Cenita

Cenita

1185 visningar

Ingen fråga alls... vecka 11

Jag är i V- 11.4 och hittils har min graviditet varit väldigt bra! Min sambo, som även är pappa till detta lilla mirakel är väldigt posetiv men ännu mindre förstående!

Jag har precis börjat få irritations problem, tack vare den där lilla som ligger i min mage och eftersom att han är lite lätt retlig han med och börjar tröttna på mina gravidietets berättelser, så är han lite irriterad på att jag aldrig kan hålla käft. Han har inte bett mig hålla käften, men med mycket eftertanke så känner jag nog likadant själv. Men jag är en sådan person som gärna pratar om mina problem med vänner/sambo, väääldigt ofta, och det har blivit ännu mer sedan jag blev på smällen! Tycker ju lite synd om honom men samtidigt tycker jag att han kan ha lite medkänslor för mig eftersom jag har ont i både mage och rygg och dessutom ibland migrän som vägrar släppa (mina migrän tabletter som faktiskt hjälper är inte lämpliga för gravida magar!) och då måste jag ju sova och så fort jag sover så drömmer jag någon sjuk dröm, VARJE GÅNG! och då vill jag gärna berätta det, vilket jag gör säkert 20 ggr för att "skiten" besvärar mig. Jag kan liksom inte gå och tänka på det hela dagen.

Så, förutom att min Sambo är väldigt glad över att vi snart (egentligen om typ 30 veckor, men de går snabbt) får ett vackert barn, så känns det väldigt påfrestande att han blir sur för att jag pratar.

Och blir han sur, så tar hormonerna över och jag blir ledsen!

Åååh, jag älskar verkligen att vara gravid, men jag hatar dessa hormoner och allt annat som rör sig i kroppen som man inte är van vid!

Varför jag skriver detta, vet jag inte, men blir lite ledsen när jag läser om er andra unga mammor som inte har eran pojkvän vid er sida. Som från början sa att dom ville ha ett barn med er, sen lämnar er när det väl kommer till kritan! Vilket får mig att inse hur lyckligt lottad jag verkligen är, trots att han tröttnat på att lyssna på mina berättelser!

Men jag vet att ni som väljer att behålla barnet och bli ensamstående verkligen är starka nog att klara av det! Galant! Och ni som väljer att göra abort, det är ett dumt val, men det är inte jag som bestämmer över er! Jag tänker bara att ni kommer säkert ångra er! Det gör jag (även om jagh var bara barnet själv när jag först gjorde abort!) även idag...

Men jag tänker på er ensamma mammor, blivande ensamma mammor som har familj och vänner som stöttar. Även ni som inte har en enda brevid er under den 9 mån långa resan och NI som inte har en enda och väljer att göra abort!

Ni är otroligt starka var och en av er! Och även om jag inte känner er, så gör ni mig såå stolt!

 

KRAAM!

2 Svar (äldsta svaret först)
  • hehe, jag har kännt precis lika dant såååå många gånger både denna graviditeten o förra.. men grejen e, d e inte bara din kille som e sån, alla (nääästan) killar e sånna. de är helt enkelt inte intresserade på samma sätt, tror det e lite för att de e inte de som har bebben innom sig o de e inte de som har allt "ont" i kroppen.... d e ju inte så lätt när man har nästan konstant ont över allt, och man känner att ingen fattar va man menar och att alla tycker att man bara gnäller o överdriver osv. men visst, min man har det inte helt lätt heller, han brukar gnälla lite (på skämt) över att han aldrig "får något", (och det e iofs sant :P) men han får ju stå ut me d för han va den som gjorde mig så smällen, och jag har så mycket smärta pga svår foglossning och spänningsvärk o genomgick en titthålsoperation i v 8 på graviditeten och tar mycket smärtstillande (citodon) men har endå massa massa ont, så  han får stå ut me att inte "få något" och lyssna på "mitt gnällande", för det e bara att gilla läget eller låta bli att lyssna, eller helt enkelt att bara låsats lyssna, det skiter ja i:P hehehe:P o ja e precis som du, har inget emot att dela med mig om varken d ena eller d andra, tvärt om, har svårt att hålla trut om d så folk tröttnar väll lite på mig me där ;)