hej! jag fyller snart 20, var gravid när jag var 17 och när jag var 19, abort första gången och missfall andra gången.
Jag är så hemskt sugen på barn och det är det ända jag tänker på, jag är däremot inte sugen på en pojkvän och har därför ingen, jag har inget jobb då jag precis pluggat klart, (har i princip ingen utbildning)
Jag tror att jag är gravid, då jag har alla symtom som förut osv.
Jag vet inte om jag vågar kolla upp det, för det skulle betyda att jag är tvungen att göra en abort(då släkten inte skulle förstå, har ju ingen pojkvän eller ngt jobb) men om jag inte kollar upp det och låter det gå så pass länge att jag inte får göra en abort (om det visar sig att jag är gravid) så kan jag lika gärna förstöra min och mitt barns framtid..
Jag vet inte vad jag ska göra, borde jag kolla upp det?
är jag självisk som nästan försöker bli gravid även om jag inte har pojkvän?
Vad gör jag om det redan gått så pass långt att jag inte kan göra abort(har blivit med mage)?
och en fråga, som kanske inte har med detta att göra; BEHÖVER MAN VERKLIGEN PAPPAN TILL UNGEN?! har aldrig förstått det där med att ha pappan närvarande(är gärna ensamstående)
tacksam för svar!!!
Jag blev ensamstående när jag väntade mitt tredje barn. Vi flyttade isär när jag var gravid runt vecka 20. Jag funderade dock ej på någon abort innan vi flyttade isär. Jag hade inget jobb, ingen inkomst, men eftersom jag hade barn sedan tidigare så fick jag underhåll, barnbidrag o hjälp från socialen. Av egen erfarenhet så vet jag att allt e möjligt, men att d kan vara svårt. Ingen kan bestämma åt dig hur du ska göra om du e gravid, men tänk dig noga för.
Jag blev både fundersam och nästan lite upprörd nu.. Det låter som barn är något man skaffar sig såsom en ny tv bara för man känner för det. Det är ett barns framtid du talar om. Ett livstidsengagemang. Tänk efter både en och två och tre ggr innan du sätter ett barn till världen. Om du nu redan är så långt gången att det inte är möjligt med abort, så har du ju inget val heller. Då får du ju som du ville?!
Vet inte om du förstår vad det innebär att få och uppfostra ett barn, men pappan är en väldigt stor och viktig del i barnets liv. Att dela ansvaret med någon är viktigt, både för kropp och själ. Jag tycker att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Så din fråga om man verkligen behöver ha en pappa närvarande till sitt barn och om du är självisk? JA! Sätter man inte barnets behov först så är man tyvärr självisk. Kan låta hårt, men det är sanning. Du har inte funderat på att pappan kanske vill vara närvarande?? (det finns undantag där pappan inte kan/vill ta ansvar heller men då valt det själva)
Gör ett gravtest så du iaf vet.
Ingen kan bestämma åt dig, detta är ett beslut du måste fatta själv. Hellre ensamstående med ett barn än i ett påtvingat förhållande med en pappa som inte gör någon lycklig - och tro inte annat än att ett barn känner av om föräldrarna inte är lyckliga tillsammans. Allt går, tro inte annat, men det är inte lätt, det ska alla veta, men svårigheter kan alltid uppstå. Om du känner att du är mogen för att ta hand om ett barn och det är vad du vill, så är det upp till dig. Du kan skaffa en utbildning på distans eller skaffa ett jobb, kanske är det ansvaret för någon annan som krävs för att du ska få ordning på ditt liv. Oavsett vad du väljer och vad som sker, så önskar jag dig lycka till och håller tummarna för att allt går bra! Kram.
