Hej!
Sitter i en minst sagt jobbig situation. Jag har träffat en kille från och till i över 2 år. Han är livrädd för att "binda" sig och har stora problem om att prata känslor. Vi hade ett uppehåll på 7 månader tills det att vi sågs igen, pga. att jag hela tiden tycker att han varit för oseriös. Vi har endast setts hemma och ej hittat på något tillsammans. Jag har aldrig träffar någon av hans vänner eller någon i hans familj och han har inte träffat någon vän eller familjemedlem till mig.
Vi började ses och andra gången vi sågs hade vi det bra och för första gången gick vi ut och åt tillsammans samt såg på bio. Jag åt minipiller och därför föreslog jag inte att vi skulle använda kondom. Eftersom man ändå trots "risken/chansen" att bli gravid är så liten. Han frågade aldrig mig om jag åt något preventivmedel.
Vi har inte setts nu på en månad ca. och för en vecka sedan testade jag grav-test och fick positivt utslag två ggr. Jag skrev detta på sms. Eftersom vi aldrig riktigt haft en kontakt som pratar i telefon och dels för att jag var så himla ledsen och inte kunnat prata utan att grina. då var hans första reaktion "oj. skyddar du dig inte?"
Det har varit många vänder fram och tillbaka vad jag känner och inte. Saken är även den att jag flyttat till en annan stad (vi bodde i samma stad innan). Jag känner bara att jag vill behålla barnet. Samtidigt som jag känner mig självisk. Jag tror inte han kommer att klara av det här och han har sagt att han inte vill ha barnet. Framförallt för att ja inte tror att han vill "binda" sig till mig.
Jag vill att barnet om jag beslutar mig för att få det skall ha en relation till sin biologiska pappa och inte bara en ensam mamma.
Jag har ett socialt nätverk omkring mig och har pratat med vänner och min mamma om detta. Som vill stötta mig oavsett. Detta är på något sätt inte en optimal situation. Men vad är det egentligen? Livet är inte planerat. Och jag känner mig fast att jag bara är 5 veckor som dränkt av hormoner. Jag är kär i mitt lilla embryo.... tanken att allting redan är förbestämt (hårfärg, ögonfärg etc. ) gör det inte lättare. Det känns som om det är mitt barn jag skall döda. För jag har fått en tid tll abort i morgon och tanken är att pappan skall följa med.
HJÄLP!!
/ess
Jag känner mig så väl i din situation!! För ha suttit i precis samma... Som tyvärr slutade i missfall i v 7. Vi var i samma förhållande som er, eller vi var bästa kompisar som slutade i kärlek. Han vågade inte heller visa känslor eller prata om dom utan vi bara "hoppade i säng" med varandra o visade känslorna på så vis :/ Ingen öppen relation alls, bara våra närmaste visste om de. Så blev jag gravid helt plötsligt, men då hade han redan "gjort slut" (hur han nu kunde göra de fast vi inte hade någon relation enligt han men aja..) o jag tokvägrade att berätta till han om barnet. Men gjorde de till slut, de blev skrik, bråk, grin o gråt.. Stressen, allt slutade med missfall, han brydde sig inte utan sa bara ok på sms.. Nu sitter jag är lyckligt förlovad med en 1 åring som jag har med min nuvarande sambo o tittar tillbaka. Hade gärnat behållt bebisen men frågan är, hur hade allt varit då? Följ ditt hjärta o barnet kommer vara lycklig om du är lycklig, tillsammans med mamma o pappa eller bara mamma! Lycka till tjejen!
