Nova89

3 Nova89

1947 visningar

Vet inte hur jag känner...

Skriver till er ihop om lite tips o råd o föra att jag behöver skriva av mig...

Jag o min sambo har hängt ihop i tre år. och tillsammans har vi våran dotter på snart 8 mån. Men nu känner jag att jag börjar tvivla på mina känslor till min sambo.. Mycket har att göra med att han är lat! Han orkar inte med våran dotter.. om jag ber honom att ta henne så säger han bara att jag ska sätta henne i sin gåstol.. Han påstår att hon inte vill vara hos honom.. men är det så konstigt när han knappt vill ha henne hos sig? Så fort hon skriker så "vill hon gå till mamma" Jag sköter matning o nattning..

Hunden våran verkar han ha tröttnat på.. jag upplever de som att han tycker att hon bara är ivägen o hon få en massa skäll... men han säger att det inte är så.. Att han faktiskt tycker om henne... Jag vet inte...

Hemmet... ja där är han väl som dom flesta karlar... lägger inte smutstvätten i krogen... plockar inte upp i köket efter sig blablabla..

Han jobbar nätter och sover på dagarna... jag tycker han sover för mkt....

Han finns lixom inte här... Vaken tid sitter han i en fotölj med datan i knät... o han går bara uppi vikt..

 

Mina känslor är som bortblåsta...

vad gör man??

6 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    jvsm

    5 jvsm

    Låter som om ni skulle behöva ta ett ordentligt snack. Att han behöver sova på dagarna är väl iof inte så konstigt men han måste ju förstå att även du behöver avlastning och sömn, ingen mamma är supermensch! Kram o lycka till med funderingarna!

  • vad gör man? 

    enkelt. ställ han mot väggen å berätta att detta är hur jag ser på det, detta är vad jag känner och DU får f*n ändra på dig annars tar jag det som är mitt å flyttar. 

    inte ett acceptabelt beteende från hans sida. tro det eller ej men 50% av erat barn är hans gener. då får man ta sitt ansvar också! sur jag blev. hoppas det löser sig för dig och jag hoppas du gör det som känns rätt för dig, för du ska då INTE bli behandlad på detta viset, heller inte erat barn eller eran hund, barnet och hunden har inte gjort något fel, inte du heller för den delen i och med att du får ta allt ansvar. inte rätt!

    stå på dig och va stark. (hoppas du inte tar illa upp för det jag skrev, ber om ursäkt i så fall men tolererar inte att se att folk behandlas så orättvist när det är 2 personer som kommit överens om ett så pass stort beslut att behålla ett barn)

    styrke kramar

  • 3

    PaulineK

    5 PaulineK

    Har en liknande situation här hemma tyvärr. Det bästa man kan göra är nog att prata om det, köra med öppna kort. Hoppas det löser sig för er, Kram!

  • 4

    hanab2

    5 hanab2

    Det låter som att du vet hur DU känner, frågan är hur känner HAN? Det är så mycket som förändras när man får barn, då menar jag inte det som negativt. Men många gånger är man nog varken förberedd eller medveten om vad det egentligen innebär när bebisen väl kommit. Man är bunden på ert annat sätt, man kan inte alltid göra det man känner för, sömnbrist etc. Sen kan det ju också vara så att man inte hinner vara med varandra på samma sätt som innan. Barn är underbara och värda allt i världen men man måste också som förälder vara villig att sätta barnet i första rummet. För att barnet ska må bra, måste också mamma och pappa må bra. Mamma och pappa måste också få vara sig själva ibland. Kanske finns det möjlighet att få en barnvakt någon kväll så att ni kan umgås och göra något kul och sedan prata igenom er situation. Det är uppenbart att du offrar mycket. Kanske ligger mycket av frustrationen i att han bara fortsätter som vanligt, fastän mycket har ändrats? Svårt, svårt. Men jag tror att det enda som gäller är att prata i lugn och ro. Känslor.går.alltid.upp och ner i.ett förhållande. Hörde en grej på radio en gång där de frågande ett par som varit gifta i 60 år hur de lyckats. Hon svarade : Det gäller bara att inte sluta vara kära i varandra sa0mtidigt".
  • 5

    hanab2

    5 hanab2

    Ursäkta min hemska mobilstavning. Hoppas du fattar vad det står :-)
  • 6

    Nova89

    3 Nova89

    Tack underbara människor för fina råd <3

    Jag känner att ja ska ge han en chans att få ändra sig.. Vill han inte de så vet han vart dörren är.. kanske låter hårt, men jag vill inte behöva ta han om en vuxen karl..

    kram på er alla <3