Hej!

Jag bor inte i Göteborg, utan i Mölndal och är inte i vecka 6, utan 7 (+5), men det kanske kan fungera ändå? :)

Vore kul att ha någon att prata med går igenom samma sak som jag.

/C

 Hej hej.

Jag bor också i Göteborg men är bara i v 5 än så länge. Jag plussade för några dagar sedan, jag blev överlycklig men samtidigt skräckslagen! Har ni också känt så?

ha det bra!

När jag plussade började jag skaka. Verkligen skaka. Mannen var på jobbet, så jag var ensam hemma och skickade iväg ett mms till honom direkt. :p

Jag tror inte att jag riktigt har börjat bli orolig än, oroar mig mest för att jag inte är gravid längre utan att kroppen bara fejkar en graviditet. Ska till BM på måndag.

Har "bara" symptom som kommande och gående illamående - dock inget som får mig att spy - och ömhet i brösten - men inte så att det spänner hela tiden utan bara om man kommer åt dem.

 Skönt att man inte är ensam. Nu har det hunnit smälta in men istället oroar jag mig något vansinningt för att något ska gå fel etc. Usch!! Jag känner inte heller några symptom, visserligen är jag ju bara i v 5 så det oroar jag mig inte så mycket för. Jag vill bara passera den kritiska perioden NU! Kommer man vara så här nervös och orolig hela tiden?

Ska du göra ditt första UL på måndag då?

Jag vet inte om det blir UL på måndag eller inte, det verkar vara så olika beroende på vart i landet man är om man läser berättelser här på sidan. Vissa får göra det tidigt utan att be om det, medans andra göra det på andra besöket, i vecka 12 eller så... Vi får se vad som händer, just nu känner jag bara att jag vill följa med ett tag utan att ifrågasätta. :p Försöka njuta lite.

Vi planerar att berätta för våra föräldrar någon gång nästa vecka, och jag är fruktansvärt orolig för hur mina föräldrar - och då framförallt min mor - kommer reagera. Jag har inget särskilt bra förhållande med min mor. En histora av många är att när jag berättade för henne att jag skulle gifta mig reagerade hon med "Det är väl onödigt?"...

Har du berättat för någon än, hur känner du inför det?

 Ja jag har hört om folk som har gjort UL både innan och efter vecka 12. Det blir nog bra oavsett :) Jag försöker också njuta, vara glad och leva i nuet men samtidigt måste man vara medveten om riskerna som finns också.

Jag har berättat för min mamma och ingen annan. Vi vill vänta tills efter v 12 med att berätta för fler. Vad jobbigt att du och din mamma inte har någon bra relation :( Tror du inte hon kommer bli glad för er skull och stötta er? Hur är det med din mans föräldrar då?

Med min mans föräldrar tror jag inte att det kommer vara några problem, de är alltid positiva och stöttande i allting. Plus att de blev farföräldrar till vårt blivande barns kusin i november 2009, så de har vanan inne. ;)

Min far har fem barnbarn sedan innan (mina halvsyskon), men jag vet att han inte tycker att vi ska ha barn riktigt än ändå. Jag tror att det kommer komma som en chock för dem båda, och när min mor blir chockad över någonting så säger hon alltid precis vad hon tänker och tycker och det är väl där problemet ligger tror jag... Det verkar inte alltid som att hon har det där filtret som ska ta bort allt ogenomtänkt innan det kommer ut genom munnen, tyvärr... Fast det verkar som att hon blivit bättre sedan jag flyttade hemifrån. Min mormor är likadan och jag vet att vi kommer behöva berätta för henne samtidigt som för mina föräldrar. Mina föräldrar och min mormor bor grannar...

Jag får bara ont i magen när jag tänker på det och vill mer och mer ta det över telefon så att jag kan lägga på luren när jag inte orkar med hennes negativa attityd längre, men jag vet också att det inte är riktigt rättvist... Min man ska i varje fall med och han har lovat att vi är ute genom dörren tre sekunder efter att de har kommit med något negativt. Han vill inte att jag ska må dåligt, men de måste ju få veta någon gång...

 Usch vad jobbigt för dig att behöva känna så inför att berätta en sådan underbar nyhet. Jag hoppas verkligen att det inte blir som du tror utan att du istället får stöd och lycköskningar av familjen!

Hur gick ditt UL? Vad hände och vad gjordes? 

