Relationsfråga: Hur vet man?

I en relation måste man alltid "jobba" på att vara närvarande för varandra och hålla kärleken vid liv. Det är ju ingenting som kommer av sig själv bara för att man bor ihop och allt sådant. Det är något ni båda behöver visa och prata om. Jag undrar vad det är som får dig att tvivla, alltså är det så att du anser att han inte visar sin kärlek för dig fortfarande eller att allt bara blivit rutin? Vad det än kan bero på tänker jag att det alltid är bäst att prata med sin partner om hur man faktiskt känner...kanske är det så att han i sin tur har egna tankar om saken eller ser det på ett annorlunda sätt. Det kanske behövs för att ni ska hitta tillbaka till varandra - att faktiskt berätta vad som "saknas". Att din barndomskärlek säger detta nu är uppenbarligen en anledning till ditt tvivel, men gräset är ju inte alltid grönare. Det kan dock kännas spännande... :-) Jag har varit med min man i 7 år nu, själv har jag inte tvivlat på att han är den jag ska leva med. Vi båda tänker alltid på att visa varandra respekt, kärlek och ödmjukhet just för att ge oss själva bra förutsättningar i förhållandet.

alla förhållanden har upp och nergångar ta en resa utan honom en gång och sakna han lite kanske för det krävs arbete och uthållighet i svåra stunder och inte vara så kär i käleken i sig den förändras hela tiden och håll fast vid en trygg fin relation och låt inte ditt gamla ex ge dig olja på tvivlen du lämnade honom för en anlednig och den finns säkert kvar och man lämnar inte barnet ensam med en förälder på så vaga grunder hon är värd all uppoffring att hålla samman

Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 1/2 år och förlovade i 5 år, jag har tvivlat på det i vissa stunder, mycket pga att allt blev rutin och vi glömde bort varandra när sonen blev runt 8-9 månader fram tills nyligen (17 månader). Det som har hjälpt mig/oss är att planera vår framtid ihop, vi har nu börjat att diskutera och prata om barn nr 2, vilket gör att viss spänning och \"nykärlek\" växer. Så planera framtiden tillsammans, hur vill ni att livet ska se ut. Hitta på saker bara ni två, köp tre röda rosor och skriv att du älskar honom och de hans reaktion. Såna saker kan hjälpa mer ön vad man tror! Jag väckte min egen kärlek till min sambo genom att göra sånt, köpte grejer för att visa min uppskattning, för när jag även köpte grejer så funderade jag på det och kom fram till att jag älskar denna man otroligt mycket! Och prata med honom, du behöver inte säga att du inte vet om du vill vara med honom, säg att du saknar glöden mellan er och fråga vad ni kan göra t.ex, kanske han har känt liknande och att ni kan lösa det tillsammans? :)

Jag gillar verkligen uttrycket \"inte vara kär i kärleken\" för det stämmer så bra! Är man kär i kärleken så kommer gräset alltid bli grönare på nån annan sida; det är kemiskt omöjligt att gå och vara kär i en och samma person hela livet. Självklart har alla par perioder där de är trötta på varandra i sänghalmen eller bara ser varandras små svagheter i vardagen. Som de andra skriver så måste man vårda en relation; hitta på saker tillsammans för att komma ifrån den trista vardagen, koncentrera sig på att se de bra sakerna man har, men också diskutera det man tycker är jobbigt. Allt som oftast hittar man tillbaks till varann :) Sen finns det ju såklart de relationer där känslorna verkligen försvinner på riktigt. Självklart ska man inte leva med någon bara för att \"känslorna kanske kommer tillbaks\" eller för att den andre kommer bli ledsen! Men jag tror det är viktigt att försöka lista ut om det bara är en tillfällig svacka eller nåt mer varaktigt. Hoppas det löser sig :)

Hade jag varit din partner och fått gå helt ovetandes om dina tankar och tvivel så skulle jag bli fruktansvärt sårad. Låt honom få veta hur du känner så ni gemensamt kan jobba på ert förhållande. Lycka till!

Svår fråga, verkligen. Visst man ska inte stanna kvar bara för att. MEN det går upp och ner. Kan inte säga att jag går omkring och är nyförälskad, och särskilt efter vi fick barn så blev man en mamma och pappa. Varken jag eller sambo är som vi var när vi träffades, man har inte det livet, intressena, inte kunna göra allt man gjorde innan. Fast jag har aldrig fått tanken att jag inte vill. Börjar den tanken komma så är det inte bra. Har tänkt flera ggr att nu får jag skärpa mig annars kanske han lämnar mig. Det är ju ingen garanti. Sex är inte heller något som de blir så mycket utav. Särskilt inte nu när jag är gravid igen. Men tycker nog ändå att du ska prata med din sambo, han kanske känner lika. Eller så kan kanske hitta någon lösning för att hitta tillbaka till varandra.,det viktiga är att kunna länna bort barn titt som tätt och bara vara själva. Gå ut och äta, bio, hotell. Bara får hitta tillbaka igen. Och det viktigaste. KOMMUNIKAKTION! Prata med varandra. Jag vet hur svårt det kan vara. Men det är omöjligt för honom att veta hur du mår om du inte pratar med honom. Lycka till och hoppas det löser sig till det bästa

Man vet inte. Det går inte att veta, men man kan vara mer eller mindre säker. Har man barn ihop är det ju dumt att hasta iväg på en känsla, då det verkligen går upp och ner, men man ska heller inte leva i ett föhållande man inte är lycklig i. Jag skulle prata med min sambo och faktiskt söka familjeterapi. Ibland behövs ett par nya opartiska ögon. Kanske ligger problemet inte där du tror, kanske kan ni få hjälp att hitta tillbaka? Eller så finns det inget att kvar att rädda. Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år med väldiga upp och nergångar. Jag har varit på väg ett antal ggr, men avvktat. Varje gång har det löst sig. Det är som de säger - det gäller inte att hitta någon man vill leva med. Det gäller att hitta någon man inte vill leva UTAN. Och det är min sambo. Jag vill aldrig leva utan honom, även om jag genom åren absolut känt att jag inte vill leva med honom. Mitt tips är att vika tid till varandra varje vecka, där det bara är ni. Ibland kan ni gå ut och äta, ibland en film i soffan. Man blir ofta slarvig med vuxentid när man får barn. Man har ett helt annat fokus och är oftare trött etc. Vi år ett helt annat par än innan vi fick barn. Men det kan vara värt att gå till botten med vad känslorna grundar sig i så man inte gör något förhastat. Lycka till!

Tack för alla fina svar! Underlättar att höra att de inte är bara jag/vi som har det såhär! Tror oxå att de hela sitter i att allt har bara blivit vardag, inget spännande händer så man "längtar" efter något nytt o spännande.. Ha blivit en tråkig vardag bara. Ska nog lösa de här, ska krävas mke att vi ska dela på oss nu när vi har våran dotter tillsammans :)