soffan80

0 soffan80

5054 visningar

Hur hanterar man en nedstämd sambo?

Jag är i v. 17 och har hittills kännt det som att jag går igenom detta själv. Min sambo har aldrig varit särskilt intresserad av barn men nu är jag (som velat i flera år) gravid. Min sambo gör detta mest för min skull och det märks på honom att han inte är särskilt nyfiken. Han är snarare inställd på att han kommer att bli deprimerad när barnet föds för att han inte kommer få tid att skriva på sin bok etc. Det gör mig ledsen och givetvis nedstämd att inte ha ngt stöd och förväntansfull partner. Han är noga med att jag inte ska lyfta tungt eller rensa kattlådan och sådana saker men för mig spelar det ingen roll jag vill ju att han skall vara gosig och glad inför detta. Jag känner ingen glädje direkt heller, man blir ju oerhört påverkad. Så nu känns det verkligen som att jag får gå igenom detta själv och försöka hitta glädjen i mig själv för mig själv. Svårt och ledsamt att se hans tråkiga inställning, jag förstår att sådant kan förändras när barnet är fött men blir så arg, så här skulle det ju inte va... Ville mest skriva av mig kommentera gärna!!

7 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    Pux

    4 Pux

    Åh, det där låter jättejobbigt. Jag har varit med om något liknande. Min sambo sa att han så gärna ville ha barn med mig. Sen tog det 1,5 år för oss att bli gravida, och när jag äntligen blev det ville han ta bort det. Han höll nästan på att göra slut ett tag. Det löste sig till slut, men jag kan verkligen förstå hur jobbigt det här känns för dig. Jag tycker att du ska ifrågasätta varför han beter sig som han gör och vad han egentligen vill. Då får du såklart vara beredd på ett jobbigt svar också, men du kommer må jättedåligt om det ska fortsätta såhär. Om du känner oro och så så påverkar ju det bebisen också.Hoppas verkligen att det löser sig för dig/er..

    http://puxish.blogg.se/

  • 2

    Gonee

    4 Gonee

    Min sambo är precis likadan.. Vi väntar vårt andra barn nu och han är inte så jätte intresserad av graviditeten utan väntar mer på att bebisen ska komma ut och bli stor nog. Han hatar att detta påverkar hans liv.. Han vägrar växa upp.. Samtidigt som han vill ha en familj.. Jag förstår inte honom.. Jag klarar mig själv med dottern och den blivande bebisen.. Det tog honom 6 månader innan han märkte av att han är pappa när vår dotter föddes.. Istälelt för att leka med henne så föredrar han att glo in i TVN.. Idag blev jag förbannad på honom då vi nästan aldrig kan äta frukost som en familj.. Han dukade fram frukost framför tvn vilket jag hatar.. Han fastnar där så lätt.. Ähh han bara finns i  vårt liv.. jag får vänta på tills han är mogen...

  • 3

    soffan80

    0 soffan80

    Tack för svar! Det kan bli så känsligt att prata med en nära vän el så för man vill ju inte att de ska tycka att ens sambo är knäpp, så bra med sådana här forum:) Min sambo vill inte heller växa upp, han romantiserar sin ungdom och tycker att livet blir sämre och sämre och "när man nu bildar familj så är det väl helt kört för ens egna drömmar och sin egen tid." Det är ju skit jobbigt när jag gått i flera år och tänkt att meningen med mitt liv är att bilda familj. Igår blev jag så förbannad att jag bara skrek "va faan ska du ha barn för då!!" Inte så trevligt kanske men ibland blir man ju galen. Men jag känner ändå att vad som än händer så är jag glad att jag är gravid för jag vill ha barn med eller utan hans engagemang. Hans familj tycker att han är konstig också med en massa grejer så jag har ju deras stöd iallafall...

  • 4

    San87

    0 San87

    Förstår att du känner så, min bästavän sitter nästan i samma sits som du. Fast hennes kille ska bara va "far varannan helg" säger han för han ska supa och festa.

