Min sambo och jag har en relation där bråk är vanligt. Nu i graviditeten har det blivit värre. Jag vet att det är vanligt då hormoner är galna och kroppen är ny men då det hela tiden handlar om att han säger "Jag hoppas verkligen att det är pga graviditeten som du är så här dum i huvudet" eller "jag vet att du är dum ihuvet nu för att du är gravid men..." eller " Du är så jävla ego nu, jag tycker inte om dig nu" osv. Jag förstår att jag är svårare att ha konflikter med då det är så mycket annat man tänker på, orkar inte bråka och då blir det svårt att lösa konflikter om allt möjligt. Det hör till saken att jag är besviken på honom och hans sätt att vara under graviditeten, han frågar inte hur jag mår, han säger aldrig "vill du att jag ska göra nåt" eller "jag kan diska" eller nåt om framtida bebis livet överhuvudtaget. Jag inser att denna besvikelsen spelar i i konflikterna och igår försökte jag tala lugnt och sansat om att jag känner de här sakerna och faktiskt tycker att man kanske får låtsas bry sig mer än vad man gör för min skull och för hela känslan av graviditetens skull. Det tyckte han var helt sjukt egoistiskt tänkt och blev as förbannad och besviken på mig som sa de här sakerna, trots att jag bara försökte förklara hur jag känner och att detta är en del av den svåra konflikthanteringen. Han verkar helt hatisk och jag som har foglossning ont i huvudet och sjukt mkt att göra i skolan ser inte framemot den här dagen med mer bråk...
Det blev långt, men nu fick jag iallafall skriva av mig! Hoppas ni mår bra där ute :)
Försök o prata med varandra lugnt o stilla för reda ut era gräl. Ni kommer o lösa det mellan er även om de kanske tar tid. Alla blir vi ju olika under graviditeten o jag är väldigt hetsig i humöret normalt sett. Nu om nått händer så börjar jag gråta istället.
Lycka till och hoppas att ni löser det :)
Oj vad jobbigt för dig med all detta bråk, allt blir ju så mycket värre när man är gravid med, om jag skulle höra sådana saker nu skulle jag nog bara sitta och gråta! Man blir ju så stressad av bråk med, och det är ju inte bra för bebben ju :(
Prata med din kille, säg vad du känner och tycker! Hoppas allt slutar bra ivarje fall :)
Oj vad jobbigt det måste vara att ha det så hela tiden! Jag skulle aldrig acceptera att min man beter sig så. Om ni inte kan lösa bråket nu, kan jag tala om för dig, det blir svårare när barnet kommer och barnet kommer inte mår bra av detta. När babisen sen skriker på natten eller vilket jag inte hoppas att bebisen har kolit då bli det jätte jobbit, somlösa nätter för båda, man klarar inte av en nyfödd ensam. Du SKA var egoistiskt när du är gravid....Fy fan att han i´nte tänker sig för vad han säger jag skulle förlänge sen lämnat han eller jag skulle slå honom om han skulle säga så till mig ! Du kan inte tillåta honom att bete sig så mot dig, han trampar ju på dig och dina känslor( var det verkligen klok och skafa barn men en sån idot) framför alt när du bär hans barn. Det jag förstår är att Han är en stor egoist,som är bra på att trycka när de svaga . Jag bli förbanat när jag hör att killar beter sig så mot sina gravida tjejer. Och ge fan i och diska och städa och allt annat ta det istället lugt och relexa lite tänk på dig och bebisen skit i han. Uhs jag blir så ledsen, gud vad han är dum och elak. Tillåt inte honom átt trampa på dig och dina känslor ge igen och dubbelt så mycket .
Jag förstår exakt hur du har, vi har väl en liknande situation här hemma. Jag är sjukskriven och hemma om dagarna så jag sköter all städ, disk och tvätt mm. Dessutom har vi hund som jag måste sysselsätta varje dag. Det tar på krafterna kan jag säga, speciellt nu när det börjar bli så tungt och man har ont. Min sambo förstår inte det här med ont i ryggen mm och tycker att jag kan väl göra allting och va ute med hunden på långpromenader och "trötta ut" henne. Man känner sig så värdelös på något sätt. Egentligen borde han behandla en som en prinsessa, det är ju jag som bär hans barn.
Det är så svårt att verkligen säga ifrån till någon som man älskar så mycket, det är inte lätt att bara strunta i allt och ignorera istället för att bråka och tjafsa. Fast det kanske är det man borde göra. Bara ignorera honom, försöka få honom att känna sig lika värdelös. Man kan inte säga att såhär ska du göra så löser det sig.
Men jag hoppas verkligen att det löser sig och blir bättre för er!
