Ni som har/haft treåringar som kan få helt psykadeliska utbrott av ingenting. Hur hanterar ni situationen?
Scenario; (från i morse) Vi ber honom att klä på sig så vi kan åka till dagis. Helt plötsligt verkar han ha glömt bort hur man tar på sig kläderna och allt är pip och gnäll, ingenting funkar. Varken jag eller hans pappa får hjälpa honom. Barnet tjuter. Eftersom det är brottomt så håller vi i honom och klär på honom ändå. Barnet vrålar så man börjar fundera på om inte grannarna kommer ringa polisen eller socialen snart.
Kläderna är på, han fortsätter att vråla, vägrar ta på sig skorna och springer in i köket.
Så det jag gör är att jag tar honom, lägger hans armar bakom hans rygg och sitter och håller i honom tills han vrålat klart, klockan har redan passerat 9. Han säger förlåt, men är fortfarande sur och upprörd (dvs inte pratbar), tar iaf på sig skorna och följer med sin pappa till bilen.
Ska man behöva göra såhär? Hur gör/gjorde ni?
(i övrigt trotsar han precis varannan minut och skiter totalt i tillsägelser, jag är jättekonsekvent och håller vad jag lovar men han är fan hal som en ål.
Google och jag tänker förresten lika dant
Förra helgen så fick han faktiskt vara hos sin mormor en av dagarna, dels för att hans lillebror sovit så otroligt dåligt pga tänder och förkylning, så vi var ju helt slut.
Men det känns å fel att beöva hålla honom sådär men annars lugnar han sig ju aldrig, är som att han behöver få skrika av sig sådär :S
Min dotter var lika dan! fick klä henne med tvång ett par ggr vartenda morgon då hon kastade av sig igen! det jobbiga med just den åldern är ju att dom inte riktigt förstår! hon är idag 4,5 och kan fortfarande bli helt galen! men hon fattar på ett annat sätt. hon får gå till sitt rum (Läs, jag kastar in henne på rummet) går där ifrån och låter henne lugna ner sig lite. sen går det och prata med henne. då får hon själv föärklara varför hon hamnade där och varför mamma blev arg :).. har gjort så ända sedan hon började trotsa. och med tiden går det bättre och bättre :)
jag har faktiskt bokat tid hos en kurator/psykolog för egen del, för när det är så här går jag igenom min egen barndom igen, har inte lärt mig att hantera mina egna känslor. Då blir det jättejobbigt att jag blir arg när han är arg. + att det kanske är skönt att få vädra av sig.
Jag själv fick som liten aldrig lära mig att det är ok att visa känslor.
Så när tex lillebror skriker för att han är trött ska stoebror stå och skrika samtidigt bara för att vara säker på att han hörs mest och så skriker jag tillbaka. Så det är typ skrikfest här hemma jämt :(
han får alltid välja kläder själv och tycker att det är kul, men plötsligt hade han på något magiskt vis "glömt" hur man gör, samtidigt som ingen får hjälpa till + att det var bråttomt iväg.
Han kan verkligen inte lyssna på tillsägelser! Han har skitsvårt för att se en i ögonen när man pratar ut och han ska säga förlåt.
Men när han gör nåt som han inte får, man säger sluta göra så, då tittar han en stint i ögonen, och gör om grejen och tycker att han är skitrolig.
tack för alla fina svar!
Asså, det där med att avleda, så dum är han inte :P Funkade när han var typ 1 kanske.
Att hålla fast honom verkar vara det som funka för stunden, iaf när han blir så där arg. Det är som att då blir han ännu argare tills musten går ur och han kan lugna sig.
Är han bara allmänt trotsi så sätter jag honom "i hörnet" så får han sitta där tills han säger förlåt och jag kan förklara varför/vad som hände.
Men man blr ju helt slut som artist när varannan minut är bara bråk och testa gränser. Spec som jag inte har sovit en hel natt på tre år!
tack för all underbar peppning! Jag själv var tydligen helt hemsk som liten, så nu får man för sina synder! :P