    Men han har ÄNDRAT sig efter deras första besök på föräldragruppen, han blev också te sig när han såg bebisbilden från ultrljduet. Det trodde jag aldrig att han skulle göra. Din sambo kommer nog att inse snart vilket mirakel ni bär tillsammans :)

    Min sambo är så så förtjust i barn men nu när vi ska ha ett eget är han upp över öronen av lycka :)

    Får tala om för din sambo att han kommer ha tid att skriva om sin bok, han kommer ha tid med allt möjligt samtidigt få kärlek och ge kärlek till en NY människa :)

  • 5

    plus79

    0 plus79

    Usch, vad ledsamt. Känner med dig, det är klart att man blir besviken i en sådan situation. Har han följt med på ultraljud eller föräldrasamtal? Kanske han skulle få en förändrad/nyanserad syn på situationen om han blir engagerad på det sättet. Han är säkert inte ensam om att vara rädd för ansvaret och att inbilla sig att han måste överge sitt "inre barn" eller vad det nu är han går o brottas med. Det finns säkert intressanta böcker o sånt för honom att läsa, pappagrupper eller så? Hoppas att det blir bättre iallafall och att du inte låter detta tära på din egen styrka.

  • 6

    Morran

    3 Morran

    Det verkar vara ganska vanligt att killar/män får någon slags livskris när de väntar barn och inser att deras "glada dagar" är över. Visst blir man förbannad. Min sambo har tjatat och tjatat om barn medan jag ville vänta litegrann men till slut gav med mig. Och när vi väl blev gravida kom han in i någon såndan där fas där han skulle hinna med allt han inte kommer kunna göra sen, och MÅSTE ägna två hela veckor av den gemensamma semestern (jag hade bara 3 veckor) åt att vara ute i fjällen ensam, för han hade "fått kala fötter". Jäklar vad förbannad jag var. Som att det är någon skillnad för mig! Jag har väl en massa som jag kommer ha svårt att göra senare jag med, men jag tyckte det var viktigare att göra saker ihop medan vi hade tid för varandra på et sätt man inte kommer ha sedan.

    Vi fick missfall den graviditeten. I juni blev vi gravida igen och den här gången har han aldrig sagt något sådant.

    Har hört av (och märkt på) många att de liksom växer upp sen när barnet kommit och inser att de själva inte är universums centrum. Men vad hjälper det när man vill att de ska vara närvarande i graviditeten och dela ens förväntan, förhoppningar, glädje och ibland oro, rädsla osv.

    Oavsett är det nog bra att prata om det så att ni båda får tillfälle att berätta hur ni känner inför alltihopa (både graviditeten och hur den andre beter sig), så kan ni kanske förstå varandra bättre sen. Tyvärr tror jag ibland att det stämmer att kvinnor är från venus och män från pluto (vår bm tycker att vi är så olika att mars inte räcker :-)) så det är inte alltid man kan komma fram till något gemensamt. Men att förstå hur ens partner kännner och tänker är ju ett steg i rätt riktning även om man inte alltid kan hålla med.

    Lycka till!

  • 7

    Ellie

    0 Ellie (gäst)

    Har liknande situation jag också. Vi blev oplanerat gravida men ingen av oss ville göra abort, han pga att han tycker att det är moraliskt fel och jag för att jag känt att jag vill ha barn. Till saken hör att jag är 34 år och att det rent fysiologiskt är bra att ta chansen nu. Vi har båda barn sedan tidigare och han kände sig färdig med småbarnsliv och hade tidigare inte känt sig mogen för de barn han fick i sin tidigare relation. När vi träffades drömde han om att sgla jorden runt osv. vilket jag också vill göra. Nu trots att vi är överens om att behålla barnet klagar han bara över att alla hans drömmar är grusade för all framtid och att vi inte kommer att ha en lika bra relation, sämre ork och mycket sämre sexliv när vi får barn. Han har redan nu blivit så frustrerad över att min ork för sex förändrats att han vid ett tillfälle valt att sova på soffan. Han säger att han inte är arg på mig men det är svårt att inte känna sig ledsen när han gör på det viset. Dessutom har det blivit svårt för mig att ta till mig graviditeten eller känna glädje inför det kommande barnet. Jag känner också att han i och med sin attityd mot graviditeten inte visar förståelse för hur jobbigt det kan vara och ta hand om mig så som jag skulle behöva just nu. Jag hoppas verkligen att det förändras, annars känns det nästan lättare att gå igenom allt det här utan honom. Det tar så mycket energi att försöka få honom att se det positiva i det som ska komma. Jag behöver få känna glädje inför det men det är svårt när han konstant bara ser allt som blir jobbigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska få honom att ändra inställning, även hans vänner säger till honom att han måste vara mer positiv men jag vet inte om han förstår hur mycket han påverkar mitt mående och att det kan försvåra graviditeten eller anknytningsprocessen... Vad ska jag ta mig till??!!