Kejsarsnitt??

Man kan ju få kejsarsnitt pga förlossningsskräck, men då ska man ha samtal med en aurorabarnmorska först, och försöka komma över rädslan. Jag vet att man är restriktiv med snitt som inte har medicinsk orsak, så tyvärr kan det bli svårt. Det beror nog lite på vem du hamnar hos. Jag gjorde ett planerat snitt pga att min tjej låg i tvärläge och inte gick att vända på. Jag förlorade 2 liter blod, och dottern mådde superdåligt när hon föddes då de knappt fick ut henne ändå. De var tvugna att göra ett stort t-snitt, och därför kommer jag aldrig få föda vaginalt. Det är jag väldigt ledasen för :( Så snitt behöver inte vara någon walk in the park heller. Dessutom har man ont länge efter ett snitt och kan inte sköta barnet de första dagarna. Men hur det gick till...ja, de satte snittdatum till 7 dagar innan bf för att förlossningen inte fick starta. Sen åkte vi in på avtalad tid och tog ut henne. Man får ju ingen spännande och detaljrik förlossningsberättelse precis ;) Men ligg på din barnmorska! Du måste i alla fall få samtal om din rädsla och hon ska ta dig på allvar! Kram!

Jag hoppas att du får som du önskar, men som LindaMaria skrivit så är det svårt om det inte finns någon medicinsk anledning. Här kommer min berättelse. Jag har skrivit precis som det var för mig utan att varken försköna eller förvärra. Jag vet de som haft det enklare efteråt och de som haft det värre. Jag snittades för att dottern låg i säte. Jag fick komma på inskrivining och ta prover dagen innan. Jag var väldigt rädd för operationen så jag fick lugnande medicin att ta hemma på kvällen och på morgonen. Vi åkte in kl 8 och fick då reda på att vi var par nr 2 i kön och att det skulle börja runt 10. Vid 10 fick vi gå ner till operationsalen vilket för mig kändes som att vara på väg till sin egen avrättning (jag har sjukhusskräck). I operationsalen så började de med att sätta alla infarter på ovansidan av händerna sen satte de spinalbedövningen och man var som förlamad från bröstet. Efter det satte de in en kateter i urinröret, men det kände jag ju inte. Sen kom alla som skulle vara med och operera och presenterade sig och ett skynke sattes upp så jag inte såg något av operationen så klart. Under själva operationen så känder man hur de bökar runt i en. Det gör inte ont men du känner hur det rör sig och stramar i dig. Sen försvann trycket vid revbenet plötsligt ( dottern hade sitt huvud där) och kort därefter hörde jag hennes skrik. Efter att de sytt ihop en så körs man upp till uppvak. När ryggmärgsbedövningen släpper gör det fasansfullt ont. Jag fick lite tradolan för man kan inte få mer morfin förrän bedövningen gått ur kroppen. Från den stunden och ett dygn frammåt kändes det som att ha ett glödande samurajsvärd rakt in i magen. När jag väl kunde få mer morfin så tog det inte bort smärtan så bra, men jag blev hög och brydde mig liksom inte. Andra dygnet var jag tvungen att gå runt lite och det gjorde så fruktansvärt ont så det svartnade för ögonen. Jag var beroende av morfin intravenöst i 4 dygn sen åkte vi hem. Min sambo tog hand om dottern helt i en vecka, jag ammade bara. Värktabletter behövde jag maxdos av i 2 veckor, sen trappade jag ner under två veckor. Jag kunde bara lyfta dottern under 3 veckor, och kunde/fick inte bära typ matkassar på 6 veckor. Jag hade ont av snittet till och från i flera månader. Jag har ju aldrig vart med om en vanlig förlossning så jag har inget att jämföra med. Antar att det gör ondare men man kan ju tänka på att det är lite jobbigare efteråt med ett KS. Jag vet fortfarande inte om det här barnet som ligger på tvären kommer att vända på sig men jag hoppas på en vanlig förlossning. Inte för att jag tror att det är lindrigare på något sätt men det känns bättre att inte vara så handikappad efteråt när man har en 2-åring som vill bli buren och lyft emellanåt. Förlossning/ kejsarsnitt- känns som pest eller kolera typ. Hoppas att jag inte skrämt upp dig, men jag vill inte sitta här och ljuga och säga att kejsarsnitt är toppen. Lycka till!

