Hallå tjejen!

Visst är det trist när man inser att man beter sig irrationellt...:S. Jag tror så här, att som du säger är det ett hormonellt "problem". Kanske värt att tänka på att du och din sambo faktiskt älskar varandra och valde att skaffa barn ihop av en anledning. Glöm inte kärleken!

Vill/orkar du göra något åt humöret/nedstämdheten? Kolla lite självhjälps böcker (skittråkig i know men kan det hjälpa så?) Kan man äta lyckopiller när man är gravid? Kanske det kan vara ett alternativ?

Viktigast av allt, kom ihåg att du är bra för att du är du! Sluta att vara bitter på dig själv, jag tror du är bra- du har ju kommit så långt att du erkänner för dig själv och alla här inne att det är ett problem...:P

Hej!

Förstår dej verkligen! Jag är bara i början av min graviditet och jag känner med mej själv att jag är förändrad, lite mer tråkig och bitchig, jag vill inte vara det men det bara kommer.

Det bästa är nog som du gör, att ändå försöka prata om det med din kille. Och du e inte den enda som får ångest när man skiter och tar i!

Just nu läser jag en bok "På smällen" av Ann Söderlund och Hanna Widell, den är faktiskt jättebra, både fakta och historier från kvinnor som har gått igenom samma som vi gör nu. Vissa saker är väldigt roliga och jag kan läsa högt för min sambo och vissa allvarliga. Även killarna berättar i boken hur de känner och uppfattar graviditeten. De styckerna kan jag med läsa för min sambo och han hmmmar medhållande.

Lycka till, och om inte förr så kommer säkert gamla Emelie tillbaka när bebis är född och väl i era famnar!

Kram!

Du är inte ensam, det finns massor va gravida som har det precis som du. I min första graviditet blev det bättre de två sista månaderna när jag började känna mig bekväm vid att vara gravid. Man får bara hålla ut och försöka att knipa käft och inte ösa ut all skit över sin sambo, det blir snart bättre ska du se. Kraaam

Hej!

Till att börja med tycker jag att du ska låta din sambo läsa vad du skrivit och vad andra har svarat. Det kanske hjälper er båda två?
En period under min graviditet ville min sambo över huvudtaget inte vara hemma på grund av mig. Inte för att jag var sur eller elak - men för att jag grät konstant. Jag kände inte igen mig själv eller mina tankar. Även jag var som en annan människa. Jag hade tankar som inte alls var mina...  Sista 6 (?) veckorna av graviditeten så var jag nog nästan mig själv igen om mådde bra och kunde vara GLAD på riktigt över barnet i magen.

Försök prata om det!!! Jag vet att det är skit svårt. Kämpa på

Hej fina tjejer och tack för era svar, är verkligen tacksam över er som lägger ner tid på att svara.

Babalo: Min sambo har läst det jag skrivit, igår. Tänkte att det kanske är lättare för han att förstå då. Och jag ansträngde mig verkligen in i det sista igår, fast jag var dödstrött och bara ville sova - att vara trevlig igår. Och det funkade.
Han var så go och berättade för mig att han älskar mig precis som jag är, och att han stöttar mig i vad som händer.
Känns skönt att veta.

Tack igen!!

Jag vet inte hur det är där du bor men där jag går kan man iaf få prata med en psykolog. Min BM sa att man inte alls behöver vara sjuk eller så utan man kanske bara behöver prata av sig med en utomstående och som har massor av erfarenheter eftersom den personen endast jobbar med gravida. Pappan är också välkommen att gå och prata med psykologen om den vill.

Det kanske låter brutalt och gå dit, men kanske kan vara värt ett försök antigen du ensam eller ni tillsammans.Så kanske ni får hjälp att komma till en lösning och gör att ni båda klarar resten av tiden fint :)

Lycka till :)

Inte underligt egentligen att man känner sig underlig, du är gravid och bär ett barn. Men bara för man är gravid så ska man inte sluta leva.

Kroppen säger emot om det är något du inte ska göra. Och sök som de andra säger hos mvc till kurator/psykolog för att få hjälp. Lycka till, de kommer lösa sig till slut! :)

Ojojojoj vad jag känner igen mig. Man är orolig att förstöra sin relation och då hjälper det inte att det blir bättre senare.

Kan det vara en idé att vara ifrån varandra. Kanske åka på en veckas semester och få längta lite.

Prova att skriva ett brev till honom. Då blir man inte avbruten utan kan få ur sig allt och han får en chans att i lugn och ro ta del av vad du känner. Kanske kan han skriva ett brev tillbaka sen.

Prova att göra något annat än vad ni gör vardagsmässigt också. Bara någon kväll, en helomvändning.

´Lycka till, jag lider med dig