Kramar till alla!

Wimmel, jag vet hur det känns när man precis börjar planera barn. Tro mig, när man väl är gravid så har man massor av tid att fundera över barnet. Njut av att försöka bli gravid istället, det går över senast när man passerat ett-årsstrecket av försök, då känns det bara orättvist med alla andra som väntar barn och jag tyckte att det var svårare att fokusera riktigt på just att njuta av tiden.

Och ja, det är kul att kolla på mammakläder, men tänk på att du klarar dig utmärkt helt utan de första 14 till 16 veckorna, så du har all tid i världen. För mig gjorde såna saker frustrationen över mensen varje månad bara värre. Så jag tror vad jag försöker säga är, koncentrara er på en sak i taget.

Kram på er!

BIM 2015

Amor Vincit Omnia

Andy1 10/5

angel-l 13/4

bettan_nostdal

bumlingen

Caline

EvNi 16/4

Flizah

FreakingPigeon 4/4

heidi93

Iloveyoubabe

Jaffa

Jeca

jlpf

kaca75 24/4

Leelo

li.helena

Liisaa

lili01526

lv123

MammaJessie79

miag

missmarie

Natasha123

Sisterland

suecita_rica

tuetmoi

Zarizen

82_Nenne_82

GRAVIDA

Cilea

Glitterbrud

Grynomojang

kerstinf

littleMe

m@lin

morsan91

Natalia08

Ploppla

Rambo

Red-15

Sihana1985

cilea & wimmel: det här med planera, jag börja skratta för mig själv idag lite grann när jag ska rensa i min garderob då jag och nära vänner ska ha en "kläderbytardag". när jag ska se över vilka kläder har man bara liggandes som man aldrig använder? så kommer tankarna, "den här tröjan är urskön men lite stor och alltid varit".. så börja ja tänka på att jag kanske ska spara den endå tills man blir gravid och börjar bli större:P.. haha det jag ville komma fram till med det är nog att jag är hopplös också iaf på att planera tusen saker i framtiden när det gäller en del saker och speciellt till att "spara saker"....=P.. ska man "slänga" eller spara ? ;) och som du säger cilea, man har juh gott om tid på sig från det att man blir gravid tills bakningen är klar iaf så det är juh ingetligen ingen "stress" :)

Tack för tipsen Cilea! (: just nu är både jag och min man helt till oss av att vi äntligen tagit beslutet, just nu är vi nog mest lyckliga över att vi tagit det steget i vårat liv eller vad man ska säga. vi är överens båda två om att vi inte har bråttom på något vis, blir jag gravid nästa år är de lika fantastiskt som att jag blir det nu. Även om vi såklart längtar till den dagen. Den enda skillnaden på nu och innan beslutet är egentligen att vi äter mer vitaminer och är medvetna om att det kan bli ett barn när vi har sex, vilket känns spännande och mysigt (: men vi har inte gått ut stenhårt (med det menar jag att vi inte har någon koll på ägglossning osv utan vi nakenbrottas när vi känner för de, precis som innan) (: jag har sett många nära vänners förhållanden bli trasiga efter beslutet att skaffa barn för att allt blir så uppstyrt och fokuserat kring bara det. Man glömmer liksom bort att stunden man har mysigt har man för att man älskar varandra och för att få njuta, vi är måna om att den känslan ska vara kvar och inte göra sovrummet till enbart en barnverkstad (: samtidigt är vi lite av drömmare båda två och har lätt för att glida iväg i tankarna när de gäller vårt beslut, just nu känns de bara mysigt och tror de kan vara bra att prata om det till viss del, i alla fall för oss, annars skulle man gå och grubbla så mycket ensam tror jag, för oss känns det i så fall skönare att prata med varandra om våra tankar kring beslutet (:

utsöka för långt inlägg! ;)

