är det någon mer än jag som känt/känner nu på slutet att allting bara är S.K.I.T ??
jag gråter för ALLT och då menar jag verkligen ALLT, om smöret är slut så gråter jag, om min man ber mig släcka lampan innan ja lägger mig i sängen så gråter jag... jag gråter för allt och allting känns såååå jobbigt, ja har ingen lust att hitta på någonting och jag har ingen lust att varken äta eller gå upp på morgonen, känner en känsla av att jag inte längre orkar vara gravid längre :(
min BM säger att detta är normalt. men jag känner mig som världens absolut hemskaste människa som tänker såhär. ja kan ibland känna att "ja önskar att ja aldrig blev gravid" samtidigt som jag ÄLSKAR det och bara längtar efter bebisen, ibland får ja panik när ja ser spjälsäng och vagn , när ja viker bebiskläderna , kan kännas ungefär som "vad fan är det ja håller på med? hur kommer mitt liv att se ut ??" .
fast att detta verkligen är vad både jag och min man vill.... är jag alldeles ensam om detta? att vara ledsen och må dåligt nu på slutet :'( ?
är jag en hemsk människa som tänker och känner såhär ibland?
Hörde av min BM att man ofta känner sådär i slutet av graviditeten. Själv har jag haft slängar av det du nu beskriver med jämna mellanrum i 9 månader =P vi får förlita oss på ovanstående talare som varit med om det innan och hoppas det tar slut snart! ;) Hur långt har du kvar? Kram
Nej, du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du mår dåligt! Det är helt normalt och vad kan man annars förvänta sig när man har gått runt och kånkat på en bebis och kännt sig stor och otymplig i all evighet ;) Jag tror att de flesta gravida kvinnor känner sig lite nedstämda och ledsna då och då. Sen finns det tjejer som får riktiga depressioner, alltså mer än bara den vanliga nedstämdheten, där man känner sig helt förstörd och inte vet vad man ska ta sig till. Just att skuldbelägga sig själv för att man inte känner sig glad kan faktikst leda till att man blir deprimerad.
Jag utvecklade en depression när jag väntade mitt första barn och precis som Jenna skriver så gick denna depression INTE över så fort min dotter föddes. Jag kände skam över att jag inte bara ÄSKADE livet som nybliven mamma med sömnlösa nätter som jag förväntades göra. Alla kompisar som fått barn svävade ju på rosa moln. Men för mig kändes allt bara skit. Jag fick hjälp och efter några veckor insåg jag att jag älskade min dotter över allt annat! Och nu, tre år senare är jag gravid igen med min andra dotter och denna gång har jag inte varit deprimerad alls. Så, även om man nu inte känner sig överlycklig precis efter förlossningen så finns det hjälp att få och så småningom blir allt bra igen. Mitt liv är iallafall bättre nu och jag är mycket lyckligare än innan jag skaffade barn. Nu är ju du i slutet av din graviditet så försök att tänka att det inte är långt kvar. Snart får du hålla din underbara bebis i famnen och du kommer klara allt jätte bra, även om det inte känns så ibland. Det är helt naturligt att oroa sig för vad man har gett sig in på och tro att man tagit på sig för mycket. Men man lär känna sin bebis snabbt och snart vet man precis vad hon/han behöver. Lycka till och deppa inte ihop!
Oj, jag kände precis som du i början, att jag inte vågade prata om hur jag eg kände, att jag verkligen tyckte det var SKITjobbigt att vara gravid! För det har det varit, från dag 1. Jag var också rädd att alla skulle döma mig men så fort jag började lyfta på locket och tala om hur jag mådde, så var folk väldigt förstående! =) Ok, inte alla, men de flesta ;) och det kröp också fram att mina väninnor, som tidigare beskrivit sina graviditeter som värsta drömtillvaron, hade mått precis lika kass som jag =P ta hand om dej! =)