För ett tag sen gjorde jag och pappan till barnet i min mage slut, det har hänt så mycket saker den senaste tiden, så vi är till och med osams, och det finns inte en chans att vi kommer att bli sams igen. Det var både hans och mitt beslut att gå skilda vägar, men jag älskar honom fortfarande, och jag kan inte sluta gråta.
Jag har även Diabetes, och det har blivit så att jag mår så dåligt att jag inte ens sköter min diabetes, vilket barnet får lida för. Finns ingen i min familj som jag kan prata med, jag vill inte prata med någon, för jag litar inte på folk, finns ingen som kan hålla tyst. Värst är det på dagarna då jag är ensam hemma med hunden, jag bara gråter och gråter och gråter, ibland vet jag inte ens om jag gråter över honom eller om jag till och med utvecklat någon slags depression.. Är verkligen jätte orolig, just nu känner jag att jag inte vill ha barnet, tänker så mycket, kommer jag att hata min dotter när hon kommer? Hur kommer det att bli sen? Kommer jag duga som ensamstående ung mamma? Duger jag i över huvud taget? Mår så fruktansvärt dåligt, vet inte vad jag ska göra längre, snälla hjälp!
lider med dig men samtidigt fröstår jag precis din situation. är i en liknande situation. jag och pappan till mitt barn har flyttat isär i hopp om att kunna rädda förhållandet men de känns bara som vi glider mer å mer isär å allt känns piss å ja gråter åxå bara. bra att du ska prata med barnmorskan så att du kan få hjälp av någon som förmodligen hör liknande saker oftare.
håller alla tummar å tår ja kan för dig
Lycka till