Behöver skriva av mig...

Jag har inte haft den bästa uppväxten. I 18 år har jag levt i en trasig familj. Min pappa har varit allt annat än närvarande. Jag har gett honom så många chanser så det går inte att räkna dom längre.. Jag trodde verkligen att han skulle bättra sig när jag nu för 4 år sedan blev inlagd på akut avdelningen på psyk efter ett självmordsförsök. Men han har allt annat än bättrat sig och försökt lära känna mig..

Det kan låta jävligt löjligt men igår fick jag reda på att jag ska bli stora syster om 10 veckor och han hade inte ens planerat att berätta något för mig... Jag fick reda på det genom min stora syster som inte ens är hans barn. Konfronterade honom och han betedde sig som ett barn. Jag har varit ovetandes om att jag ska bli syster i 30 veckor....
Mina små syskon (som är hans barn) fick reda på det men inte jag.
Är inte jag lika viktig som dom?
Jag är väl också hans barn? Eller?
Jag blir bara så jäkla ledsen och besviken... Kan inte ens glädja mig åt det här för att jag känner mig så jäkla ovälkommen och utstött..

För 18 år sedan var jag det enda barn han ville ha, nu är jag det enda barn han inte vill ha...

Förlåt för min klagosång men var tvungen att skriva av mig lite....