Det är en jätte jobbig sits.. jag är inte i precis lika situation som dig men plusade nyss med barn nr 2 ,det var inte planerat (att skyddda sig hänger inte bara på tjejerna som killar verkar tro ?!) och han sa att han tänkte lämna mig om jag inte gjorde abort. Men jag personligen skulle aldrig klara av en abort ( tänker som du, mitt barn jag dödar, trots att det inte riktigt är så), sa som det var och han gjorde slut, dock kom han krypandes efter en vecka och bad om ursäkt. Men nu är jag i vecka 11, och är så otroligt glad att jag valde det valet jag gjorde. Det jag försöker säga är att man inte ska göra en abort om man inte är 100 % säker på det, för det är jobbigt, Att du har hjälp runt om dig är guldvärt, jag har varit mestadels själv med min dotter nu det första året, och man klarar det, vi är starka! Du måste göra det du vill och känner att du klarar, inte göra något för någon annans skull!! Lycka till hur det än blir för dig, men om du vill behålla det, gör det !
tack! det är väl idyllen man målat upp hela sitt liv att det skall vara en kärnfamilj. så jag alltid velat ha det. Abort trodde jag aldrig skulle vara så svårt som det faktiskt är... Men de är väl alla hormoner med som hoppar omkring. Killen har stora problem och har säkerligen någon form av diagnos. Men jag gillar honom jättemycket ändå. Jag tror aldrig att vi kommer kunna bli ett par och flytta ihop dock. Nu är det främst det ev. "barnet" jag tänker på. Han tom. frågat rätt ut (på sms) då han vägrar svara mig annars om han kommer finnas där om jag skulle behålla det. och hans svar på det är "det vill jag inte tänka på".
Ha, uppenbarligen så skyddade sig ju inte han heller, varför skulle det ansvaret ligga på dig? Jag tycker du ska följa ditt hjärta och behålla barnet och strunta i honom, han behöver ju inte vara delaktig om han inte vill.
nej han behöver inte vara delaktig om han inte vill. behåller jag det kan jag aldrig kräva något från honom. Men jag vill ju att barnet skall kunna ha en kontakt. Det är väl det som känns värst. han har ett syskonbarn som han passar mycket och gör saker ihop med. Men ett oönskat barn är väl någpt helt annat. Blir helt knäpp när han vägrar prata med mig om det.
Håller med om att jag tycker du ska göra det du tycker känns bäst. Du kan sen berätta för barnet om pappan även om han ej är delaktig i barnets liv.
Jag har själv varit i en liknande situation .. Jag blev gravid i mitt förra förhållande , där fadern då var 17 år och han ville inte ha barnet. Jag kände att jag inte skulle klara av det själv , så jag gjorde abort. Men jag har aldrig ångrat något så fruktansvärt mycket som det.
Jag tänker varken råda dig att behålla eller inte , men tänk efter mycket noga innan du gör valet , för du kan aldrig ändra dig sen ..
Vad du än väljer , så önskar jag dig all lycka <3
tack för svar!
Känner mig helt tokig. Berätta för en killkompis som tyckte de va "lågt" och "kasst" av mig som ens funderade över detta... Att det förstör allas liv. Känner mig bara spyfärdig och så hmla less på killar. Pappan till mitt embryo tycker att jag bara tänker på vad jag själv vill. kan tillägga att jag är 25 år och han är 26 år. Så det är inte direkt att vi är jätteunga.
Jag tror de e som e sagt; man ångrar en abort men aldrig ett barn (iallafall om man är osäker)! Själv blev jag gravid oplanerat, vi hade varit tillsammans i tre månader och pappan e bara sjutton. Jag hade mycket väl kunnat vara i din situation (vi hade aldrig pratat om barn eller abort så jag hade ingen anning om var han stod) och var livrädd för det innan jag berättade att jag trodde jag var gravid..
Av egen erfarenhet behöver det inte vara dåligt att växa upp utan pappa. Jag och mina syskon växte upp utan en pappa och jag är tacksam för det. Min pappa har stora problem och hade mina föräldrar levt ihop hade det slutat i katastrof.
I min värld finns det nästintill inget som rättfärdigar en abort men det är min övertygelse!
Lyssna till dig själv och vilket val du än gör hoppas jag att det känns rätt!!
Hur har det gått?