Tack för era berättelse:)Är faktiskt glad att höra att snitt inte är så enkelt och smärtfritt som man kanske tror.Men det klart jag är ledsen för eran skull att ni fick det jobbigt:(Min syster fick göra akutsnitt när hon fick sin pojke och hon kände inte av något efter operationen så det blir väl att jag lyssnat på hennes historia men det är bra att ni skriver att det kan bli väldigt jobbigt med,Klart jag hade önskat att jag vågat föda normalt och komma hem snabbt,har ju ändå två ganska små hemma med att ta hand om.Jag tror min största rädsla är att hela underliver skall rasa ihop eftersom jag har början på framfall.Spricka är jag inte rädd för,det har jag inte gjort när jag fött någon av barnen,inte ens det barnet som vägde övefr 4 kg.Det är samma med värkarna det är jag inhte heller rädd för utan det är när jag skall krysta ut bebisen som den stora rädslan och paniken kommer,jag gör allt för att hålla imot...USCH när jag tänker på det..Tack igen för era svar

Ja det här med att få barn är synnerligen inte enkelt. Kanske är det så att det ska vara traumatiskt på något sätt för att man skall förstå hur stor händelse det igentligen är när ett barn föds. Att det jobbiga hör naturen till på något sätt. Kan föresten inte framfall vara en medicinsk anledning så god som någon för ett KS? Stå på dig och be att din BM skickar en remiss så du får diskutera saken med en förlossningsläkare.

Jag är en av dem som fick ett planerat kejsarsnitt med min första eftersom hon låg i säte. Jag sövdes. Efter kejsarsnittet hade jag det nog rätt lidrigt, låg på uppvaket några timmar och blev sedan flyttad till ett enkelrum. Fick smärtstillande och jag hade självklart ont i början vid rörelse men det var ändå helt okej smärta. På natten fick jag väldigt ont i ryggen och de förklarade för mig att det är väldigt vanligt efter ett kejsarsnitt och sprang fram och tillbaka med vetekuddar åt mig. Underbar personal. Jag var uppe och rörde mig bara några timmar efter kejsarsnittet då de rekomenderade det. 3, 5 dygn efter mitt kejsarsnitt så fick jag åka hem, mitt eget önskemål :) Det läkte fint och efter 1 månad hade jag inte ont alls längre, men känslen dröjde 1 år innan den kom tillbaka kring ärret. Som någon annan skrev är det viktigt att du får ett eller flertal aurorasamtal så att du kan bearbeta din rädsla för en vaginalförlossning. Sedan är det bara su som kan avgöra vilket som blir bäst och så hoppas jag att barnmorskan/läkaren tycker som du. Antar att du läst en massa om framfall eftersom du är orolig för detta, men då vet du även att det finns hjälp att få om det nu skulle bli så? Själv sa min barnmorska på min efterkontroll att jag hade ett främre och bakre framfall eftersom organen bakom fick slidväggarna att bukta ner och täcka slidöppningen. Men nu 4 månader efter min förlossning så syns det inget och organen är på sin rätta plats igen.

jag fick också göra kejsarsnitt då lillan låg i säte. Fick ryggmärgsbedövning, kateter, och sen smärtstillande de tre första dagarna efter operationen. jag mådde superbra både under och efter snittet, var uppe och gick samma dag, åkte hem efter två dygn. Lillan skrek på en gång hon kom ut och det enda jag var ifrån henne var ca 15 minuter då de var ut och vägde samt mätte henne, sen fick jag med mig henne till förlossningen dr jag fick ligga i ett rum tills bedövningen hade släppt sen åket vi på bb. Visst gjorde det ont, men mest då man skrattade, hostade och nös. Annars tycker jag inte det var någon fara. Jag började springa efter 4 veckor igen, efter 6 veckor var jag igång med full träning. Började givetvis med promenader redan dag 1 för att sedan öka dag för dag. Men då hade jag en medicinsk orsak som inte gick att påverka. Jag hade för smalt bäcken för att föda i säte och för lite fostervatten för att få prova vända bebisen, så då var det bara kejsarsnitt kvar. Det är nästan så jag skulle vilja göra ett snitt till nu med denna eftersom att jag mådde så bra efter första snittet, men man kan ju ocksp må jättedåligt och få infektioner osv. Jag tycker att du i första hand ska be din bm att få prata med psykolog, de som är specialiserade på förlossningsrädsla och försöka bearbeta din förlossningsrädsla, för ett snitt är ändå en operation och om du nu inte skulle må lika bra som mig så mår man oftast ganska dåligt ett tag efter snittet. Plus att man inte får bära något tyngre än bebisen de första 4 veckorna och inget ungt först efter 6 veckor, så begränsad blir man.

Jag har en bekant som redan samma dag hon + så bestämde hon sig för att ha KS. Och det fick hon. Hon hade inga som helst "problem" el rädsla bara att hon helt enkelt inte ville föda vanligt.... Jag fick med KS men det var för att min igångsättning inte funka. Mådde väldigt dåligt efter KS o förlora en hel del blod. Dock hade jag inga som helst problem med själva läkningen. Sonen är född den 25 o vi stannade tills den 29 men jag hade nog velat stanna ngn dag till pga att ammningen inte hade kommit igång. Tycker du ska prata med din BM igen o förkara att denna gång känns det väldigt jobbigt att föda vanligt. VISST du kan MEN bara för att man har gjort de förr så betyder inte de att nästa gång är en självklarhet tycker jag. Önskar dej all lycka till

Jag fick snitt med båda mina då jag har en ryggskada. Tyckte inte att det var ett dugg jobbigt efter snittet. Var uppe o gick 1,5 timme efter att jag var ihopsydd och åkte hem morgonen efter. Så det där med smärta är väldigt individuellt.