Hej, Jag har en sådan märklig ångest. Den kommer o går.
Ibland gäller det bebisen att den är sjuk osv, förlossningen, ekonomi.
Detta är inte likt mig. :(
Ja sedan vaknar jag minst en gång per timme o måste kissa....och det är ju väldigt irriterande att inte få sova en hel natt...
(tror inte jag sovit en hel natt sedan den dag jag blev gravid...)
Pappan till barnet är inte direkt lycklig över att jag valde att behålla detta mirakel.
Försöker att få honom att förstå att det är FANTASTISKT!!! Ett riktigt MIRAKEL... Hade ju sprial och avbrutna samlag... och blev ändå gravid! :)
pappan har två barn sedan tidigare som bor hemma med oss ett på 17 o en på 13 vi båda är 40.
Jag är LYCKLIG!!! Men kan det vara hans ångest jag känner?!
Du känner nog av honom ångest, kanske lite orolig över situtationen.. =)
Han kanske är bara orolig över hela situationen, nybebis kommer mm.
Men det kommer han ju släppa så småningom tycker man ju :)
Kisspauserna under nattensgång fick jag höra är att du ska vänja dig att vakna på natten, eftersom bebisen kommer göra det. Springer själv flera gånger och det är nästan ingenting som kommer ut. *SURT* =) haha!'
LYCKA TILL !!! :P :P
Jag har med ångest till och från och känner som du, dock inte med pappan, men ångesten kommer och går. Man grubblar och tänker.
Har du barn sen innan? Ett tips är att börja blogga, skriva av sej!
lycka till!
Jag hade faktiskt lite ångest från och till under de första 20 veckorna. -Verkligen inte likt mig då jag aldrig känt sådana känslor förut! De grundade sig också i allt omkring graviditeten. Men jag försökte att bara njuta och tänka bort det.
Samtidigt kan det vara så att du är väldigt känslig för människor i din närhets energi och känslor och känner av hans oro och ångest på samma gång som du själv är lite orolig, då blir ju allt mycket värre.
Hoppas det blir bättre! Pyssla om dig själv och känn hur starka banden är mellan dig o bebis :) Kram
Känner samma sak! Jag oroar mig över som du, barnet, ekonomi osv...
Förstorar upp saker med...Kanske är hormonerna som påverkar.
Vad trist att ni båda inte delar glädjen över det som väntar, men oftast (vad man läser och hör) så brukar det där ändra sig så fort den lille är ute :)
Graviditet ska alltid skyltas som den lyckligaste tiden i ens liv det är guld och gröna skogar. SKIT SNACK, det är ehtl enkelt så att man "får" inte må dåligt när man är gravid för då ska man va så lycklig och tacksam, ja och hur blir de då när ångesten kryper på, oro inför framtiden, jo man känner skam och skuld just för att graviditeten SKA vara en lycklig period, men så lätt är det inte.
Alla har vi ångest till och från i livet gravid eller inte, men när vi blir gravida förbereder sej både kropp och själ på att bli förälder, Oron över att något ska hända barnet i magen försvinner inte när barnet föds utan då ska vi oroa oss för plötsligspädbarnsdöd, för om den växer som den ska etc, sen börjar barnet på dagis då ska vi oroa oss för om den sätter i halsen om den blir retad etc etc att bli förälder är = oro för resten av våra liv.
att du samtidigt går och mår dåligt över framtiden hur de ska bli med ekonomi och allt blir inte bättre av att du känner av din mans ångest, alla i din närhet påverkar dej och negativa känslor förstärks något enormt när du blir gravid, här om dagen började jag gråta för att min sambo åt upp resten av potatismoset :p
Låt dej själv undra och fundera, låt dej ha ångest och gråt i floder, sen tar du nya tag :)