Så länge jag har kunnat känna min bebis, vilket är sen vecka 20, så ligger hon sjukt långt ner. Jag har aldrig känt en konkret rörelse eller direkt spark ovanför min navel. Nu har jag min navel lite högre än "normalt". Tycker jag iaf, men ändå! Sista kollen hos BM sa hon att denna lilla flicka ligger, hmm vad säger man...vågrätt? alltså på sidan. Lägger jag då mina händer på magen så är min högra hand på bebis huvud och vänstra hand på stjärt/rygg.
Det var vad hon tyckte iaf! Jag känner små pill (som att det ska vara ett par händer) typ under blygdbenet och långt ner i ljumskarna. Någon mer som bär sitt barn såhär? Eller har burit?
Samtidigt får jag som rejäla kickar rakt ner i bäckenet och rakt i urinblåsan, som rent gör ont.
Har läst mycket om olika förlossningar gällande detta. Typ som att de som har burit sina barn "rätt" fast bara långt ner, har i dom flesta fallen haft en lättare förlossning. Medans de som burit i säte, eller på sniskan oftast slutar med kejsarsnitt? Snälla kan nååån göra mig klokare!
Och ni som har burit era barn i sätesläge, hur kändes det?
(jag ska fråga min bm allt detta, men har inte tid förrän nästa vecka och jag kan inte sluta tänka på allt) Ni vet hur det är ;))
Jag är i v.24 och bär min bebis långt ner, men "normalt". Hon ligger med huvudet neråt och bakdelen uppåt mot naveln. Jag har moderkakan långt upp så känner nästan aldrig sparkar/rörelser i övre delen av magen, till 99% känns sparkarna i nedre delen av magen under naveln. Det är en riktigt vild bebis enligt bm så här är det aldrig lugn och ro, blir öm lite överallt efter alla sparkar.
Jag var hos BM igår och hon bekräftade att lillan ligger i säte. Ungefär som du
beskriver det Maddox.
Denna lilla bebis ligger med huvudet till höger om naveln och rygg ner mot vänster
sida åsså små bena neråt då :)
Jag har väldigt många tvångstankar och andra underligheter för mig. Så när
bm började prata om vändningsförsök om fyra veckor så kände jag bara Nej nej nej!
Det gör jag bara inte.. Det känns jobbigt att jag kanske måste stå på mig.
(om hon nu inte bestämmer sig för att vända sig till rätta själv)
För jag förstår att det är de ultimata att föda vaginalt. Av många olika anledningar,
och det känns som att jag inte skulle ha nog bra anledning att säga nej till
vändningsförsök. Men jag känner rent ångest kring det.
Jag känner såhär, jag är i vecka 32 nu. Hon har legat såhär sålänge jag har känt henne,
så uppenbarligen är det väl bekvämt eller nåt. Så jag vill inte gå in och rucka på henne
om det inte är meningen! Vänder hon sig så är det vaginal födsel som är meningen,
gör hon det inte så är det meningen att snittas.
Men som sagt, är rädd att dom ska döma mig och tro att jag väljer den "enklare"
vägen bara för att. Det är verkligen inte så. :(