Förlossningskräck

Jag är inte överdrivet rädd för förlossningen, men jag ännu bara i v 20 så jag tror nog att det hinner komma. Däremot är jag orolig för hur ont det ska göra och om jag kommer att klara av smärtan utan att få "panik". Jag ska ta upp det här med min BM och förhoppningsvis få hjälp.. Men jag är som sagt orolig och känner att rädslan kommer att komma ju närmare datumet vi kommer... Intalar mig själv att "alla andra har ju klarat det..." :P

Jag har varit rädd sedan typ högstadiet/gymnasiet då det kom en barsk barnmorska och pratade. Är så rädd för smärtan, har aldrig brutit (peppar, peppar) något ben eller liknande och tycker det är jobbigt med mensvärk.

Man kan ju planera hur man vill ha sin förlossning, men sedan kanske det inte alls blir så, och det kan "blir försent" att sätta in smärtlindringen. Usch usch..!

Samma här... Lätt panikslagen bara jag tänker på förlossning. Än är det länge kvar, jag är bara i vecka 11, men det känns inte mindre skrämmande för det.

Jag har alltid varit känslig för att se blod (har lätt för att svimma sånna gånger) och är livrädd för sprutor... Så hela den här upplevelsen med förlossning är något jag inte vill gå igenom alls. Det känns bara hemskt...

Jag har 8-9 v kvar till förlossning å jag var med ganska så orolig. MEN jag hade turen å ha en underbar BM å läkare som har stöttat mej massor. Så jag har fått träffa en FL läkare och har planerat med henne så nu känner jag mej väldigt lugn. Så jag tycker du ska prata med din BM så tidigt du bara kan så du känner dej förberedd inför förlossningen. DET hjälpte mej.

Lycka till

Hej alla gravida :)

Sitter & läser era inlägg om förlossningsskräck!

Jag är i v 22 nu, har ett tag kvar, men alldeles för lite tid tycker jag!!

Är dödsrädd för förlossningen, att hon ska ut, vet jag ju & att hon kommer komma ut oavsett, vet jag ju också att hon gör xD

Men just som någon annan här skrev, om man kommer klara av smärtan utan att få panik & inte kan bestämma över sin kropp, DET SKRÄMMER MIG MEST!

Ont vet alla kvinnor att det gör, men det är chocken HUR ont som jag tror dom flesta är rädda för.

Usch usch, ser fram emot dagen då min lilla tös kommer till världen, men samtidigt är det jätte mkt ångest redan för den dagen!!

Ska prata med min BM (som någon skrev) & berätta hur jag känner, hon är JÄTTE bra & jag vet att hon kommer hjälpa mig :)

Lycka till ni andra!

Jag är i v 36 och är rädd för en sak, hanteringen av mig och barnet. Livrädd för klantig personal som ska vara osmidiga och strunta i mig som person o bara köra på löpande band, om ni förstår mig...

Det är inte smärtan jag är rädd för utan för hur de kommer hantera mig... Känns som att föda ensam i skogen skulle vara tryggare , men det är ju inte så klokt o behöva tänka pådet viset.

Så måste komma över mitt tillitsproblem och försöka göra det bästa av det på sjukhuset...+ skriva ett utförligt förlossningbrev som det sägs ska hjälpa men som jag inte litar på kommer bli läst+ att min man får upprepa det hela tiden som jag vill att de ska tänka på gällande mig, samt hålla ställningarna så jag iallfall känner att han motar ut barnmorskor o personal som jag inte skulle trivas med.

Har inte skrivit en lista än men de innefattar högljudd personal som tjattrar om eget och andra människors liv i MITT förlossningrum,

De som luktar rök eller parfym, som är neggiga och tvärmulna, som behandlar mig som ett barn (jag är 26 år),de som skämtar hejvilt och bara suger energi...e.tc. Sen att de ska tappa mitt barn eller råka göra felbedömma något medicinskt eller liknande

( ja ni vet skräckhistorierna man blir matad av nyheterna)

-detta är ngra av mina föreställningar till vad som kommer kunna göra mig upprörd vid födseln.

