jag hade precis likadnat som du,,mer eller mindre visst lunga man ner sig lite gran..värst var det i början..men jag tyckte dock att jag va ganska känslig under hela graviditeten...men man lärde sig leva me det om du fattar vad jag menar..vill inte skrämma dig, men amnings hormonerna är fan inte att leka me heller...men de försvinner me som tur är...

jo jag har oxå väldigt dåligt humör.. men vet ej om jag kan skylla på graviditeten för jag har alltid haft ett hett temprament.. Har nog gjort slut me killen ett antal gånger o virse versa... o idag har jag det joooobbigt... blir så rastlös av att sitta själv hemma, tog en promenad men haltade mig igenom rundan... min tå e stukad eller kanske en spricka... bara skrek o grät när jag kom innanför dörren....... ja, inte kul =/ o killen får ju ta det mesta..

Jag försöker verkligen dra ner på dramatiken och skrikandet så att det inte ska bli för jobbigt för min stackars karl. Men istället börjar jag gråta för minsta lilla. Igår när vi var på bio så började jag storlipa för att jag tappade min festis i golvet... Ingenting hände ens eftersom att korken var på. Så fort jag ser en bebis får jag tårar i ögonen och för att inte tala om sorgliga filmer eller tvprogram.. Har aldrig gråtit så mkt i hela mitt liv :P

det e väl bara o vänta ut det & vänja sig då =) ja när man håller inne på aggressionerna så lipar man för ingenting istället, vet inte va som e värst. försöker verkligen hålla igen men man e liksom syrlig o kort i allt man säger ändå. känsligheten kan ja leva me men man skäms lite när man blir arg för allt. haha då vet ja att ja har värre o vänta när bebisen e född då =)

haha det e just det, man gråter för ingenting. Grät för att ja fick en liten fläck på tröjan igår, som naturligtvis gick o ta bort hur lätt som helst ,men satt ändå där o lipa en bra stund haha man känner sig så löjlig i vissa situationer.

Skönt ialla fall o veta att ja inte e ensam om dessa hemska utbrott, vi får köpa vardin boxningssäck eller något =)

Heii, jag hade det som värst de fyra första månaderna och den sista. Jag var hur hemsk som helst å min sambo blev jätte grinig på mig. Håll ut det går över. Försök att tänka igenom allt dumt du tänker säga, innan du säger det. Ibland kommer man på sig själv. Kom ihåg du e inte den enda surk*rringen :)

bra tips att tänka igenom allt, men tyvärr så kommer det ju fortare än man själv räknat me =) =) haha jaa jag får se det så, ja kanske inte e den värsta där ute  =)

Jodå, vecka 6+4 och irriterad som få. Allt han säger är fel, allt han har på sig ser fult ut, allt han gör är töntigt, irriterande eller bara störigt. Inge vidare att ha sånna känslor när man vet att de är så obefogade. De gör inte graviditeten lättare eftersom man undrar om man är rätt för varandra. Jag kan dock konstatera att det inte var såhär innan jag blev med barn så sannolikt beror det på hormonerna. Det är däremot inte så lätt för honom att koppla bort och aldrig ta åt sig. Jag hade varit helt förstörd om han hade behandlat mig på det här sättet.

Men klarar man en sån här kris så borde man gå ganska stärkt ur det hela, ELLER?

vet precis hur du känner dig EbbaA, man känner sig som ett stort svin som bara klagar på allt. tror absolut att om man klarar sig igenom det så stärker det. v15+2 nu o har börjat lära mig att hålla igen, man vill ju verkligen inte såra någon