Är gravid igen och kunde inte varit lyckligare. Jag och sambon lyckades på första försöket. Men nu är jag rädd för missfall. Var livrädd förra gången och denna gång blir då inte bättre. Försöker njuta och vara glad men svårt när rädslan är så stark.
40+2 och första april. vattnet gick klockan 3 så ringde förlossningen. "du kan komma in vid 7" glöm det, nu är klockan cnart 5 och jag har jäkligt ont så ska ringa igen och säga att jag kommer. snart får jag träffa min älskling <3 .
3 veckor kvar tills beräknad bf. Jag är livrädd inför förlossningen och inget tycks kunna lugna ner mig. Tänker gång på gång hur många miljarders kvinnor som klarat av det under alla tusentals år men inte blir jag lugnare för det. Är rädd för att sry som jag hört att många gör då ....
Jag är så arg att jag tror jag spricker snart. Jag har blivit anmäld till soc från min barnmorska, på grund av att jag är 18 år och ensam. Vilket enligt henne betyder att jag inte klarar mig själv. jag har haft egen lägenhet i 2 år och alltid klarat mig själv ....
Inlagd igen. Var på förlossningen i några timmar och fick brickanyl (igen). Nu ligger jag på bb under observation tills imorgon till och börja med. Har fällt några tårar måste jag erkänna av rädsla för att föda nu och sen inte få ta hem lillen. .
I torsdags blev jag inlagd på förlossningen. Lillen ville titta ut 8 veckor för tidigt. Läkarna gav mig brickanyl och på eftermiddagen på fredagen fick jag åka hem igen. Fick med mig brickanyl tabletter hem ifall värkarna skulle starta igen men än så länge verkar det lugnt. Det var det läskigaste ....
Åh... jag är livrädd och överlycklig på samma gång. Det gick nyss in för mig att jag ska ha barn om 8 veckor (kanske tidigare om det jag, mamma och barnmorskan tror stämmer) Det känns så overkligt helt plötsligt. Får skuldkänslor lite då och då också så jag blir rädd och tänker "nej ....