Är för nuvarande i vecka 20, och har sedan drygt två veckor tillbaka haft kraftiga humörsvägningar. Har fram tills vecka 18 varit på jätte bra humör och haft en kanon relation till min sambo. Vi har inte bråkat tidigare, eller ja, väldigt sällan. Av någon anledning brusar jag nu upp för minsta lilla, blir irriterad när han inte gör som jag säger eller dylik. Det kan exempelvis röra sig om att han tog bilen och var hemma kl 18.00 i stället för 17.00 etc. Eller att han inte köpte rätt saft på ICA. Jag får jätte dåligt samvete och blir frustrerad på mig själv då jag normalt sätt inte beter mig så här. Tycker det är fel av mig att han ska behöva uthärda detta till följd av min graviditet. Att man är gravid betyder ju inte att man får säga och beté sig hur som helst. Men jag kan inte tygla min ilska och framför allt min retlighet.
Det känns bara som att han inte gör något rätt, fast jag vet att han försöker. Innan hade jag inga problem alls med detta. Känner mig som en hemsk tyrann, och rädd att han känner sig pressad. Hur löser man detta? Det är ju 20 veckor kvar...
långa promenade så du inte har för mycket energi till att reta dig på saker hemma.
Kan faktiskt vara värt ett försök. Går just nu hemma och har inte särskilt mycket annat att lägga energin på! :)
Jag har varit precis lika mot min sambo, en riktig häxa ! Men det har blivit bättre och bättre med tiden. Visst har det lett till många många onödiga bråk, men han har allafall förstått att det inte är så jag är egentligen och det är faktist hans barn jag bär, och allt med det. Prata mycket om det så han förstår, för det är inte så att man vill vara grinig och elak hela tiden. Vi är nu i vecka 37 och har det super igen, men jag har också fått bita mig i läppen många gånger och försökt sett allt han gör "rätt" istället. Det tär på förhållandet, men det varar inte i evighet.
Ibland undrade vi om vi verkligen skulle ha barn tillsammans eftersom vi hade det som vi hade , men nu är det det enda självklara och båda längtar lika mycket. Man får lov att försöka komma ihåg hur man hade det innan och att det är mycket hormoner inblandat ( visst, inget att skylla på, men det är svårt att hålla tillbaka när man har dom..)
Å, jag kan förstå dig precis. är själv bara i ungefär 5+6, mendels i början av denna graviditet och under förra graviditeten kunde jga bli tvärarg på maken utan egentlig orsak.
Jag vill skylla på hormonerna, i alla fall en del. Men jag ttycker också att vi som gravida måste försöka tygla oss och inte säga alltför elaka saker, det är ju så onödigt... men det är inte så lätt alla gånger.
Faktiskt var det så att maken misstänkte denna graviditet innan testet sa något, just för att jag var "kvälls-arg". När jag berättade om graviditetstestet sa han att han hade misstänkt det eftersom jag varit så kvällsarg och det var jag tyvärr i början av förra graviditeten också, så han har ju rätt.
Lycka till! och hoppas ditt humör snart lugnar ner sig
Har haft exakt samma beteende och exakt samma tankar. Lyckligtvis har det nu gått över.
Jag om min sambo bråkar i stort sett aldrig. Eller vi bråkar inte ens de gånger vi "bråkar" utan vi diskuterar med en irriterad ton i rösten typ. Men när jag blev gravid tog det bara några veckor innan jag var på honom och verkligen muckade gräl. Jag behövde bråka lite och få utlopp för mina hormoner. Har talat om för honom förut att jag inte menar något illa och att jag verkligen försöker hålla tillbaka, men ibland måste det få komma ut. Han förstår fullt ut, och de gånger jag försökte få igång ett bråk log han bara åt mig. Man har en himla tur som har en förstående sambo, men man känner sig som jordens häxa alltså.
Jag försöker i alla fall kompensera och ligga på plussidan när jag inte har dåliga dagar. Då kan jag känna mig lite mindre hemsk de få gånger jag blir elak. Så prova att smöra lite extra när du känner dig på strålande humör ;)
Tacksam för alla svar och tips som tillskrivits denna frågetråd. Skall absolut ta till mig några av de förslag som ni rekommenderat, regelbundna mellanmål, aktiviteter och bita mig läppen när humöret sviktar. Lyckligtvis har sambon överseende med mycket, men även jag måste lära mig att tygla dessa inre strider. Det är inte lätt det här med att vara gravid och alla bubblande hormoner som ställer till det så :)
Har dessutom pratat med sambon och förklarat att det inte är något personligt och att jag skall göra allt i min makt för att inte vara allt för påstridig och jävlig. :)