Ja, ni ser ju. Jag var inte alls BIM +7 idag, jag verkar vara i v. 5+0.
Jag tog testet för en timme sedan och sedan dess har jag bara gråtit, läst beskrivningen igen, tittat på testet, och gråtit ännu mer.
Jag bor i Norge med min sambo. Vi är rätt ensamma här förutom hans mamma som har bott här i 12 år, själva kom vi hit för 1,5 år sedan.
Jag berättade för min sambo igår att jag skulle vara tvungen att göra ett gravtest idag eftersom det är idag jag skulle ha börjat med en ny karta p-piller, och då skulle ju inte mensen komma i alla fall och jag skulle behöva gå och vara orolig en månad till.
Han tog det med ro, för jag berättade för honom att detta hänt två gånger under min tonårstid och när man nojjar skjuts ju mensen upp ännu mer. Däremot skämtade han om att han bara behövde köpa en stålgalge för att "fixa det", vilket jag skrattade åt igår men nu när jag sitter här i min ensamhet gör det så ont i mig och jag tänker om han verkligen vill att jag ska göra abort. Jag vet inte ens själv vad jag vill.
Sambon är på jobbet och kommer hem om 4 timmar. Och här sitter jag.
Det var verkligen inte planerat eftersom jag går på p-piller och vi dessutom inte har det så gott ställt med ekonomin, min sambo har en fast heltidstjänst medan jag bara jobbar extra och i snitt kanske får ut 7000 i månaden. Och hyrorna i Oslo är ju inte billiga direkt...
Jag hinner fylla 23 och min sambo hinner bli 30 innan bebis kommer. Om vi nu behåller det.
Åh, jag har ju tänkt på detta sen jag var en liten tjej. Att när jag blir gravid kommer jag vara den lyckligaste i världen...
Jag ville nog bara skriva av mig. Hoppas att det är ett okej foruminlägg ändå. Diskussionsvärdet är väl noll men jag vill bara ha en liten uppmuntran. Några ord på vägen av någon. Just nu känner jag mig bara så liten och osedd och rädd.
Tack.
hoppas det ordnar sig!
er ekonomi är nog bättre än många andra som PLANERAR barn.
men jag förstår dig. jag blev också gravid när jag åt p-piller och idag har jag en dotter på 1,5 år =) världens lyckligaste mamma!
vi tänkte skaffa syskon till henne efter sommaren och nu sitter jag och väntar på en mens som är 4 dagar sen och jag vill att den kommer... jag vill också känna glädjen och vara överlycklig över att få plusset.
med dottern var det en chock och många om och men att skall vi hålla eller göra abort... så jag skulle vilja plussa när vi båda tänkte att de skulle ske.. inget har jag att gnälla om just nu heller då jag inte äter preventivmedel vi vet båda att chanens finns då...men...
hoppas det löser sig för dig och att sambon kanske tar det riktigt bra iallafall =)
kram
Klart att ni fixar det om ni bestämmer er för att behålla! Vi blev också oplanerat gravida och ekonomin är verkligen ingen höjdare men vi har så vi klarar oss och vet att vi kommer få det bättre sen i framtiden. Ibland får man lära sig att det inte går att planera allt in i minsta detalj, men att man ändå kan vara glad och tacksam över att det blir som det blir ibland.
Jag kände mig precis lika förvirrad som du, och grät fram tills och under tiden jag berättade de för min sambo.
Jag kände stor rädsla både för att göra abort och för att föda. Men mest rädd var jag för att han skulle vilja att jag skulle gjorde abort.
Som tur var såg han lättad och en aning glad ut när jag berättade. I efterhand har han berättat att han var inställd på att jag ville göra slut eller hade varit otrogen. Däremot kom en liten svacka efter 2 veckor (han var 21 och jag 23), han frågade sig själv om han var redo och verkade plötsligt osäker. Men det gick över på några dagar och nu får vi vilken dag som helst vårt andra barn:)
Hoppas de går lika bra för er, stort lycka till!