Hej jag är i vecka 29 och är jätte rädd inför förlossningen, jag undrar hur ont det kommer att göra, och massa med andra tankar. Det är jobbigt att gå runt med den här rädslan, och jag hoppas att den kommer att försvinan efter att kag har träffat de på förlossningen och pratat om min rädsla, Vad ska man göra om det inte försvinner och man är fortfarande rädd??

Jag mår illa bara jag tänker på förlossning. Har redan fått ett barn och den förlossningen var en mardröm. Känsliga läsare ska sluta läsa mer annars kanske jag bygger på er skräck. Ni kan hoppa till sista stycket.

Jag hade värkar i 44 timmar, fick TOKHÖGA doser av oxytocin (värkstimulerande medel) så kroppen skakade. Tog epidural för att BM sa att narkosen kanske inte hade tid att komma tillbaka om jag ångrade mig och ville ha den senare. Epiduralen tog snett så det blev en asskum känsla när bara ena halvan av kroppen var bedövad och den andra sidan kände av allt.

JAg hade skrivit ett förlossningsbrev där jag bl a skrivit att jag ville ha minsta möjliga antal personer i rummet för att kunna tänka när jag skulle fatta beslut. Beslutet att ta epidural -som jag inte överhuvudtaget tänkt ta- tog jag när det vimlade av människor i mitt rum. Jag skattade min förlossning som en hemsk upplevelse direkt efter förlossningen för det gick inte alls som jag tänkt mig. Slutade med ett akut snitt trots att jag var fullt öppen för livmodern orkade inte dra ihop sig mer.

Mitt råd inför förlossningen är att se till att den man har med sig har råkoll på dina önskningar så att den personen kan föra din talan och slåss för din vilja när din egen ork och ditt fokus inte räcker till. Själv kommer jag dessutom att ha kontakt med Auroragruppen på mitt sjukhus. Sådana grupper finns lite varstans i landet och är specialiserade på just förlossningsskräck så kolla med din BM hur du får kontakt med dem. Lycka till!

Ja det första jag kommer att göra när jag tar kontakt men bm är att be om specialhjälp. Jag förstår inte helt enkelt hur jag ska klara av smärtan. Jag är inte oroligt för hur ont det kommer att göra, jag vet att all smärta kommer att göra för ont då jag är så rädd för just det.

Min man kommer nog inte att kunna vara så mycket till hjälp då jag vet att han kommer bli rädd för att jag upplever obehag och jag tror till 90 % att han kommer att svimma av...

Hej Vonkan!

Känner ju inte din man, men jag vet att jag underskattat min sambo emellanåt.

Hos oss är det jag som är den starka och den drivande, men vid ett par tillfällen när jag inte förmått vara den personen så har han klivit fram och tagit intiativ som jag aldrig kunnat föreställa mig att han skulle göra.

Om du talar om i förväg för din man vad han kan göra för att hjälpa och stötta dig, så kanske han kan fokusera på det istället för på att din smärta, om du förstår hur jag menar? Jag vet att min sambo tyckte det värsta var att se mig må så dåligt och kämpa så utan att han kunde hjälpa till. Han blev helt förvånad när jag berättade vilket otroligt stöd han varit för mig.

Vad gjorde han då? Jo t ex baddade han min panna, hjälpte mig att gunga höfterna när jag skulle det, fanns nära mig precis hela tiden (jag minns inte ens att han gick på toa!).

Hoppas att du får bra hjälp av din BM! KRAM!

Hejsan!

Vill bara tala om att jag inte är ett dugg rädd för förlossningen, ibland kan det gå som en dröm. Mitt första barn tog 5 timmar från början till slut och barn nummer 2 kom på ca 1,5 timme och två krystvärkar! Kommer inte ens ihåg att det gjorde ont (fast jag vet ju att det gjorde lite ont, men det var fullt hanterbart) och jag hade inte ens någon bnedövning, inte vid någon av mina förlossningar.

Lycka Till Allihop

Jag är i vecka 23+2 och jag vet precis hur du känner det. Jag har fött två barn men det var många år sedan (väntar en liten sladdis) och tyvärr måste jag erkänna att jag fasar mer för förlossningen den här gången än de två tidigare. Första gången låg man och tänkte "det kan inte bli värre", andra gången tänkte man "det kommer att bli värre", men den här gången är det kanske åldern som spelar in i oron också.

Väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig (eller snarare hoppats) men de blir sällan (tack och lov!) dessa skräckscenarion heller. Prata med din bm, de är ju experter på det här området. Jag har hört att vissa som varit alltför skräckslagna fått kejsarsnitt istället, men jag vet inte om det är så mycket bättre - det kan ju gå snett där också och det tar ju längre tid att återhämta sig. Jag funderade själv på det alternativet, men jag har hört från andra som fått kejsarsnitt att det tog flera veckor innan de kunde röra sig normalt och bära/lyfta igen. Om de däremot passade på och fettsög och snyggade till magen lite efteråt...

Det bästa av allt är att man förtränger hur det var (smärtan o s v) så snart du har din lilla baby i dina armar, det lovar jag. Lycka till.

Jag vet inte om det är jag som är konstig eller vadå. Men ja. Visst gör det ont att föda, det tyckte ju jag också. men jag tyckte spänningen under tiden som förlossningen pågick var på en lite lite högre nivå än smärtan. Dessutom så glömde jag bort all smärta direkt när jag fick min son i famnen. Och nu bara längtar jag tills min nästa förlossning!

Jag kan absolut förstå människor med förlossningsskräck. Om man tänker efter så är det ju helt sjukt att det ska ut en gigantisk bebis genom det där lilla minihålet?

Och visst fasen gör det ont. (har fött ut en 4.5kg bebis utan någon som helst smärtlindring. Det tog 24 timmar och det fanns inte ens lustgas där jag födde, en klinik i japan) Sen upplever alla kvinnor smärta olika. Det finns normal förlossningsrädsla som nästan alla kvinnor känner lite grann iallfall under perioder i graviditeten, och sen finns det extrem förlossningsrädsla där ett planerat kejsarsnitt helt enkelt är enda utvägen.

Själv föredrar jag en 24 timmars förlossning utan så mycket som en alvedon. En förlossning där man har kontroll över vad som händer och vet att kroppen får jobba i fred så som den är programerad att göra automatiskt. Det lustiga är att det faktiskt inte är en läskig smärta. Värkarna är inte så roliga men själva födandet är en helt annan grej. Då är man så sjukt fokuserad och inne i sin igen kropp att det inte ens gör ont! Det strechar och känns lite konstigt kanske, men inte smärtsamt. Det är iallfall hur jag upplevde det. Det kan iofs vara för att min kropp fick 24 timmar på sig att tänja ut sig och klara av en 4.5kgs bebis...

Vissa föder ju fort och hinner inte riktigt med och då sägs det att det gör rätt ont och att man spricker en hel del.

ok nu kanske det här inte blev ett peptalk som det var tänkt att bli..

mitt förslag är att du läser på! läs boken: "att föda", den är grym och beskriver varenda liten detalj med massor av olika förlossningar, allt från vaginalt till kejsarsnitt till smärtlindring till dödfödda förlossningar. Ja det låter hemskt! men läs! ju mer du vet desto säkrare blir man. Desto mer vet man vad man har att vänta sig. Och NÄR du har läst och vet allt.. DÅ kan du få reda på om du har riktig förlossningsskräck. Och isåfall så ska du se att du och din mvctant kan komma på ett bra alternativ för dig.

Information är underbart. Att veta allt är underbart. Sen kan du ALDRIG föreställa dig hur det är på riktigt. Men att föda barn är det mest otroliga du kommer vara med om i livet. Hur det än går till. Du kommer ha en liten bebis sen och då spelar ingenting annat någon roll. :)

Måste förresten påpeka att alla kvinnor är olika och har man riktig förlossningsskräck så brukar man absolut inte vilja veta någonting om förlossningar utan bara panikgråta sig till ett kejsarsnitt på en gång...

Det jag egentligen är mest rädd för är att inte ha full kontroll över min egen kropp..tror inte ja vågar lita på andra:p

Om man inte klarar av smärtan och tuppar av så kommer BM och/läkare att besluta om kejsarsnitt eller sugklocka för att få ut bebis.

Din kropp är skapad för det här och du bestitter enorma krafter!