I och med att du redan gjort en abort och fått ett missfall tycker jag att du skall behålla denna graviditeten om du verkligen vill ha barn. Men du kommer behöva stöd från familj, vänner, kurator och socialförvaltningen i din kommun. Lycka till
Detta är ett svårt beslut som du måste ta och det är verkligen ett beslut som du får leva med resten av ditt liv. Men det är ett beslut som DU måste ta, ingen annan. Visst alla har vi åsikter om hur vi känner och det är klart man vill höra vad andra tycker. Men du får tänka på att alla andra finns inte där kl 3 på natten när bäbisen skriker. Då är det du som får gå upp. Sen finns det socialbidrag, barnbidrag osv som hjälper en men det är tuft ändå. Jag är 19 och väntar mitt första barn med min sambo. Nu har vi det tur med ekonomin men jag hade aldrig klarat det utan hans stöd. För han finns där hela tiden när jag får mina humörsvängningar eller när jag har svårt för att komma upp ur sängen eller när vi ska planera för barnet. Det är något som jag aldrig skulle vilja göra utan honom. Jag har med fått missfall, två stycken och läkarna har konstaterat att jag skulle antagligen aldrig bli mamma. Men så blev det inte. Jag tycker det är värdens bästa känsla men det är just för att jag har min sambos stöd och han tycker det är lika kul. Men tänk på att det är ett jätte beslut som du kommer behöva ha stöd från familj och vänner. Annars kommer det bli tuft! Men du kommer säkert klara det men du kommer kanske inte uppleva graviditeten lika kul och positiv. Samt när barnet blir större och frågar om sin pappa, vad ska du då säga? Det är en sak om pappan inte vill ha med graviditeten men en annan om han är ovetande om det. Hans DNA finns i bäbisen lika mycket som ditt.
Det är mina åsikter men som sagt det är upp till dig! Lycka till!
scrollan: jag förstår mycket väl vad det innebär att skaffa barn, jag uppskattar din åsikt men vill bara klargöra att jag inte tycker eller känner att ett barn är som en ny TV etc. och om jag är så långt gången så kommer jag bli superglad och göra vad jag kan för mitt barn. Jag har mest troligen en helt annan åsikt än du vad gäller en pappa till barnet. Och det låter nog väldigt slampigt när jag säger att jag ärligt inte kommer ihåg vem jag hade sex med under den tiden när det isf skulle hänt. jag låg inte med folk hit och dit men hade tre stadiga nattligare besökare under en lång period. och har nära kontakt med alla dom fortfarande, så om jag är gravid så kommer alla tre få reda på det och då får dom bestämma själva om dom vill veta vems det är, if ya know what i mean?
Men helst är jag ensamstående då jag hatar förhållanden och därför vill jag inte vara tillsammans med pappan.
Det jag egentligen försökte få fram med mitt inlägg var väl om någon hade tips om hur man klarar sig om man är gravid och med en framtid så osäker själv.
tack alla för era svar, nu har jag mer att fundera på.
Självklart är det egoistiskt!! Hur kan det vara något annat? Du tänker ju inte på varken barnet eller pappan - bara på dejsjälv. Jag har en kompis som fick veta flera år senare att han hade ett barn han aldrig vetat om, det är ju någonting han aldrig kan få igen, den första tiden med barnet. Sen är det väl ändå så att barnet har rätt att vara önskat av två föräldrar och att man kan ta hand om det själv! (sen tycker jag det är fantastiskt att det FINNS hjälp att få för alla som behöver och som hamnar i situationer där man behöver hjälp, men tycker det är fel att man sätter sig där medvetet och tycker att alla andra ska betala för en för att man har lust)
Tycker du ska göra ett test; om du är redo att ta hand om ett barn så borde du vara mogen nog att stå upp för det framför din familj!!! Tänk ett steg längre på vad detta beslut kommer att innebära, bortsett från din längtan efter barn! (sen menar jag verkligen inte att jag tycker att du ska göra abort, det finns massa fantastiska unga mammor som klarat sig jättebra och kämpat, men utifrån det sätt du resonerar tycker jag att du borde tänka igen: att bli mamma borde handla om att vilja ge BARNET allt det bästa, inte dejsjälv!!) Önskar dej/er ett jättelycka till vad som än händer!
