Jag bråkar och sambon pratar, han har nog vant sig för tidigare var det en massa tjafs om inget alls egentligen (kring vecka 10-18). Gråter gör jag också en hel del när vi tycker olika om saker som jag i just det ögonblicket tycker är livsviktiga, men då tröstar sambon mig och sedan brukar jag ta mitt förnuft till fånga ;)

Vi har inget jätte varmt förhållande just nu då jag är lite anti närhet och har varit det hela tiden sedan jag började må illa i vecka 6-7. Men allt sådant är ju bara tillfälligt och sambon kanske har en jätte tråkig flickvän just nu men han överlever på den tanken - Tillfälligt!

Jag och min sambo har det mestadels jättemysigt. Vi är nog båda lite nykära igen (efter 11 år ihop) och vi kramas oftare än vanligt. Han är helt fantastisk och gör mitt liv som gravid väldigt enkelt.

MEN... så andas han på fel sätt och jag blir arg/sur/ledsen. :-) Vi har våra dunster men tack och lov är de ofta korta och går över snabbt. VI har aldrig bråkat speciellt mycket och nu är vi ännu mer måna om att bli vänner och BÅDA erkänner lättare sina fel.

Jag känner att detta verkligen kunde ha varit en urjobbig period om det inte varit för att min sambo är så intresserad och förstående. :-)

Vårat förhållande är oftast väldigt bra, men ibland så spricker jag pch blir riktigt sur för saker som egentligen inte är viktiga alls, då kan jag gapa på honom någon minut och gå iväg och sura för mig själv. Min sambo har tagit det bra och han har aldrig bråkat på mig under dem 2 åren vi varit tillsammans, men det är lite synd om honom att jag också är ganska anti närhet just nu. Men som han säger så känner han igen det från förra gången och vet att det går över.

Jag har inget förhållande alls. Pappan blev varken glad eller positiv till det hela. Så beslutet låg och vilade på mina axlar och jag bestämde för att behålla barnet. Efter ca 2 månader hade han insett att ja faktiskt ska behålla de och vande sig vid tanken och blev glad. Vi hade inte ens känt varann mer än 1 vecka ca.. men ändå kändes de så rätt. Fast de visa ju sig vara fel.. vi bodde ihop i en månad sen gick det inte mer. Jag fick inget stöd, jag kräktes och han satt bara och skratta åt de. Va ja ledsen så åkte han iväg för han klarade inte av att va i närheten av mig.   och de känns... förjävligt rent ut sagt. man får klara sig helt själv. som jag visste om men han lova mig stöd och finnas där för mig. men inget av det har han gjort. Behövde åka till akuten engång. ja fick ringa mina föräldrar för han "orkade" inte sitta på sjukhus. Ändå gällde det hans barn.  Så alla har olika förhållanden. jag klarar mig bäst utan för han förvärrade min vardag rent ut sagt när han behandla mig så. 

Men ni andra verkar ha de mysigt o bra! Lycka till med allt!

Vi har det nog som vanligt. Jag får utbrott när han petar mig på bröstvårtorna/inte städar/inte vill kramas osv. 
Han får utbrott när jag lägger mig i hans matlagning/flyttar hans grejer osv ;) 
Men vi myser som vanligt (vissa dagar får jag peppa mig själv och planera hela dagen för att orka men det är värt det). Vi sover i separata sängar bredvid varandra men ligger och pratar och gosar innan vi ska sova i alla fall. Han är noga med att pussa mig hej då innan han åker till jobbet osv. 

Visst blir det bråk men jag har alltid varit sådan som vill förklara mina känslor och varför jag blir arg osv. Och konstigt nog så har han tagit efter mig istället för att som förr bara fräsa. 
Sen är vi noga med att säga ifrån om vi inte är i stånd att prata. T.ex. "jag vill inte prata om det just nu för jag är förbannad". 

Vårat förhållande är faktiskt stabilt numera, trots en 20 månaders & nummer två på väg :)

Haft våra problem, men det har nog egentligen inte med mina hormoner att göra, eller våran dotter.
Nog mera så att min sambo inte är någon känslosam typ & visar helst inte känslor som jag skulle vilja att han gjorde...mest det vi bråkar om, att jag känner mig oälskad ( visst, hormonerna gör det ju extra stort, fast det kanske inte är ett så stort problem som jag gör det till. )

Visst, egen tid, det är också en av våra duster som återkommer flera gånger i månaden.
Han sysslar med sina bilar & jag typ ingenting förrutom att ta hand om VÅRAN dotter medans han är borta & skruvar.....
Men alla har vi våra problem, så är det ju & alla löser vi dom olika.
vi bråkar, pratar eller ignorerar problemen för att lättast slippa dom...beror helt på vad det handlar om :)

Lycka till ni andra!!

Alla förhållanden går upp och ner. Mitt äktenskap är som en bergodalbana. Men vi älskar varandra och pratar alltid om allt som besvärar oss. Vi går aldrig o lägger oss osams, det sista vi gör på kvällen, även om vi bråkat, så säger vi att vi älskar varandra(för det gör vi.) Vi kramas o pussas en hel del även när sexlusten saknats. Vi har varit tillsammans i 6 år och har överlevt 2 jobbiga graviditeter.

Vårt förhållande är UPP och NER. Mina humörsväningningar och "utbrott" skapar väll en del tjafs:) Men vi lyckas alltid lösa det på något sätt. Grinig och irreterad är jag i princip hela tiden och jag retar mig på allt möjligt. Stackarn får stå ut :( . Ibland har det gått så långt att jag vräckt ur mig att jag hatar honom och vill att han flyttar , utan anledning.Stackarn. Men som sagt, han har överseeende med det mesta och tar allt med en nypa salt. Själv känner jag inte igen mig själv:). Blogg www.soome.blogg.se

Just hormoner och känslor som kommer ur dem är jag väldigt vaksam över och jag måste få lov att säga att jag känner mig själv väldigt väl där. Min kropp hatar hormoner! Tror jag grät bort hela tonårslivet pga p-piller.. När jag slutade mådde jag så bra! Försökte senare med minipiller men jag kände direkt att det inte skulle gå... Så oftast har jag lyckats tygla humöret, tankekraften är större, men självklart har det spruckit många gånger också. Då har jag stått där o bölat efter att ha skällt om något helt oväsentligt att "snyft-det..-är.. Snyft.. HORMOOONeerna, huhuuu..." vilket han redan listat ut så klart. För han är klok och tröstar, och jag är sällan upp och ner... Vi är bundsförvanter, vi är på lag. "Vi mot världen", lite så... Jag har perioder där jag kan drömma om en egen lägenhet dock, haha! Bara mitt ställe liksom... Men skulle aldrig drömma om en dag utan Thomas röst.