Jag väntar mitt första och var med på min bästa kompis förlossning, hon var hysteriskt rädd innan.

Det är din förlossning och all rädsla skall tas på allvar.

Själv är jag inte rädd för smärtan utan för att bli förbigången och att inte tas på allvar. jag har haft ett stadigt samtal med min man om mina (och hans) förväntningar och att han ska föra min talan när jag inte kan eller inte blir tagen på allvar.

Se till att du får hjälp och stå på dig!

Lycka till och tänk på det underbara efteråt!

Jag känner som många andra, jag är i v 33 och smärtan är inte mitt största problem utan det är personalen som kommer vara runt omkring mig. Jag vet inte hur det kommer att bli eller vilken bm jag får när jag väl ligger där. Men jag hoppas att de lyssnar på mig, inte pratar "ovanför" mig eller på något sätt gör så jag känner mig dum över att vara där. Jag har hört så många konstiga historier om personal på förlossningen som är nonchalanta och inte lyssnar på ens önskemål. Jag hoppas att allt kommer att gå jätte bra för alla men jag har fått ett intryck av att personalen bara bryr sig i att barnet ska komma ut, sedan spelar det ingen större roll för dem hur den kommer ut eller vilka önskningar du som föder har.

Men lycka till alla och hoppas det går bra....

Hej! Väntar mitt andra barn, mitt första är nu fem år. Ska föda med planerat snitt för min förra förlossning var hemsk, dom drog fast honom i bäckenet och klippte ett dubbelklipp och hängde sig över magen och drog ur honom, förlorade tre liter blid och vaknade upp på intensiven utan barn. Han låg på neo med kramper och blödning i huvudet. Vi mår båda bra nu och jag är fri från min panikångest som smög sig på efter händelsen, men som ni förstår blir det snitt;) läkaren kastade sugklockan och skrek att det inte går dra mer! ( det var en gynspecialist). Hon sa: - jag säger upp mig efter detta! Dom skrek åt mig att jag var för vältränad, att jag tryckte fel, och jag kände mig verkligen som i en skräckfilm! Detta var i Borås sommaren 2007.

Hej ! Väntar ännu på ett positivt grav.test , men jag har redan börjat fasa inför förlossningen .. Kan ju tilläggas att jag har eventuellt Asperger och därför ett starkt kontrollbehov , plus att jag har en grym sjukhus- och sprutfobi.

Så jag är inte rädd för smärta och så , jag är mest bara rädd för miljön , människorna och vad dom kommer behöva göra med mig ..

Min absolut största skräck är att det ska bli kejsarsnitt .. Baserat på tidigare erfarenheter av sjukhus och hur jag reagerat när minimaliska medicinska ingrepp utförts på mig så är jag rädd att jag mer eller mindre kommer gå in i en grovt våldsam psykos om ett kejsarsnitt måste utföras på mig .. Helt utan överdrifter , tyvärr .. Det bästa exemplet jag har är den gången jag skulle sövas för att laga två tänder (har lika stor tandläkarfobi). Det tog mig en timme att byta om till patientsärken för det första. Sen tog det en lång stund att ens få in mig i salen där vi skulle hålla till , och när dom väl fått mig att bara luta migm mot båren jag skulle ligga på så stod jag och skrek rätt ut flera gånger så högt jag kunde. Tillslut kunde dom mer eller mindre lyfta upp mig , jag skakade och grät hysteriskt , och så fort dom lutat ner mig så skyndade dom sig att få på mig narkosmasken.

All denna rena panik , bara för att sövas och laga två tänder ..

Så ja , jag befarar att jag kommer tappa fattningen helt och hållet , om dom säger att dom ska skära upp magen på mig och dom vill att jag ska vara vaken och bara bedövad medans dom gör det ..

Jag har inte förlossningsskräck och visste inte om det var en bra eller dålig idé att läsa denna tråd, men läste ändå.

Jag börjar närma mig min förlossning (bf om 3 veckor) och har i flera veckor funderat på den mycket. Mest rädd är jag för kejsarsnitt och blev överlycklig när jag för någon vecka sedan fick veta att lillen i magen vänt sig med huvudet nedåt (både brorsan och brorsans försfödda var sätesbebisar som föddes med ks) fastän h*n inte ännu heller fixerat sig. Men bebisen är så lugn av sig att h*n knappast kommer att vända sig fel numera!

