Ja, sömnen är ju superviktig! Jag menadr inte att vara anklagande - jag vet ju själv hur det är. Ibland är nog vi mammor mer fokuserade på våra barns rutiner och glömmer bort att vi själva behöver lite sånt. Som sömn, mat och egentid. Får man inte detta så är det väl klart stt man tappar humöret ibland! Menade mer på att, ja, jag tror att små barn kan få en otrygghet av att de närmsta vuxna man har blir så skiftande. Att den som ska skydda en helt plötsligt blir den "läskiga". Barn ska ju få känna sig älskade och respekterade fastän de är arga, gnälliga, jobbiga, "dumma" osv. Sen är man ju inte mer än människa. Den perfekta mamman existerar inte, och det är ok! Man behöver inte vara perfekt. Men märker man att man gör någonting som påverkar barnen negativt även långt efter situationen så bör man kanske försöka få till en ändring, oavsett vad det gäller. Du kanske behöver lägga lite fokus på vad DU behöver för att kunna behålla lugnet och istället för att fräsa bekräfta ditt barn? Jag brukar sätta mig i dotterns nivå och försöka prata lugnt men beståmt, typ "Jag förstår att du vill detta nu, men just nu går det inte. Du får vänta lite och det är ok att bli arg. Jag älskar dig ändå." Något sånt... Det blir lite som att förnuftet pratar till oss båda på något sätt :)