Jag vet att det är olika för alla, men jag undrar hur ni löste det med sömnen i början? Då menar jag hur ni själva fick sova och var bebis sov någonstans?
Min tös är nu 2,5 vecka, sover på eller bredvid mig och jag behöver mer sömn, det lilla jag får räcker inte och jag kan inte somna på dagtid(har försökt i princip varje dag!). Börjar drifta in på hopplöshet och känner mig skitdålig. Hon är glad och nöjd på dagen men på natten är hon mer klängig och är ofta vaken mellan 02 och 05, ungefär.
Men då är man iaf inte ensam om att ha en klängig bebis på natten. Har ju heller inte barn innan, så har ingenting att jämföra med. Det är kanske bara att fortsätta och se hur det blir senare, eller?
Tack för era svar! Självklart får hon den närhet och trygghet hon behöver, det är väl därför jag själv känner mig så utmärglad stundvis. Ska fortsätta vila på dagen då, även om jag inte somnar och får hoppas att det en dag släpper för mig också så man kan slumra till! :-)
Min dotter blir snart 3 månader och sömnen har precis börjat bli bättre. Dock sover hon med mig då jag nattammar och det har jag gjort med henne sen vi kom hem från bb ungefär, men jag blev snittad och nattamning var som lösningen för att få delvis sova och för min dotter att sova också. :) Själv har jag inte lyckats få in någon typ av sovrutin än men hon somnar bredvid mig när jag nattammar henne ^^
Min flicka har sovit i sin säng på natten sedan hon kom. Först nu när hon är stor ( 9 månader nu) som jag vågar sova med henne mellan oss. Nojig över PSD, därav hon fick sova i sin säng på natten..