hej,
har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa eller vad jag ska göra med.
Har lidit av anorexi i ganska många år nu, när jag blev gravid, för ca ett år sen, var jag också sjuk, och var faktiskt inlagd för det då. Graviditeten gick jättebra. Självklart var det kämpigt med maten, men jag hade ju världens bästa motivation. Jag avskydde att gå upp, men gick ändå upp som jag skulle för mitt barns hälsa och välmående, det är ju prio ett för mig! Men jag var ändå väldigt strikt med vad jag stoppade i mig, och såg till att jag inte gick upp ett gram mer än jag var tvungen.
Nu är det 9 veckor sedan jag födde min son. Han är helt underbar! Efter förlossningen gick jag ner väldigt mycket. Nu fortsätter jag, medveten att gå ner i vikt. Jag vet att jag äter alldeles för lite, men att gå ner i vikt är som ett beroende för mig!
Jag helammar min lilla pojke, och försöker att inte gå ner för snabbt för hans skull, och vförsöker få i mig så att mjölkproduktionen inte ska upphöra. den har minskat, men finns fortfarande tillräckligt så han blir mätt. Han går upp i vikt jättebra, och ligger tom. över kurvorna.
MEN, fortsätter jag såär är det ju bara en tidsfråga innan mjölken sinar. Är underviktig som det är nu, och går fortfarande ner... Går hos en dietist och en kurator, men det räcker liksom inte. Jag vill verkligen få ordning på det här nu, vill inte hålla på och svälta mig och plågas av anorexin längre. VILL må bra för min sons skull! Men jag tror inte jag fixar det själv...
Har funderat på inläggning igen där jag var tidigare (drottning silvias anorexi avdelning, gbg). Men, tror inte jag kmr få plats där så fort, eftersom jag inte är SÅ underviktig, och tror knappast jag får ha min son med mig, och jag helammar ju.... det är verkligen ett dilemma, vad ska jag göra? ideér, tips?
Usch, vilken jobbig situation! Uppenbarligen är det ju så att den hjälp du får just nu inte är tillräcklig. Finns det inte andra alternativ inom öppenvården då? Som KBT exempelvis. Mindfulness (medveten närvaro) är ett annat tips.
Du måste föra massa väsen själv nu när du känner att det inte fungerar. Kontakta vården och ställ krav! Det är ingen som kommer att ge dig mer hjälp automatiskt och det får inte gå så långt att du blir riktigt riktigt dålig innan du får den hjälp du behöver.
Du beskrev att det var lättare när du var gravid eftersom du var mån om att bebisen skulle få allt den behövde. Och det är minst lika viktigt nu! Din pojke behöver en frisk mamma. Försök hålla fokus på att du faktiskt behöver näring för att orka vara allt du kan för din son. Det går inte att orka gå på lekplatsen sen och stoja och stimma och busa om du inte äter. Jag menar absolut inte att skuldbelägga dig, utan menar bara att jag hoppas att du kan känna att du skiftar fokus från vad ditt anorexia-monster säger till dig och vad du egentligen verkligen VILL.
Jo absolut, min son är ju anledningen och min motivation till att jag nu VILL ha hjälp. Innan så ville jag ju inte det, då ville jag bara bli lämnad ifred med min anorexi, nu är det en helt annan situation.
Det är svårt att söka hjälp och ställa krav på vård, när det i sig är "förbjudet" för äästörningen eller hur jag nu kan förklara det. men tänkte ringa min kurator idag, hoppas jag får tag på henne, och diskutera problemet, för såhär kan det inte fortsätta, Det går ju så snabbt utför. Och jag vet att det inte bara löser sig av sig själv...
LindaMaria: Att man kan ha sitt barn med sin på en medicinsk avdelning kan jag tänka mig, men på en ätstörnings avdelning är det nog lite svårare. tycker dett borde gå visserligen, känns fel att jag ska behöva välja mellan vård till mig, eller min son, Självklart väljer jag då att stanna hemma med min son....
Jag tycker verkligen att du ska ansöka om inläggning om det är så att du har motivationen att få hjälp. Kanske det hinner gå för långt om du väntar? Det bästa du kan göra för din son är trots allt att få hjälp om det är så att du själv känner att du behöver det. Jag tycker det är starkt att kunna medge att man behöver hjälp, ännu starkare tycker jag man är då man faktiskt ber om hjälpen. Jag har stor kännedom om området själv och skulle direkt söka hjälp. Kanske det inte blir behandlingshem, men kanske du kan få mer hjälp genom öppenvård med ev. dagvård eller liknande? Hör dig för vad som finns att erbjuda dig (fast det vet du säkert redan). Lycka till nu, jag tänker på dig.
Jag ringde min kurator, men fick inte tag i henne, lämnade ett meddelande så får jag hoppas hon ringer upp innan helgen så man iaf kan sätta bollen i rullning.
Visst är det jobbigt att be om hjälp, men som ni alla säger, min son är viktigast för mig! Och för att han ska må bra måste jag må bra!
Jobbigt! Tycker att du ska be om hjälp! När man ammar är det inte bra att banta eftersom man har miljögifter lagrade i kroppsfettet och de frigörs vid bantning och kan gå över till bröstmjölken. Sen är det viktigaste såklart att du mår bra både för din egen skull och ditt barns! Hoppas verkligen att det ordnar sig för dig, gå inte igenom det här själv, se till att du får stöd och hjälp! Lycka till!
usch,jag lider verkligen med dig.Har själv lidit av anorexi och det är ingen sjukdom man ens önskar sin värsta ovän..NU har jag varit fri från det i tio år så det som många säger att man aldrig riktigt kan bli av med den sjukdomen är en myt.Jag har inga tankar på att svälta mig eller får panik när býxorna blivit mindre och liknande.Ändå led jag av det i 8 års tid och var tillslut så dålig att jag hamna på hjärtintensiven där hjärtat slutade att slå men som tur var fick dom igång det igen..Vägde 34 kg som minst..Men idag är den sjukdomen så långt borta för mig,blir så arg när jag ser anorektiker idag,vill bara skaka om dom och fråga vad fan ni håller på med,och grejen är att man måste ha rätta viljan själv att bli frisk,vet att det inte hjälper vad psykologer,läkare eller någon annan säger..Jag håller tummarna för dig så kommer du en dag atyt bli HELT frisk från den sjukdommen
Uräkta mig men nu fick du inget svar på din fråga
Bra jobbat att du ringde idag. Man får ta ett djupt andetag och tuffa till sig lite inför de där samtalen men man får försöka komma ihåg att man har rätt till den hjälpen man behöver. Du är starkare än du tror, så är det alltid ;) Kram!