Tänk igenom allt ordentligt. Jag gjorde en abort för några år sen och mådde asdåligt efter det. Aborten gjordes just för att HAN inte var redo.

Man skall aldrig göra en abort för någon annans skull... så känn efter vad du själv verkligen vill, hade en kompis till mig som blev med barn men killen ville inte ha barnet och hon gjorde en abort och hon mådde jätte dåligt väldigt länge!! Så tänk efter noga och följ ditt hjärta!

Då ska jag gå emot strömmen och säga tvärtom!

Gjorde en abort för många år sedan då mitt första barn fortfarande var väldigt litet. Min nya kille var inte alls sugen på att bli pappa och det var jag naturligtvis tvungen att respektera. Nu var jag ju själv ganska osäker på om jag verkligen ville ha ett barn till så för min del var kanske beslutet till abort inte så svårt.
Självklart ska du inte göra en abort för att någon annan vill men å andra sidan är det väldigt tufft att ta hand om ett barn på egen hand. Jag har aldrig ångrat mig över det beslut jag tog.

Tack för svar.
Vi pratar om detta varje dag och han har sagt att han ALDRIG skulle lämna mig om vi behöll barnet men han säger oxå att han e orolig att han inte skulle bli en lika bra pappa nu som senare! Han säger att han älskar mig vilket beslut vi än fattar! Hans plan var att få det säkert och stabilt innan vi tar nästa steg. Men båda vi har bra jobb och vet att vi har en väldigt bra ekonomisk framtid... Jag tror mest att han e orolig för att han inte känner sig redo. Känner mig jättehemsk om vi behåller barnet för hans skull men samtidigt så Vet jag att jag skulle må 100 gånger sämre om ja gör abort!!

Vill du behålla det ska du göra det.24 år är ju inte jätteungt så ja tror han skulle vänja sig rätt snabbt vid tanken på bebis. Tror väldigt många killar reagerar så men det brukar ju gå bra :) gör som du tycker blir bra, han stöttar dig nog i vilket beslut du än tar.

Han första reaktion är kanske panik, men han kommer att växa med din graviditet och mogna för rollen :) grattis till graviditeten. Som M.p.v säger man ska aldrig göra abort för någon annans skull. Ni är som sagt två om saken. Som du skriver är du 30år, så klart din biologiska klocka börjar ringa, säg det till honom,, Lycka till

Tack!
Men samtidigt får jag ju skulldkänslor och känner mig egoistisk i denna fråga? Men Jag har alltid drömt om att bli mamma och så måste jag kanske låta min dröm gå i krash för att vi e lite oense...?
Men jag vill ju bara att han ska förstå mig oxå... Jag förstår honom. Jag är till 100% redo för rollen som mamma!

Gör inte abort utan att vara 100% säker på att det är det ni vill och tycker är bäst. Det finns kuratorer att prata med om sådant här.
Jag tror att han kan ha fått panik eftersom det inte är planerat och hans framtidsplaner de närmasta åren inte inkluderade ett barn.
Men jag tror (alltså TROR) att när han väl vant sig vid tanken så kommer han bli glad och jag är säker på att han blir en minst lika bra pappa nu som om han skulle bli om några år. Det kom nog bara väldigt plötsligt för hans del. Han behöver vänja sig vid tanken.
Men som sagt, prata alla 3 med en kurator och vädra era tankar. Tror att det kan hjälpa jätte mycket =).

(Hmm, blev konstigt med alla 3 på slutet såg jag. Båda två skulle jag skrivit) =P

hej! Jo vi ska prata med en kurator nästa vecka.

Min man blev väldigt nervös, ställd och skräckslagen när jag råkade bli gravid första gången. Han har sagt att han ville inte ha barn på minst 3 år och jag har talat om för honom att abort kommer jag aldrig att göra. Jag har lovat honom att han ska få festa som vanligt (vilket innebär 1-2 gånger på 2 månader som jag lätt överlever), umgås ofta med kompisarna och att han ska få sitt utrymme och inte ska känna sig pressad o.s.v. Fick missfall den gången och en gång till sen och vem led mest av oss två tror du? Jo, han. Nu är vi i vecka 18 och hans huvud är helt fyllt av hans älskade lilla barn (som han envist påstår är en flicka) och det enda han längtar efter nu är att kotten ska komma ut. Han har nog kommit underfund med att ett barn passade nog bättre i hans liv än han från början kände. Ha har självmant (och jag tror det är undermedvetet) börjat ta tag i saker, börjat ta sin firma på allvar, börjat på körkortet (han är 26 år) och börjat planera inför att bli pappa. Jag tror det är mer komplicerat för papporna att sätta sig in i det för att för dem handlar det om att höra, förstå, acceptera. Vi har det i kroppen och agerar instinktivt. Jag tror ju inte att om han älskar dig att han skulle låta dig göra en abort om barnet betyder världen för dig??

Min man blev väldigt nervös, ställd och skräckslagen när jag råkade bli gravid första gången. Han har sagt att han ville inte ha barn på minst 3 år och jag har talat om för honom att abort kommer jag aldrig att göra. Jag har lovat honom att han ska få festa som vanligt (vilket innebär 1-2 gånger på 2 månader som jag lätt överlever), umgås ofta med kompisarna och att han ska få sitt utrymme och inte ska känna sig pressad o.s.v. Fick missfall den gången och en gång till sen och vem led mest av oss två tror du? Jo, han. Nu är vi i vecka 18 och hans huvud är helt fyllt av hans älskade lilla barn (som han envist påstår är en flicka) och det enda han längtar efter nu är att kotten ska komma ut. Han har nog kommit underfund med att ett barn passade nog bättre i hans liv än han från början kände. Ha har självmant (och jag tror det är undermedvetet) börjat ta tag i saker, börjat ta sin firma på allvar, börjat på körkortet (han är 26 år) och börjat planera inför att bli pappa. Jag tror det är mer komplicerat för papporna att sätta sig in i det för att för dem handlar det om att höra, förstå, acceptera. Vi har det i kroppen och agerar instinktivt. Jag tror ju inte att om han älskar dig att han skulle låta dig göra en abort om barnet betyder världen för dig??

Svar till Tea: Jo förstår vad du menar! Min man är nog egentligen mer ansvarstagande än vad jag är och kommer den dagen vår lilla föds, att bli en perfekt pappa! Han kan bara inte förstå det nu. Det som är lite tråkigt är ju att vi inte får så mycket "egentid" till varann innan! Vi har lixom 9 månader på oss :/ blir en lite stressig egentid! Plus att hans plan var att ha det planerat och väldigt stabilt innan. Hans föräldrar längtar jättemycket efter ett barnbarn så visst kommer vi att få ett efterlängtat barn. men vad ska man säga om "Vår" tid? All tid kommer att fokuseras på bebisen! Blir vi "blivande föräldrar" egoister då om man tänker så? Nu vet vi ju inte hur de första veckorna är eftersom att det kan inträffa missfall oxå...? Så jag kommer nog inte kunna ställa mig till nått nu... förrän vi är säkra.

milfs dating.com free local personal ads

tinder sign up , what is tinder tindr