Allt är ju myyyycket mer jobbigt under graviditeten. Minsta lilla sak kan bli världens största. Och speciellt när det kommer till bebisen. Jag tror att det är svårare för killar att känna känslor för ett barn de aldrig träffat. Det är ju skillnad för oss tjejer som går igenom förändringar i kropp och själ, vi känner ju också våran bebis sparka och kan utveckla ett förhållande till bebisen på en helt annan nivå. Sånt brukar komma mer för killarna när bebisen väl är född. Man kan ju inte tvinga fram det bara för att man själv känner på ett visst sätt.
Men att inte hjälpa till och tycka att du får göra allt själv är verkligen inte okej. Inte heller att säga att du blivit jobbig osv, även om du säkert är det. För det är man! Med alla hormoner som far omkring är man allt annat än lugn och stabil. Men det borde han ha förståelse för. Du kanske kan testa att leta fram texter han kan läsa om hur det är att vara gravid så han förstår. Eller din eller hans mamma kanske kan prata med honom? Så han förstår att det inte bara är DU som blivit konstiig utan att det är helt normalt för tjejer att bli "jobbiga". Min mamma pratade mkt med min man om det när jag var gravid och han fick en helt annan förståelse för det. Han förstod att det har med graviditeten att göra och att i princip alla blir så. Då blev det lättare för han att inte hugga tillbaka, starta bråk för jag sa något dumt osv osv osv. Kan vara värt att testa :)
Men usch vad sjutton är det där för relation? Låter inte bra för någon av er, inklusive ert ofödda barn.
Det låter inte som en bra relation och att han kanske inte är så mogen. Man ska väl aldrig behöva höra att man är dum i huvudet av sin sambo? Speciellt inte när du har hans ofödda barn i magen?
Vore jag du så skulle jag bo hos en kompis eller föräldrarna ett tag så han skulle förstå att du menar allvar.
Hoppas det går bra och att ni löser era problem..
Hejsan vännen.
Jag ser att din kille ser inte att du är grvadi och behöver stöttning. Jag hade så med när jag väntade mitt första. Min man Fredrik skit i allt jag ståg med hela bröllopet osv. Han var rent en skit stövel. Men jag tro det är ett mognadsadium. Vissa killa kommer inte att växa i från det. Jag tycker att ni ska sitta ner och prta allvar. Hur han vill har det. Att han får prata om vad han tycker rikigt. Om det är värkligen detta han vill ha. Jag gjorde så att att om du ska hålla på detta vis så anser jag att du vill inte ha barnet. det är ju inte bara du som vänta utan han. han måste vara där till hundra.
För om det blir ingen ändring nu hur ska det går sen när du har fått. Då behöver man värkligen varandr om man ska klara det. ett värt försök. För han måste in ser vad som händer.
Som tur väl så är min man helt anorlunda denna gången.
Lycka till!
MVH
Jenny
Vilken jobbigt och tråkig situation. Detta är ju en tid ni två ska njuta av, att ni faktiskt skapat ett nytt liv tillsammans! Allt är verkligen inte en dans på rosor, men att han kallar dig dum i huvudet osv p.g.a graviditeten gör ju inte saken bättre. Som någon skrev, känns det inte som om han är mogen för att bli förälder. Vet inte hur gammal han är, men alla mognar olika. Det blir inte bättre ju längre det går heller, du kan få mer och och kanske inte orkar det mest väsentliga hemma. Ska han bara skita i dig då och hur du mår? Han måste få förståelse för hur du mår. Tror absolut på att ni måste prata. Men uppenbarligen funkar det inte att ni gör det själva. Ni har inte någon kompis eller annat par som ni/du känner förtroende för som har barn som ni sedan kan prata med om alla känslor, barnet osv? Ibland är det bra att bolla med andra som har varit i samma situation som en själv. Kanske får han upp ögonen för hur det faktiskt är hemma hos er. barnet mår ju inte bra när du är stressad,ledsen och orolig. En del förhållanden bråkas det mycket i, men oftast vet man var man har sin kärlek och det hjälper ju inte att ´fråga TS om det var så klokt att skaffa barn med denna kille. Nej, kanske det inte är, men nu är det som det är. Man får ta det härifrån, se framåt. Om inget annat för barnets skull. Om du, TS, bor hos dina föräldrar/vänner ett tag kanske han förstår allvaret?? Ibland är det bra att komma ifrån varandra. Det är svårt att bara gå och bo hos någon annan men samtidigt kanske det är bra för dig med. Fokusera på annat, lite miljöombytem var inte rädd för det!
Önskar dig all lycka till. /crystalica.