Jobbigt med min mor! vecka 17

Jag bor med min sambo i lägenhet, en etta för tillfället. Vi ska försöka hitta en större lägenhet, helst en trea, men min mor håller hela tiden på att klaga på allt. Hon klagar på att vi inte kommer ha råd att bo i trea fast vi vet att vi kommer ha det, hon klagar på att jag inte kommer klara av att ta hand om vårat barn, att det inte är något man bara har en vecka och sen kan ge bort, hon klagar på vår ekonomi som vi vet stödjer ett barn även utan barnbidraget inräknat och hon klagar bara allmänt, verkligen visar och berättar varje gång man träffar henne hur otroligt dumt hela barngrejen är. Jag har blivit så otroligt trött på det, vill egentligen inte träffa henne alls men det är ju min mamma liksom... Vi har verkligen allt under kontroll, vi läser MASSOR, planerar väldigt mycket och förbereder med pengar för extrautgifter (vi planerar att ha minst 1500 undanlagt endast för vårat barn när h*n kommer för att vara extra förberedda), vi har fått och köpt saker och är jätteexalterade. Jag tycker det är otroligt jobbigt att umgås med min mor när man redan har 1000 olika orosmoment i huvudet om missfall, hurvida vi kommer bli som föräldrar etc. så med hennes elaka kommentarer slutar besöken oftast i tårar för min del. Min sambo håller med mig men det finns  ju inte så mycket han kan säga eftersom det är min mamma. Jag bor inte ens hos henne, jag är självständig, har mitt egna liv och skulle aldrig sätta ett barn till världen utan förutsättningar men hon nervärderar mig så sjukt mycket att jag börjat lyssna på henne och ångra mig i detta fast det egentligen är det bästa som hänt oss. Vi har varit exalterade och glada ända från plusset. Jag vet att föräldrar oftast ändrar sig när den lille väl kommer ut, men det tröstar faktiskt inte mig nu. Jag är så sjukt trött på henne och hon fattar inte fast man pratar med henne. När jag hade en liten blödning i början och hon skulle skjutsa oss till akuten så fick hon mig att skrika och gråta i panik i bilen för hon tyckte att det var ett jättebra tillfälle att "banka lite vett" i mig. Hon ville i princip att jag skulle göra abort när jag ändå var på sjukhuset. Det är min mamma och jag älskar ju henne såklart, och vill prata med henne och kunna umgås med henne men det känns helt omöjligt när jag alltid blir helt nertryckt i jorden vid varje besök. Jag vet ju att hon är emot det och har varit emot det från första början, men jag är vuxen nu, har mitt eget liv och min egna familj, varför kan hon inte bara låta vårat liv vara och sen vara glad för våran skull när vi är där istället för att ALLTID ha en massa elaka åsikter om hurvida hon inte tycker att vi passar som föräldrar. Det finns väl inga "idealföräldrar", förhoppningsvis tar ju alla hand om sina barn och det är ju det som räknas! Men min mor försöker göra allt för att få mig att känna mig som ett stort, tjockt misstag. Som att den där lilla i magen är något smutsigt, fast det är vår finaste guldklimp i hela världen! Jag vill alltid skämmas och dölja magen när jag träffar henne, och råkar hon se att den blivit större så kollar hon ogillande på den. Någon som har något tips, eller några snälla ord att skriva som gör att jag står ut med henne lite till och höjer mitt självförtroende, eller rent av vet hur jag ska få henne att sluta?