När är man säker i en relation?

jag tror att man får bestämma sig båda två att denna relation är värd allt. det gäller uppoffringar och tillit. om man vet att en relation är något som lever som vi måste vårda så är det lättare för båda parter att få relationen att överleva alla svårigheter och man växer sig starkare och starkare. nu får vi behålla den älskling till nästa generation om vi så önskar så det kan vara värt lite extra jobb och tålamod från båda i omgångar

Jo, men hur visste ni?

när man pratat igenom sakerna tillsammans och sagt det jag skrev.

Så du tror inte att ett förhållande är något man bygger på och arbetar vidare dag för dag utan att man bestämmer sig och sedan är det så och allt är happy-go-lucky?

Säger det klassiska, bara att följa hjärtat. Om du vet att du älskar honom och att han är rätt så går det alltid. Efter regn kommer alltid solsken.

Man måste alltid bygga på sitt förhållande, vårda det och vara öppna med varandra. För tre år sen höll jag på att förlora min kärlek, han ställde mig mot väggen och frågade vad som hänt med mig, vad han inte visste var att jag var mitt uppe i en djup deprission. Sen den dagen har vi alltid pratat med varandra. Visst känner jag idag att han är mitt allt och jag vill bli gammal med honom, men man måste även inse att vad som helst kan hända. Sen vi fick barn och nu väntar vårt andra barn så har vi det bättre än aldrig förr. Vi tjafsar nästan aldrig längre, har blivit vuxna och trygga i vår roll som både föräldrar och partner. Men detta kommer inte gratis, tyvärr. Vi har snart hållit ihop i 7 år och jag hoppas på många herrans fler år tillsammans med denna kille! Man måste hela tiden ge och ta och kompromissa med varandra och lära sig acceptera sin partners och sina egna fel och brister. Kan man leva med detta kan man gå lång väg tillsammans. Jag tror inte att kärleken är så lätt att man "bara känner" att denna partner vill jag leva med för resten av mitt liv, han är så rätt. Oj, vilket långt svar det blev, men jag hoppas du förstår hur jag ser på detta och tänker kring kärleken. =)

Jag visste att det var rätt när vi efter flera års försöks misslyckade graviditeter och vi båda mådde så dåligt psykiskt att vi inte orkade mer, utan behövde tid ifrån varandra. Efter kort tid utan varandra insåg vi att vi behövde varandra och den ena inte var hel utan den andra. Utan min sambo saknade jag min trygghet. Idag är vi starkare än vi någonsin varit och det är helt normalt att man har tuffare perioder också. Det viktiga är att finns för varandra och visar omtanke och förståelse, och att man vet att vi har något som är värt att kämpa för. Hoppas ni tar er igenom den tuffa tiden, önskar er lycka till. Kram

Ett förhållande är som sagt, något som man måste vårda. Man måste bara bestämma sig för att fortsätta oavsett hur man känner det. Ett gammalt par fick frågan hur de hade kunnat va gifta i så många år och om de var lyckliga. de svarade "Vi är uppvuxna under en tid då om något gick sönder s kastade man inte bort det, utan lagade det". Jag och min man köpte Gary Chapmans bok "Kärlekens fem språk" och tog reda på vad den andra hade för kärlekssprk. Det har underlättat mycket! Lycka till!

Tack CelieH, Zemra och wish4achild era svar är hjälpsamma. Skall kolla upp den där boken kärlekens fem språk, något sådant vore bra att läsa känner jag. :)

För de första, man känner det i hjärtat. Man finns där för varandra, är trogna o litar på varandra. Det behöver inte ha gått flera år utan det känner man ganska fort. Jag o min sambo ha "bara" varit tillsammans i två år men redan gått igenom många svåra saker, vi står fortfarande bredvid varandra utan problem! Då visste vi att japp det här är kärlek, nu tar vi o skaffar barn! :)