Abort?

Oj vad jobbigt <3 om ni inte är gifta så kommer du få anmäla till familjerätten vem som är pappa. Om han inte vill skriva på kommer de be han om dnatest. Du har alltid ensam vårdnad när barnet föds och om du talar om för familjerätten när du pratar med dem om hur han är och att du därför vill ha egen vårdnad så kommer du få ha det tills annat är bestämmt i rätten. Till en början kommer han bara ha rätt till umgänge och när bebis är så liten så kommer det inte va några övernattningar. Rekomendationerna är att barnet ska va ca. 3 år innan man påbörjar t.ex. växelvist boende. Hoppas att det löser sig. Och du lyssna på ditt hjärta. Jag tror du kan bli en bra mamma även om du blir ensamstående. Styrkekramar och du får gärna skriva pm till mig om du känner att du vill prata av dig.

Jag tycker inte stt du ska gå och göra en abort om du känner dig osäker. Du är så pass långt gången också så är det inte ett litet ingrepp man gör. Var i liknande situation som du för två år sedan men med en man som var alkoholist och hade mkt mkt svåra ekonomiska problem.jag vat inte lika långt gången som du dock. Men jag valde att behålla barnet, fick en dotter i juni 2013 och jag är så glad för det. För sina barn är man beredd att gå igenom vad som helst och det är värt det. Som missmadde säger har du ensam vårdnad från början. Idag är jag tillsammans med en annan man och biologiska pappan till min dotter har valt att hålla sig borta. Du är välkommen att skriva till mig om du vill prata.

Hej! Jag är i samma sits som dig men jag kommer inte skriva under att han får delad vårdnad. Jag kommer ha barnet själv tills jag har slutat amma sen får han träffa barnet ett par timmar varannan helg och sen får man öka de efter hand dock max varannan helg. Barnet har rätt att få veta vem sin far är och tvärtom. Gått i tankar fram och tillbaka ang abort. Men de hade jag inte klarat av. Försök att få ditt ex till en psykolog låter som att han behöver hjälp.

Problemet är väl att han just nu hävdar att han kommer att han kommer att göra det han kan för att göra det svårt och jobbigt för mig. Hade det varit så att han "inte ville vara med" känns ju det som ett lättare scenario. Vad jag tvekar på är om det är rätt att medvetet föda ett barn till otrygga förhållanden där föräldrarna inte kommer överens och så... Han säger att han kommer att driva igenom gemensam vårdnad så att han ska kunna se till att jag inte får min vilja igenom typ.. Självklart vill jag helst av allt att det ska kunna funka någorlunda så att jag kan behålla barnet med gott samvete. Men vad jag har hört är ju som du säger Adelee att man ångrar sällan att man behållt barnet när det väl är fött...

Vilken sits :/ När jag hör om pappor som säger sådär låter det snarare som att de säger det i affekt... Om hans intresse av barnet endast handlar om att han vill jävlas med dig kommer det märkas ganska tydligt. Eftersom du redan nästan är halvvägs så är det ingen liten sak en abort skulle innebära, och om du bestämmer dig för det så måste beslutet verkligen vara 100% och väl igenomtänkt för att du ska orka och inte ska må dåligt för lång tid framöver. På det du skriver känns det som att ditt hjärta vill behålla barnet, medan förnuftet tvekar. Finns det någon du kan prata med? Har du någon relation till hans föräldrar?

Eftersom du är så pass långt gången, tänk på att du kommer få föda ut ett dött barn. Jag hade inte utsatt mig för det i alla fall. Som de andra säger får ju du vårdnaden från början

Att genomgå en så sen abort är otroligt påfrestande och inget jag personligen rekommenderar, för det är en väldigt hemsk ochkänslosam upplevelse. Och är man inte hundra procent säker på att det är vad man vill så ska man inte göra det för det är otroligt svårt att komma över det. Jag genomgick en sen abort där jag fick föda ut det döda fostret och det va hemskt! Men situationen jag satt i av mig inga andra alternativ. Jag ångrar inte idag mitt val att jag gjorde en abort, jagångrar att jag satt mig själv i den utsatta miljön som gjorde det var omöjligt att välja ett annat alternativ än just abort. Men det tog tid att komma över det ochj jag hade inte klarat att gå igenom det utan mina nära och kära.

Nä, visst är det inte ett lätt beslut, tack för ert stöd <3 Tyvärr går det inte så bra att prata med hans föräldrar då de är på hans sida :( men jag ska se vad jag kan göra, ska prata med familjerätten och annat för attse hur man i framtiden kan reda ut sånna här problem. Man kan ju alltid hoppas att han mognar på vägen fram till förlossningen och ändrar sig. Jag pratade med honom igår och då hävdade han att det är hans mamma som trycker på att han ska göra såhär.. Varför vet jag inte men om det är så att det är som han säget att det är mamman som ligger bakom kommer hon nog inte ändra uppfattning och om han är så svag at han inte kan stå upp mot henne kommer det nog bli en del tvister framöver... Suck.. Jag ill ju så gärna att det ska kunna funka och ge mitt barn en trygg uppväxt.