Ursäkta för långt inlägg skulle de såklart stå ;)

littleone: haha! Jag är nog fel person att svara på den frågan eftersom jag är en riktigt hemsk klädsamlare, har kvar kläder jag inte använt på år och dar för jag vet hur fina dom var då när man var runt 18 och hoppas ju såklart att man kanske skulle komma i dom någon dag igen ;) åt flera olika mediciner när jag var 21, av dom gick jag upp från 58-108 på 1,5 år, (4/5 hade viktuppgång som biverkning och pga. min depression gick jag knappt ut under denna tiden så slutade träna och åt fel i kombo med medicinerna) innan jag började med medicinerna var jag ganska spinkig. Fick ju köpa nya kläder hela vägen upp till 108kg åså en dag bestämde jag mig för att gå ner, slutade över en natt (helt emot doktorns rekommendationer;) och droppade ner till 62kg på 12 månader, det färdiga resultatet var en betydligt bitigare brud med mycket större muskler än 58kilostjejen. Jag har kvar ALLA kläder från strl. XS till storlek XXXL ;) mest för att jag vill kunna påminna mig själv men nu efter ditt inlägg kanske jag får möjlighet att plocka fram några av de större storlekarna för betydligt roligare anledning :)

Har en fråga oxå, jag har haft min p-stav i 11 år (räknade bakåt igår och märkte att jag tänkt fel tidigare) hur som helst så har jag ju då alltså inte haft någon "riktig" mens under den här tiden men senaste 2-3 åren har jag haft någorlunda regelbundna blödningar, med regelbundna menar jag då att jag har blödit varje månad men tiden har varierat från 4dagar upp till i de värsta fallen 5 veckor konstant blödning.

Nu i torsdags (efter vi haft sex) fick jag som mensvärk fast bara på vänster sida av "tjejmagen" på förmiddagen, de höll i sig till runt 20 på kvällen. Likadant på fredagen, hade sex på morgonen eftersom inget kändes konstigt men så ungefär en timme efter kom värken tillbaka - värre - jobbar från 18-06 fredagar så var problem att lyfta på jobbet pga. värken. Runt 23.00 förflyttade sig ontet till att vara bara vänstersidan till att även börja göra ont nånstans i mitten oxå, Framåt 3-4 på natten blev de bättre och när vi gick och la oss vid 07 var de borta. Imorse när vi vaknade runt 12 mådde jag riktigt illa i typ en kvart innan jag gick upp efter de har jag känt mig som vanligt.

Min fråga är nu - är det vanligt med dessa "symptom" efter att man tagit ut p-stav (tog ut den tisdagen 31/3) eller är det ägglossning som känns såhär? Jag minns inte hur de kändes innan jag satte i staven eftersom de var så länge sen jag var utan...

tacksam för svar, blir ju lite orolig när de gör så ont så länge /:

Wimmel, skulle nog säga att det låter som om ägglossningen kommit igång! Jag har inte haft p-stav men ätit mini-piller i tio år o inte haft "riktiga" blödningar under denna tiden då ägglossning hämmas. När min ägglossning kom igång var den oxå sådär smärtsam och långdragen i början. För att bli lite mindre tydlig senare, dock har jag alltid kännt äl. Mensvärkaktigt på den sida ägget släppte från. Sen har jag oxå fått mensvärk några dagar efter äl de gånger jag blivit gravid! Lycka till! :-)

Hej tjejer har inte läst alla inlägg ännu men är tillbaka nu fick nämligen missfall i slutet av februari i vecka 9. Har inte orkat tänka på barn men mår äntligen bra med positiva tankar. Fortfarande inte fått men mens konstigt nog. Detta va mitt första missfall de va otroligt jobbigt!

Hej tjejer!
Har varit inne och läst vad ni skrivit. Stort grattis till er som blivit gravida o ni andra - vi får fortsätta kämpa ihop o peppa varandra! Gått o väntat på att mensen skulle komma tillbaka efter senaste missfallet o den bestämda \"vilan\" från bebisverkstad, o nu kom den, nästan enligt beräkningar.
Så nytt bim för mig blir 9/5, om någon kan hjälpa mig få in det i listan. Det funkar sådär när jag gör det :P

BIM 2015

Amor Vincit Omnia

Andy1 10/5

angel-l 13/4

bettan_nostdal

bumlingen

Caline 9/5

EvNi 16/4

Flizah

FreakingPigeon 4/4

heidi93

Iloveyoubabe

Jaffa

Jeca

jlpf

kaca75 24/4

Leelo

li.helena

Liisaa

lili01526

lv123

MammaJessie79

miag

missmarie

Natasha123

Sisterland

suecita_rica

tuetmoi

Zarizen

82_Nenne_82

GRAVIDA

Cilea

Glitterbrud

Grynomojang

kerstinf

littleMe

m@lin

morsan91

Natalia08

Ploppla

Rambo

Red-15

Sihana1985

Lula: hoppas på att de lugnar ner sig för mig oxå sen då, för såhär blir de jobbigt att ha varenda månad, blev ju rätt handikappad :p

Idag var jag helt säker på att mensen kommit, fick typ akutvärk och kändes som att de kom precis då, skyndade in på toaletten för att mötas av ganska mycket flytningar, ganska tjocka vita, har nästan aldrig flytningar annars - med p-staven, verkar bli som att få en helt ny kropp utan, får lära mig mycket nytt om mig själv, haha!

