Vet precis hur du känner, en liten tröst kan vara att det snart blir bättre, än är hon så liten. Vi människor är det enda "djur" som vill kunna lägga ifrån sig våra barn, mig hjälpte det mycket att ändra mitt eget tankesätt. Jag blev ledsen och frustrerad varje gång jag inte lyckades lägga honom ifrån mig, istället fick jag "lura" mig själv att tänka "åh, han vill vara hos sin mamma!", låter kanske löjligt, men det tog bort mycket stress att bara släppa tankarna och följa honom, lära känna honom. Så slutade jag läsa och lyssna på alla runt omkring som fick så "snälla" bebisar... Så kan det hjälpa att prova flera nappar, för oss funkade bara MAMs silikonnappar, för andra funkar bara ESSKAs eller annat, en del ungar gillar latexnappar. När han väl hade accepterat en napp så höll jag ganska hårt på tre-timmars schema med amning. Så det är mina tips, försök följa hennes egna vilja en dag och forma dagarna runt det, sen kan du börja "slipa" lite på tider och rutiner, än är hon så liten. Tårar och sorgsenhet är helt normalt, men självklart tungt, jag vet... Hormonerna lägger sig väl bättre efter 6-8 veckor när kroppen helt vant sig vid amningen. Det låter lång tid nu när bara en timme kan kännas som en evighet... Har du någon att prata med kanske via telefon om dagarna? Någon att ösa ur dig för? Det kan vara skönt... Jag hejjar på dig, du kommer överleva och det kommer ordna sig, glöm inte det!