har precis blivit mamma..och jag kan säga att utan min sambo och min fam stöd hade jag nog blivit galen..det är en jävla omställning att få barn..bland det största du gör här i livet..och då behöver man ha förstående människor runt omkring sig..sen håller jag faktiskt med scrollan..tycker med att ett barn har rätt till bägge sina föräldrar..en pappa är minst lika viktigt som en mamma. Men är du 100 % säker på att pappan till barnet inte vill vara med i bilden ? jag skulle ta mig ett snack med honom först och främst..oh sen är det alltid en fördel att ha en inkomst..i o med att det kostar lite gran med att ha barn. jag förstår att det är svårt..jag själv hade nog haft svårt att göra en abort..men tja det är mycket att tänka på...lycka till
tänkte bara ge en infallsvinkel till, nämligen barnets. jag är själv uppvuxen utan en aktiv pappa - detta valde han dock själv - och det har varit mycket tufft stundtals. även att min mamma är super & verkligen gått in för bägge rollerna så kan det aldrig kompenseras. det har varit mycket funderingar, ilska & ledsamhet.
Barn har rätt till BÅDA föräldrarna!
idag väntar jag mitt första barn & om det inte skulle funka mellan mig & min sambo så skulle jag ALDRIG neka han vårt barn även om vi så skildes som dödsfiender, det gäller att sätta sin egna känslor åt sidan för barnet skull!
Lycka till!
men nu får jag känslan att alla tror att jag inte tänker låtan pappan, vem det än är, träffa barnet om han vill det?
så är det ju inte alls, jag vill bara inte ha någon snubbe i mitt liv, och med det menar jag ju i mitt hem, i min säng och runt om kring mig hela tiden. go ahead och träffa ungen; gör mig ingenting, jag skulle snarare bli glad.
så nu har vi klarat upp det.
Du kanske först och främst ska ta reda på om du är gravid? om du är det så tänk på att pappan har lika stor rätt och veta om barnet, så du får väl ta ett snack med dina tre besökare. Jag vet inte men jag tycker kanske inte att det är så rätt att skaffa om man t ex inte är redo för förhållande eller så eller vad de nu är för situation som utesluter pappan. För det är så jag tolkar det i ditt inlägg, som att pappan är lite onödig. Dessutom är kanske inte soc eller bidrag osv så mycket och sikta på iom att det är inte mycket pengar och leka med. Men såklart kan ju ingen bestämma åt dig om du ska behålla barnet eller inte. All lycka och hopppas det går bra för dig :)
Som mänga säger här så är det bara du som kan bestämma, igen kan bestämma åt dig. Men jag tycker inte det vore så smart att behålla ett barn just nu. Jag tycker Scrolla har rätt i mycket hon säger (fast det låter hårt). Du är knappt 20 år, inget jobb och ingen kille, alltså antar jag att du bor hos dina föräldrar. Det betyder då att dem också kommer att vara "tvugna" att hjälpa dig med uppfostring. Dem kanske inte vill längre. Dem kanske inte vill ta hand om ett till barn, kanske känner att dem uppfostrat färdigt. Har du frågat dem om dem vill ha en bebis i deras hem? Jag vet att det låter taskigt. Men jag skulle själv inte göra så mot min mamma. Om du tar beslutet själv ska du kunna ta hand om bebisen själv, inte tvinga andra att dras in i det här. Och bor du hos dem dras dem in automatisk även fast du kan säga att du ska ta hand om bebisen själv. Har läst det du skriver några gånger och jag tycker du låter så kall och självisk. "BEHÖVER MAN VERKLIGEN PAPPAN TILL UNGEN?!" Bara det säger mycket.
Du är ung och kommer säkert få fler chanser längre fram, när du verkligen kan ta hand om en bebis själv. Om du bor ensam, tänk på det economiska. Jag har min sambo, och är sjukskriven, men inte fått ersättning från försäkringskassan. Och fast vi har en inkomst är det jätte jobbigt. Och jag har underbara vänner som ställt upp o lånat massa saker. Men ändå.
