Annorlunda

Jaa de är precis vad jag känner mig annorlunda, Är så trött och lite nedstämd mitt upp i all lycka känns det som. Ibland vill jag bara kura ihop mig i ett hörn och lipa ihjäl mig, Men det funkar tyvärr inte för mig för jag känner mig så medveten om hormoner och humörsvängningar så jag vägrar bli det där hormonmonstret. Har BF på lördag och funderar då även hur det kommer att bli efteråt? Jag vill inte komma ifrån min man eller få ett havldant förhållande där vi håller ihop bara för barnet skull..Jag tänker dagligen på att vi ska vara starka och sjäkvklart kommer att fixa småbarnsperioden. Men så är det nog lättare tänkt än gjort. även om jag kan styra mig själv till viss del och vad säger och hur jag beteer mig så vet jag inte hur han kommer att stå ut. Men jag vet en sak det är att han älskar mig och det lilla pyret i min mage över allt annat på denna jord, Och det finns inte något han inte skulle göra för oss. men varför tvivlar jag då ?