Inskrivningen gick bra. Kom dit efter många om och men i trafiken. Pratade lite allmänt först och hon frågade vilken vecka jag trodde att jag var i, om jag visste vilken blodgrupp jag har och så. Pratade om att jag gärna ville träffa en dietist för att jag har problem med ätstörningar sedan tidigare, men att det inte finns några bra direkt som är kopplade till dem. Går till privat BM.

Fick göra ett UL sen för att kolla vilken vecka jag faktiskt var i. Var fruktansvärt nervöst, tänk om det inte skulle finnas något där! Men det gjorde det, en liten plutt som var 10.6 mm lång, vilket betydde att jag var i vecka 7+2 i måndags. Fick beräknat datum till den 28 augusti.

Tog lite blodprov för att kolla HB och sånt, urinprov för att kolla äggviteämnen, kollade vikt och BMI. Blev tillsagd att äta regelbundet, oavsett vad det är jag äter i princip.

Berättade för hans sida av släkten igår. Blivande farmor blev tårögd. Båda blev nog rätt chockade. Berättade för hans bror som fick barn i november och hans reaktion var "ni vet inte vad ni ger er in på".

Min mor ligger på sjukhuset nu, ev någon mindre hjärnblödning, så det blir nog inte förrän tidigast i helgen som vi berättar för dem.

 Oj oj oj vad spännande och vad skönt att få bekräftelse på att det verkligen finns något där inne :) Jag väntar just nu på att MVC ska ringa upp så att jag ska få en tid för inskrivning. Jag känner mig också otroligt nervös inför mitt första UL, man vill ju bara att allt ska vara i sin ordning. Usch! Har du fortfarande inga direkta symptom? Jag har inga symptom alls förutom att jag är väldigt trött hela tiden. Kommer det lösa sig för dig med en dietist ändå? Var det länge sen du led av ätstörningar?

Skönt att ha berättat och fått positiva reaktioner från din mans släkt i alla fall! Hans bror har för modligen rätt, man har inte en aning om vad man ger sig in på.. haha :)

Jag hade ätstörningar som började för 11 år sedan och som egentligen inte helt släppt taget om mig än, men jag blev mycket bättre fär ungefär 3-4 år sedan. Min man har varit en massiv hjälp på den fronten.

Dietist blev det inte så mkt av, utan BM tyckte att jag kanske skulle gå till en psykolog för att få hjälp med mina tankar istället eftersom det inte är så mycket Vad jag ska äta utan snarare Att jag ska äta...

Har börjat få morgonillamående, men det löser jag lätt med att äta ett salt kex innan jag går upp ur sängen på morgonen och dricka mycket vatten. Min hunger kommer mer plötsligt än innan, rätt vad det är så kan jag vara jättehungrig, och jag har ett konstigt sug i magmunnen.

Jag sover nog lite sämre också för jag kan vakna ett par gånger under natten och när min man väcker mig för att gå till jobbet kl 7 på morgonen så har jag de senaste dagarna varit *nästintill* klarvaken och gått upp direkt istället för att somna om och sova ett par timmar till.

Vad går/ska du gå du till för MVC? Hoppas att du får en tid snart!

Ojdå det var väldigt länge, men iofs är det tyvärr ganska vanligt att man hamnar i en ond cirkel om man väl hamnar där. Skönt för dig att din man har hjälpt dig på vägen. Jag kan tänka mig att det är lite lättare nu när du är gravid och har en annan människa och tänka på också, eller?

Jag vaknar också på nätterna och är pigg på morgonen, dock kan jag bli sjukligt trött mitt på dagen och precis som du säger så kommer hungern som en blixt från klar himmel. Illamåendet och molande värk har jag inte känt av alls än. 

Jag ska gå till MVC i Linnéstaden. Jag har varit där tidigare och gjort cellprov plus att jag bor väldigt nära och så har de även BVC där :)

Det är lite lättare att äta, mest faktiskt för att jag mår väldigt dåligt om jag inte gör det. Innan kunde jag gå praktiskt taget en hel dag utan mat och kanske känna av någonting efter tio timmar, nu går det tre timmar och jag bli illamående och helt matt i kroppen om jag inte äter. Jag försöker att tänka på att äta, vill inte att mitt barn ska få samma problem som jag, så det som är viktigt för mig är regelbundna tider sen när det är fött också. Middag tillsammans på kvällen och sånt där. Så nu har jag nio månader "med stödhjul".