hur ska jag göra ?

jaa.. hur gammal är du för det första?? har du ett fast förhållande o så?

är 18 i november , ja jag har fast , vi flyttar ihop nu i september ; )

Varför tror du att dina föräldrar skulle bli sura?

är ju rätt ungt o planera ett barn..bäst o gå färdigt skolan o så

eftersom jag går i skola , och så .. har också jobb har haft det i 4 år nu så ekonomin är nog inga problem , min kille har eget företag ; )

ett tips är att flytta ihop först och testa att bo ihop på "riktigt" , det är inte som att bo hemma och inte ha "hushålls" måstena, likadant hur länge har ni varit ihop?! Vill din kille ha barn? Och även om han har eget företag så kan det gå åt skogen med det med. Så räkna och kolla på 80% ersättning på din baserade inkomst och eftersom du skriver att du går i skolan och jobbar så får du räkna vad du skulle få ut på en mammapeng, testa sen pch lev på den... Det är en prövning att både flytta hemifrån OCH få barn, så testa det ena först. För det är en klar fördel om man orkar/kan stanna tillsammans som par, så man slipper bli ensamstående. Men du är vuxen snart och tar dina egna beslut, men det är 24/7 jobb och i 18 år, så tänk ordentligt innan ni bestämmer något. Lycka till

Jag tänker "hur skall du våga bli mamma om du inte vågar bli gravid pga. att dina föräldrar kanske blir sura". Det är klart det blir lite av en chock för föräldrarna, men är du lycklig skall du nog se att de är lyckliga också. Även om det kanske tar ett tag att smälta osv. Lycka till.

jag hade väntat ett tag om jag var du.... du låter inte redo för de stora ansvaret..

Min dotter är planerad :).. jag var 17 när jag blev gravid med henne :). är 18 nu ovh bor ihop med min älskade sambo och våran 3 månaders dotter :).. men det är rätt som do m säger i tidigre svar. prova att bo ihop innan :).. det är ett bra tips :)

sen r väll alla nervösa för att berätta för sina föräldrar, det spelar nog ingen roll hur gammal man är. men om man inte vågar berätta för att man är rädd att dom kommer bli arga så är man inte så mogen för barn som man tror. jag var nervös. men jag tvekade inte! för dom visste nog att dom inte kunde göra något för att få mig att ändra mig. mamma blev JÄTTE arg till en början. men hon lugnade ner sig så fort vi satt oss ner för att prata. och ilskan vände snabbt till ren lycka :)