En jäkligt positiv annan sak med att ha tagit ur staven är att efter att jag bytt stav för ca 4 år sen så fick jag ganska mycket finnar som inte velat försvinna sen dess runt käkbenet, typ aldrig haft finnar tidigare och när de gått typ 3 månader och de inte ville försvinna gick jag till doktorn, han sa att de förmodligen berodde på stress och sen dess har jag liksom fått acceptera att dom är där, men nu lite mer än en vecka efter att jag tagit ur staven har de blivit Enormt mycket bättre (:

Idag har man huvudvärk. Humörsvängar, gråter för ingenting vet inte varför. Värker i brösten, illamående och yrslig..... Alltid trött med. Måste alltid sova varje eftermiddag...

vecka 6+6 gick jag in i nu efter kl 00:00 jag har illamående som går lite upp och ner, ibland bara lätt ibland så jag inte förstår varför jag gett mig in på detta igen, och väldigt väldigt sällan försvinner det helt. Förutom illamåendet har jag inga andra symptom, eller jo, att jag måste vila/sova minst 2h mitt på dagen, annars blir jag yr och svimfärdig mot kvällen. Jag känner ingenting överhuvudtaget i tjejmagen.. där växer ju något, något borde man väl känna... ush vi får väl se vad som händer. är också rädd för MA som någon skrev i ett tidigare inlägg. :(

Håller tummar o tår för er alla :D

Wimmel: Välkommen och stort lycka till, vill bara tipsa dig om ACO Gravid, A vitaminen i den är säkrare än i andra vitaminkoster, jag vet inte alls mycket om Vitaminer men kolla upp det här om A vitamin i google.

Natalia08 Beklagar verkligen, skönt att du kommit på rätt spår igen, stort lycka till

Min kropp beter sig ganska skumt just nu.

Fick en annorlunda mens en dag tidigare än väntat (äl stickorna visade stegring dag 18-19) och mensen kom dag 30.

Trodde jag va gravid för fick en del symtom jag inte brukar ha annars (ni får gärna kolla mitt dagboksinlägg.)

Den stannade av dag 4-5 och jag brukar ha mens i 7 dagar. Hoppades att det bara va en sen nidblödning men accepterade det som mens när jag tog ett negativt grav-test.

Men den svullna magen la sig aldrig helt och har fortsatt lite svag värk på vänster sida av tejmagen ssamt en molvärk som nästn "ilar" lite i hela livmodern. Gör inte ont men det känns som strax innan mensen ska sätta igång. Samt fylliga bröst, lit illamående som verkar komma eftermiddag-kväll när jag är hungrig.

Nu har jag dessutom en riklig äl-flytning fastän jag bara är på dag 13 och äl brukar som sagt ske dag 18-19. Äl-test är negativa också.

Kroppen brukar bara spöka för mig mellan äl och mens så detta är skit konstigt för mig.

Någon som kan tyda detta? xD

Hej är ny här :)

Skönt att ha någon att prata med och berätta sina tankar och känslor för. Känns som man inte har någon runt sig som förstår. Alla vänner har barn eller är gravida och orkar väl inte lyssna på min bekymmer. Jag och min sambo har försökt bli gravida sen april 2014. Blev gravida men fick missfall i v.6 i januari. Har inte riktigt hämtat mig efter det. Känner mig inte riktigt som mig själv efter det. Men försöker tänka positivt och vi håller tummarna varje månad att det ska bli bebis. Har ägglosning någon gång de närmaste dagarna, men tänkte använda ägglossningstest för att vara säker.

Hej tjejer, är snart inne på 8:e veckan och ingen mens än efter missfallet. De har känts som om den ska komma i 2 veckor nu men ingenting...