psykiska besvär?

Hallå där! Jag har haft precis samma, lider av Borderline sen unga dagar och tycker att jag mådde betydligt värre innan jag blev gravid men att det avtog när jag fick reda på att jag var gravid! Dessvärre är det ju en bergochdalbana som går upp och ner, man får sina dippar och jag har dippat men det mesta beror nog på hormonerna som tillkommer under gradviditeten! Har fått remiss till psykolog av min barnmorska på MVC för att jag ska kunna få utlopp för mina känslor och tankar i vardagen, på så sätt minskar du risken pyttelite för att få förlossningsdepprission senare.. Det är jätte individuellt hur man känner sig, du kanske mår jätte bra under hela gradvidteten och sen faller ner i ett mörkt hål eller så håller det i sig pga din bebbe =) Men jag själv tycker att man ska ha någon att prata med, det underlättar verkligen mycket, lycka till kramar

Jag mådde jättedåligt innan jag blev gravid. Hade jättesvår ångest och ville helst ta livet av mig. hade jag inte träffat min karl och blivit gravid (blev gravida efter 2 mån tillsammans, liten olycka) så hade jag nog inte levt idag. Mådde ganska dåligt första veckorna av graviditeten men sen vände det och psykiskt har jag nog aldrig mått så bra i hela mitt liv och det fortsatte efter att Benjamin föddes (Benjamin betyder lyckans son, för det är han verkligen) Nu kan det väl vara lite upp och ner i bland men det är ju livet för vem som helst, med tanke på sömnbristen som varit under 1½ år tycker jag att jag klarar det bra.

Tackar för dom kvicka svaren! Jag har med fått remiss till Kurator Och en Psykolog ska sitta med (4/3) , Går dessutom på Antideppresiva ( Mitrazapin ) Svagaste dosen 15mg. och får inte gå av dom Just för hur mycket svårare allt kan bli. Men skönt att veta att jag inte är ensam.. Men vet inte, för det är så otroligt mycket som hänt, Hänt en del Tråkiga saker Med min fästman (Vill inte gå på in på detaljer) men det e inget man som flickvän Vill behöva gå igenom och för höra om! Och sen är jag osäker om han ens vill vara en del av barnets liv och mitt, för idag Har vi ingen kontakt alls. Och sen är jag så otroligt rädd för att det ska påverka barnet för mycket om jag stressar Upp mig själv pga av allt som har hänt och allt? Förlåt att jag skriver så mycket.. men nu när man väl fick chansen så va de skönt att Inte bära det ensam! Så ber om ursäkt igen!

Inte ska du be om ursäkt för att du behöver skriva av dig. Förstår att du är i en jättejobbig sits! Och du är ju väl medveten om problemet och söker hjälp, det är ju en jättebra början. Fortsätt att prata med psykolog/kurator och även om du har någon vän som är en bra lyssnare eller någon här på bli mamma som kan stötta dig. Vill han inte vara en del av erat liv så är det hans bekymmer. Finns många ensamstående mammor som klarar sig jättebra. Se dig själv i spegeln och säg att du är stark, att du kan och att du är bra =)

pygmepuff : Vet inte hur ja ska kunna tacka dig, men dom orden värmde Otroligt mycket inom mig:) så TACK!