Min säger inte speciellt mycket.. Har han inte gjort någon graviditet.. Men den graviditeten då jag fick sent missfall så förstod jag att även om han verkade irriterad när jag hade haft ont hela tiden (alltså under graviditeten innan missfallet) så var han inte egentligen irriterad. Han bara lät irriterad. För när vi väl fick missfall så fort fort skyndade han sig in till sjuhuset och var kvar vid sidan HELA tiden. När allt var klart och barnet dödförklarat så var han grymt ledsen och tog åt sig nästan mer än jag gjorde. Därför vet jag att i hans tystnad så gläds han mer än man tror.
Vi har en son på 1år å 8 månader och min man pratar bebis med honom. Har minnsann hört dem ibland när de tror att jag inte hör.. Tror han försöker vara manlig *S*. Jaja de tgör inget för pojken gillar å ha hemlisar med pappa om bebisen i mammas mage *S*
Intressant fråga, få läsa hur andras är :) Min är rätt intresserad ändå, frågar varje dag hur jag mår och om "han" (vi tror de är en pojk) har sagt något alltså rört på sig åsså! Han håller koll på veckorna o vill veta hur de gick hos bm. Vill oxå följa me varje besök om de gå :) Är väl inte så jätte brydd över att känna rörelserna. O när ja ha ont någonstans undrar han varför o hur de kan komma sig, typ sammandragningarna. Men väldigt peppande! Åsså gilla han visa upp min mage "kolla hur stooor magen ha vorti!!" haha! Så kan väl inte klaga på min sambo iaf =)
Rolig fråga:)Min man tycker det är jätteroligt att vi ska ha en till.Var ju inte riktigt planerat men vi blev glada ändå.Man tror ju liksom inte att man skall bli gravid på ett "ligg"utan skydd i min ålder:)Han är väldigt mån om mig att jag inte skall göra för mycket tunga lyft och springa runt som en yr höna,utan att jag mer ska ta det lugn(jättelätt när man är en rastlös själ)Grejen är att han skäller så mycket på barnen nu att dom skall göra det och det själva,för att jag skall slippa göra allt för dom.Jag säger ändå till han det hela tiden att hellre gör jag allt för dom en att du skall skälla på dom för det är faan så mycket mer påfrestande för mig:(+minsta krämpa jag har eller oro så tänker han :nej inte nu igen.hahaDå vet han att det är bara att göra i ordning sig och åka till akuten;)(förlosningen nu då)Som sagt han är jätteglad men orolig för min oro hela tiden.Försöker att inte visa oron så mycket för gubben den här gången utan vänder mig till bvc.Kan ju va roligt om han har lite kraft kvar tills bebisen kommer,behöver ju inte köra slut på gubben innan med alla funderingar;)
Min sambo är lite.. va ska jag säga.. ibland är han super stolt å visar gärna upp mig å magen för vänner. Rummet som vi gjort så fint i visar han stolt upp. Han pratar om hur det kanske kommer bli när bebis är här med sina vänner å tycker det är spännande. Han tycker nog inte att jag är så sexig i min gravida kropp. Men det tycker jag själv inte heller så jag förstår honom till 110% ;) Han är inte så intresserad av magen.. vist känner han ibland å frågar hur jag mår å så men jag tror han fortfarande har svårt att fatta!? Jamenar jag fattar knappt själv att om mindre än en månad har vi en bebis här hemma, hur ska han då fatta som inte känt ett smack på denna långa tid som det ändå är..
vad skönt att läsa om hur ni har det, man känner igen sig i så mycket!
min sambo är jätte bra på alla sätt med graviditeten, men det känns inte riktigt som han har tagit det till sig så mycket som "jag vill". Ibörjan bråkade vi mycket över det, och han har blivit bättre. Han myser med magen och pratar om det. Det är väl svårare för killar än oss som har barnet imagen kan jag tro, för oss är det ju så verkligt, vi är ju faktist redan mammor. För mig är det jätte viktigt att han är med på alla kurser och är lika delaktig som mig, för vi ska trottsallt bli föräldrar tillsammans.
Jag har en riktigt tråkig graviditet med mycket smärta, vilket påverkar vårat förhållande, tyvärr. dels för smärtan, och dels för att jag inte känner mig snygg för fem öre, så gör det ju inte enklare för honom heller. Jag tycker han blir irriterad när jag säger hur jag har det, men egentligen så är han bara orolig. Vi är ju olika människor och har oliak sätt att visa saker på.
Många gånger känns det som jag är ensam idetta, och andra stunder så känns det som vi redan har en familj, trotts att hon är i magen. Det går väldigt upp och ner här hemma. Jag längtar bara tills hon kommer ut till oss, så att jag kan bli "migsjälv" igen
Min man var nog mera gravid än jag...
Han hade STENKOLL på veckorna vad som hänt o komma skall, var med på alla olika besök o kontroller, läste alla gravid tidningar/böcker han kom över, fråga varje dag hur jag mådde, såg till att jag bara hade de bra och tog hand om allt tungt vilket var typ allt *S*