Jag har själv gjort en abort och haft 2 missfall. Jag bodde ensam när jag böev gravid och har ett bra jobb och är 25 år. Men jag pratade först med min kille och kollade om han ville vara delaktig. För det är ett en sån stor grej. Och det gäller i nte bara mig, utan ett barns liv och framtid också. Skulle inte min kille ha kännst sig redo, så skulle jag faktis ha väntat med barn. Jag är ung och får fler möjligheter.
Hej lilla vän!
Vilken knepig situation du befinner dig i. Viss är det så att det är lättare om man är två men det går om man verkligen vil fast man är själv.
Svårt, jag har växt upp med en bonuspappa som var alldeles för ung och omogon för att ta hand om en 8åring och visst har jag saknat min pappa.. men ändå så blev jag ju normal och en ganska trevlig person.
Tror du släkten skulle vända sig mot dig, eller är det så att de ser till ditt bästa och utifrån det inte tycker du ska ha barn nu. Släkt brukar ju tänka på framtiden med utbildning och jobb och sånt. Kanske är det så att de stöttar dig när de förstår att du bestämt dig?
Du kommer ju inte bli en rik person i första taget men visst kommer du få hjälp om du kräver det! Jag träffade en tvåbarnfar som var 41år och just hade börjat plugga til läkare, han sa att han aldrig hade förstått att han hade den kapaciteten om han inte haft två barn!
Gör ett test nu och det är bra att prata och fundera tillsammans så ta hjälp här på forumet som du gör eller prata med någon som du tycker om.
Lycka till!
tack alla för svaren.
Jag läser min fråga om och om igen och vet inte riktigt hur jag tänkte.. mitt i natten ska man kanske inte skriva en fråga på ett forum. Formulerade mig lite fel kanske, och fick inte fram det jag ville. Men jag tänker såhär:
ni verkar tro att jag inte kan ta hand om barn, vilket jag kan då jag tagit hand om min brorsdotter hela hennes liv, min bror är en idiot och lämnade henne hos mig varje dag medans han stack och träffade polare och söp, så sedan 1 månads ålder har hon fått ligga i mina armar osv.
Förhållande gör jag inte eftersom att min man(gifte mig vid 17års ålder) dog för inte så länge sedan, och han är den ända mannen jag kan tänka mig att någonsin vara tillsammans med.
min far bor i USA och min mor bor i Spanien, jag bor i en 4a, med min brorsdotter och en hund.Lägenheten är köpt och betalas varje månad från ett konto som min tillhörde min man men som jag inte kan röra, så boende är inga problem alls, möbler och annat till hemmet kan betalas från det kontot.
I USA där jag är uppfostrad så är det helt annorlunda, då ska allt vara på ett visst sätt annars blir man utstött,jag kanske vände mig hit för att se om folk tänkte annorlunda i sverige, men tydligen inte.
Att vara mogen för ett förhållande och att inte vilja ha ett är helt olika saker.
Det jag verkligen ville fråga er om var om det måste vara på ett speciellt sätt, när man skaffar barn.. om man verkligen måste ha en dryg snubbe som alltid är där eller om man FÅR vara ensamstående och inte bli utstött..
Jag har själv nästan precis fått barn & är 18 år hade jag inte haft stöd från min familj & min sambo så skulle jag aldrig klara av det här, kroppen blir påfrestad man kan få bröstinflamation, mjölkstockning, jag fick det, låg i 40 graders feber en hel v med en bebis på 1 v, det är inte & ligga i sängen & sova, det är en bebis som måste äta,bytas blöja & jag skulle aldrig klarat av det om jag hade vart ensamstånde, för jag kunde knappt gå, kunde inte ens bära mitt egna barn på 3 kg för armarna inte klarde av det. Man måste tänka på vad som kan hända efter bebisen är född, allt från pengar & sin egna kropp. Tycker du ska tänka innan du gör ngt som du kanske kmr ångra.
Kram