Panikångest

Jag beklagar :( Jag tror alla i din situation skulle känna panik - andra diagnoser eller ej. Man behöver inte ta tabletter för det och tabletter är heller inte lösningen. Det är normalt att reagera mycket när kärlek tar slut :( Det bästa du kan göra är att se till att inte vara ensam. Om du har någon nära vän, syskon eller förälder som kan stötta dig. Se till att hitta på saker och försök tänka på allt det negativa i er relation och att du kommer hitta lyckan igen. En dag kommer du vara glad att det tog slut. När allt landat och lagt sig kommer du gå vidare. Det öppnar ju nya dörrar som leder dig på vägar du inte hade gått annars. Försök fokusera på det, men du har säkert varit med förr - det tar ett tag innan man mår bra igen. Det måste få ta ett tag! Men det kommer bli bättre. Med stöd från nära och kära kommer det bli lite lättare dessutom. Kraaam!

<3

Massa kramar

Försök variera dig mellan att sysselsätta dig med saker som får dig att komma på andra tankar och att ge dig tid till att sörja. Att vara ledsen är en viktig ventil, men det är nog inte så bra för babyn att vara ledsen hela tiden alldeles för länge, o de mår ju inte man själv så bra av heller. Tid för att älta och tid för att strunta i känslorna, båda är lika viktiga. Tro mig, jag vet hur det känns att vara gravid och få en hemsk upplevelse mitt i alltihop. Men som föregående talare, försök att inte vara ensam så mycket. Att klara sig ensam genom detta är inte något man kan kräva av någon person. Prata gärna med en kurator också, man kan få en kontakt via BVC.

Tack för allt stöd från er alla. Han envisades endå med att jag skulle följa med upp till hans mamma över natten. Känns som han vill mörka hela händelsen för att dom inte ska undra vad som egentligen försigår. Jag som älskar honom oerhört kunde inte säga nej till att följa med för jag hoppas alltid att allting ska bli bra. Och allt löser sig. Man får en dag i taget och imorgon när vi kommer hem så får vi försöka prata om seperationen och se vart det leder. Jag vill inte gå igenom graviditeten och vårt barn själv för den delen. Och jag vet om att om det tar slut så kommer det vara väldigt svårt för mig att träffas för bebisens skull. Men sånt e endå ett måste att ta sig igenom om eet nu blir så vi separerar.

Du vet att du ej kan styra att du blir ledsen, de ända du kan göra e att tänka att de kommer gå över och att du ska andas lugnt o fint, om så klockan e 4 på morgonen när de kryper fram så ställ dig o gör något du verkligen älskar att göra, sysselsätt dig. Låt din kropp sörja, försöker du hålla de onne så spänner du dig mer o de känns värre. Jag har aspergers/adhd själv o liter av detta ofta så vet hur de känns. En sak som hjälpte mig va att ja tänkte på hur viktigt de va för barnet att ja va stark o de lugnade mig en del o tillsist blev de bra :) e de nått får du görna hojta till.

Jag och sambon har försökt prata ut. Han ska bo kvar här och vi ska fortsätta jobba på förhållandet och se hur det går. Vi måste bli bättre på att kommunicera och det e framförallt det vi ska jobba extra hårt med nu. Vi har satt ett datum för \"uppföljningsmöte\" om 2 veckor så ska vi sätta oss ner och prata och reflektera. Och sen verkar det som att vi får fortsätta med tills kommunikationen har blivit bättre. Jag hoppas innerligt på detta eftersom jag älskar honom så oerhört och jag verkligen behöver honom nu. Känslomässigt, tryggheten i hans famn osv.. Önska oss lycka till! Och tack så hjärtligt för alla fina tips <3