Hur gör man egentligen med en 2-månaders som bara vill va i famnen?? Min bebis vill oftast vara i famnen å sova, vilket är jättemysigt, men jag får ju inte så mycket gjort om dagarna. När jag berättade för min kära moder så sa hon att jag måste lägga ner honom å låta han skrika så att han lär sig att han inte blir upptagen å får somna i famnen för lite gnäll. Oerfaren som man är så löd jag givetvis detta råd. Med lite gnäll har det funkat enstaka gånger om jag har gått dit å gett han nappen då han tappat ut den. Men så idag börja han grina å jag tänkte att det går kanske över, men då det eskallera gick jag tillslut upp till honom, gav han nappen, höll handen osv. Han blev lugnare, men jag stod fortfarande kvar. Å helt plötsligt ger han ifrån sej världens gallskrik, på ett sätt han aldrig skrikigt på förut. Nu sitter jag här tårögd med en alldeles svettig bebis sovandes på mitt bröst. Käner mej som världens sämsta mamma som lämnade min son på detta vis (även om han bara va ensam högst ett par minuter). Man har ju hört att bebisar är så beroende av närhet, men samtidigt lyssnar man ju (på både gott å ont) på varje råd man får då detta är första barnet å man är livrädd för att göra fel.. Gjorde jag helt fel som lämnade min älskade son eller ska dom lära sig att kunna somna själv i tid?
Så sa min mamma också och det slutade bara med att han vrålade ännu mer. Nu 10v och 2 dagar somnar han bäst om han får äta sig till söms så vi matar hälften i knät (flaska) och resten i sängen. Det där med att skrika till söms funkar inte alls på så små barn. Vår son sover dåligt nog ändå så för oss är det viktigare ATT han sover än HUR han sover, han behöver sin sömn (vi med). Lycka till!
Va skönt, då kanske man kan släppa de där att dom ska ligga ensama å gråta sej till sömns. Måste ju vara jättehemskt! Tusen tack för era svar!!
Inte konstigt våra mammor säger så, nä vi var små sa forskningen att det var bra att inte "skämma bort barn med närhet" (Anna Wahlgren var en förespråkare av detta och jag är INGET fan av henne...). Nu säger ju forskningen precis tvärt om. Bärsele kanske skulle funka för dig? :) Ha ett babynest som han kan sova i på natten i sängen med dig :) Hade jag till min dotter tills hon var ca 3-4 mån och det var såå mysigt att sova jämte henne utan att va rädd att mosa henne i sömnen ;)
min dotter var precis likadan o din son är inte så gammal än heller. Min dotter levde på mig dyngnet runt de första 4 månaderna. Där efter gick det och lägga ner henne. Folk kan tycka att man skämmer bort sitt barn. Men man kan inte skämma bort ett spädbarn. Hur kan de sätta saker o ting i ett samanhang ? min dotter är i dag 3,5 år. Nu kan jag säga att hon gör saker medvetet. Men det gör inte en 2 månaders bebis. Den tänker inte " nu skriker jag för då kommer mamma o hämtar mig " Den vill ha trygghet och närhet, o man får helt enkelt vänja sig vid att den kommer att vara som ett plåster några veckor till, men den fasen går över jag lovar. Nu är som sagt dottern 3,5 år och hon vill fortfarande somna i min famen, men sen är det bara att lägga henne i hennes säng, sen sover hon där hela natten. Det där kommer att ordna sig av sig själv. Ha honom nära dig och ta upp honom om han skriker. För han kommer inte att sluta. och ska skrika så mycket att han somnar bara av ren utmatning ? det är inte snällt det heller. Han kommer att släppa taget om dig. Ge han bara den tiden han behöver. Ps min dotter sov i min säng hennes första halvår, har sedan dess sovit i eget rum o egen säng utan några större problem ds
Min dotter var likadan i början. Jag har aldrig gillat det där med att "det är nyttigt för barnet att lugna sig själv" mm. När dem är så små så är dem ju beroende av närhet och förstår ju inte alls att mamma bara befinner sig en liten bit ifrån. Jag har istället lyssnat på vad min dotter verkar behöva och när hon var väldigt liten så var det närhet hon hade stooort bhov av. Så jag hade en jämt i famnen typ, när hon var ca.2 månader somnade hon endast om man gick med henne i bärselen. Fick inte särskilt mycket gjort men känner att det inte gjorde så mycket att det var lite stökigt så länge dottern var nöjd. Nu är hon 14 månader och helt klart mer självständig även om hon fortfarande är mammig och ibland vill vara i famnen som tur är! :) Tror också att den lite äldre generationen fick lära sig om barnuppfostran på ett helt annat sätt. Har ocksså fått höra att jag skämmer bort mitt barn för att hon har fått vara myckt i famnen. Men anser att ett barn inte kan bli "bortskämt" med kärlek. :)
Åh va skönt att alla säger så! Känns ju inte alls bra å låta han ligga å skrika. Får ju liksom inget gjort då heller, då står jag iallafall i dörrhålet med värkande hjärta å bara väntar på att han ska sluta skrika å somna. Tack för era svar!