KGotlandish

6 KGotlandish

1665 visningar

Jobbigt med min mor! vecka 17

Jag bor med min sambo i lägenhet, en etta för tillfället. Vi ska försöka hitta en större lägenhet, helst en trea, men min mor håller hela tiden på att klaga på allt. Hon klagar på att vi inte kommer ha råd att bo i trea fast vi vet att vi kommer ha det, hon klagar på att jag inte kommer klara av att ta hand om vårat barn, att det inte är något man bara har en vecka och sen kan ge bort, hon klagar på vår ekonomi som vi vet stödjer ett barn även utan barnbidraget inräknat och hon klagar bara allmänt, verkligen visar och berättar varje gång man träffar henne hur otroligt dumt hela barngrejen är. Jag har blivit så otroligt trött på det, vill egentligen inte träffa henne alls men det är ju min mamma liksom... Vi har verkligen allt under kontroll, vi läser MASSOR, planerar väldigt mycket och förbereder med pengar för extrautgifter (vi planerar att ha minst 1500 undanlagt endast för vårat barn när h*n kommer för att vara extra förberedda), vi har fått och köpt saker och är jätteexalterade. Jag tycker det är otroligt jobbigt att umgås med min mor när man redan har 1000 olika orosmoment i huvudet om missfall, hurvida vi kommer bli som föräldrar etc. så med hennes elaka kommentarer slutar besöken oftast i tårar för min del. Min sambo håller med mig men det finns  ju inte så mycket han kan säga eftersom det är min mamma. Jag bor inte ens hos henne, jag är självständig, har mitt egna liv och skulle aldrig sätta ett barn till världen utan förutsättningar men hon nervärderar mig så sjukt mycket att jag börjat lyssna på henne och ångra mig i detta fast det egentligen är det bästa som hänt oss. Vi har varit exalterade och glada ända från plusset. Jag vet att föräldrar oftast ändrar sig när den lille väl kommer ut, men det tröstar faktiskt inte mig nu. Jag är så sjukt trött på henne och hon fattar inte fast man pratar med henne. När jag hade en liten blödning i början och hon skulle skjutsa oss till akuten så fick hon mig att skrika och gråta i panik i bilen för hon tyckte att det var ett jättebra tillfälle att "banka lite vett" i mig. Hon ville i princip att jag skulle göra abort när jag ändå var på sjukhuset. Det är min mamma och jag älskar ju henne såklart, och vill prata med henne och kunna umgås med henne men det känns helt omöjligt när jag alltid blir helt nertryckt i jorden vid varje besök. Jag vet ju att hon är emot det och har varit emot det från första början, men jag är vuxen nu, har mitt eget liv och min egna familj, varför kan hon inte bara låta vårat liv vara och sen vara glad för våran skull när vi är där istället för att ALLTID ha en massa elaka åsikter om hurvida hon inte tycker att vi passar som föräldrar. Det finns väl inga "idealföräldrar", förhoppningsvis tar ju alla hand om sina barn och det är ju det som räknas! Men min mor försöker göra allt för att få mig att känna mig som ett stort, tjockt misstag. Som att den där lilla i magen är något smutsigt, fast det är vår finaste guldklimp i hela världen! Jag vill alltid skämmas och dölja magen när jag träffar henne, och råkar hon se att den blivit större så kollar hon ogillande på den. Någon som har något tips, eller några snälla ord att skriva som gör att jag står ut med henne lite till och höjer mitt självförtroende, eller rent av vet hur jag ska få henne att sluta?

6 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    merle

    3 merle

    Mamma eller inte det är ditt liv och dina beslut. Jag skulle aldrig stå ut med en sån mamma utan jag skulle kapa kontakten med henne. Sitt ner med henne och gör det klart att det är ditt liv inte hennes och honborde inte lägga sig i så mycket. Du kommer inte orka med så mycket stress under graviditeten och det är inte heller bra för barnet . Undvik henne ett tag kanske hon ändrar sig . Lycka till
  • Nu har jag inte läst hela, men det jag har läst, så tycker jag det är ditt liv och ditt beslut. Om du säger att du kommer att klara det, så lita på dig själv, det kommer du säkert att göra det. En mamma är så underbar att hon gör allt för sitt barn. Ta ett rejält snack med morsan och säg att det är ditt liv, och du är myndig nog för att kunna ta egen beslut. Lös det mellan er. Så hoppas jag och tror att så fort hon blir mormor så kanske hon ändrar sig. Lycka till;)
  • 3

    naivsuper

    5 naivsuper

    Hon låter en aning neurotisk och sådana människor är aldrig kul att ha att göra med. Jag har en väldigt instabil mamma och har valt att inte ha någon kontakt med henne. Jag tror att vi inte har träffats på typ fyra år nu. Jag klarar mig hur bra som helst. Mitt motto är: relationer som får dig att må dåligt avslutar man. Oavsett om man är släkt eller inte. I vissa relationer kommer man inte vidare. Tråkigt, men sant. Om jag hade fortsatt att ha kontakt med min mamma så hade jag själv mått oerhört dåligt. Jag är glad att jag som gravid inte har någon som helst kontakt med henne. Under graviditeten ska man tänka på sig själv - och bebisen. Det är ni som ska ha det bra, det är det absolut viktigaste och prio ett!

    Nu känner ju inte jag din mamma, och inte dig heller. Men mitt råd är att ta avstånd från henne ett tag. Hör inte av dig och svara inte i telefonen om hon ringer. Om hon är "funtad" så förstår hon att hon gjort något fel. Eller så konfronterar du henne med en gång och säger att du blir illa behandlad och vill vara ifred.

    Lycka till! :-)

  • Jag hoppas verkligen att hon ångrar sig sen när det inte bara är att magen är tjock utan att det faktiskt är en liten människa och att hon ser att vi klarar det här alldeles utmärkt. Vi är ju två och jag vet ju att min sambo faktiskt är väldigt engagerad och skulle aldrig låta det hända den lilla något ont. Hoppas på det bästa och ska försöka samla mod och bra argument mot min mors negativa inställning! :)

  • Skriv ett brev!

    Precis som du beskriver här: Skriv att du försökt prata med henne men att hon inte verkar lyssna och att du nu vill förmedla en viktig sak för henne: att du älskar henne och att du önskar att hon kunde glädja sig i din graviditet. Att du skulle vilja dela det med en mamma som engagerar sig. Att du redan har bestämt dig för att behålla barnet och att hon måste acceptera det.

    Jag tror att man ska respektera sina föräldrar och i de flesta fall lyssna på deras råd. MEn i detta fall tycker jag att din mamma gör väldigt fel. (Av någon orsak kan hon inte förstå att du är vuxen och vill ha egen familj). Du kan visa henne att du respekterar hennes åsikt, men att hon också måste respektera din.

    Du får inte låta henne hondra dig från att känna kärlek till ditt barn.

    Lycka till!

  • Min svärmor var lika och det tycker jag är ännu värre för jag kunde ibte skälla på henne som jag kunde ha gjort om det var min egen mor. Till sist palla jag inte mer och sa henne att jag kommer inte över med mannen får få ditt själv och barnet kan hon bara glöms att se. Så vi ignorerade henne till hon själv kom och bad om ursäkt.nu är vårt barn hennes favorit barnbarn så när vi skulle skaffa syskon hoppa hon inte hök precis men det är en annan historia vissa människor lär sig aldrig.