Huh, har fällt en hel del tårar medan jag läst inläggen här, de flesta två år gamla. Är både rädd (men inte skräckslagen) och förväntansfull. Som någon annan skrev så har jag heller aldrig brutit några ben och egentligen inte känt riktig smärta nånsin, så jag vet inte hur jag hanterar smärta. Jag hoppas på att kunna koncentrera mig på andningen och att slappna av under värkarna. Det ska också vara min fästmans uppgift under förlossningen; att påminna mig (och sig själv) att andas djupt och slappna av.

Nu stannade tankarna helt av i mitt huvud, skulle bara vilja att det kom igång snart så jag fick träffa vår krabat! Så här går det för mig; som en pingpongboll mellan rädsla för förlossningen och en extrem önskan att äntligen få träffa bebisen! Jag tror nog det går bra till sist. Som min mamma sagt flera gånger till mig så har ingen ännu blivit kvar inne i magen utan alla har kommit ut på sätt eller annat :) Och det är ju det vi vill, ha våra barn!

Prata med era BM. Det finns även doulor att kontakta och ha med när det är dax.

Det bästa ni kan göra är att prata med er BM om er rädsla. Sedan finns det aurora samtal eller liknande på flera ställen i landet som just hjälper mammor med rädsla inför en vaginal förlossning. Jag rek. detta starkt. Skulle rädslan inte bli mindre så kan man få kejsarsnitt.

Med information och kunskap kan man minska rädsla så LÄS massor. Föreställ dig olika utgångar och fixera dig inte vid just din önskan om en förlossning. Men skriv ändå ner dina tankar och önskningar i ett förlossningsbrev. Sedan kan man kanske inte få allt det.

Hoppas att det ska gå bra för er alla. Lycka till.

Hej!

Det jag känner mest rädsla för är hur vet jag när det är dags att åka in? Sen är jag rädd för smärtan som håller på i så många timmar. Jag är rädd för att spricka eller tanken av att någon ska klippa i mig. Och att det är en student som kommer. Sen är jag ju lite dum o kollar på föda-barn-program, därifrån får man många dumma tankar och funderingar.

Skönt att veta att min sambo finns o stöttar mig (även om jag är rädd att jag i stundens hetta kommer vara arg och otrevlig mot honom.)

Hej!

De verkar inte vara helt ovanligt med förlossningsskräck. Jag själv har haft fruktansvärd förlossningsskräck, men efter att ha fått otroligt bra hjälp och stöd av barnmorska, psykologer och auroramottagningen på förlossningen så känns det så mycket bättre! Jag är fortfarande livrädd, men jag är i vecka 35 snart, och ju närmre jag kommer ju mognare har endå tanken blivit. Men jag anser att information är otroligt viktigt..

När jag var i typ vecka.20 så kunde jag inte ens gå in på H&M och kolla på babykläder, för det påminnde mig för mycket om att jag måste gå igenom förlossningen. Nu har jag inga större problem längre, efter att ha läst ett par böcker och fått prata med barnmorskor och psykologer kring förlossningen :) Ju mer jag är medveten, ju mindre rädd blir jag.

Men det finns fortfarande vissa moment som jag ser som absolut omöjligt! Tex, komplikationer som leder till akut kejsarsnitt och att behöva sys osv... Jag tänker inte va med längre om de uppstår nått sånt.

Men samtidigt är jag övertygad om att när jag väl är där så kommer det att gå bra på något vänster :)

Hoppas allas skräck bleknar mer och mer och att vi alla får en fin förlossning :)

Det är trottsallt något riktigt underbart som kommer ur det hela!

Jag var aurora patient med första barnet, väntar nu andra. Skrev förlossningsbrev och aurora bm skrev allt i min journal om vad jag var rädd för. Bland annat att man ska bli tagen på allvar, inga studenter närvarande och inga sprutor, bara naturlig smärtlindring som bad och värmekudde och sen lustgas. Det sjukhuset var väldigt bra och personalen gjorde allt enligt önskemålen i brevet. Ska föda på samma ställe nu också och jag ser fram emot det.