orkar inte
Just nu är jag bara så trött och förbannad på min sambo så jag måste få ösa ur mig. Framför allt blir jag så ledsen!
Han är så fruktansvärt lättirriterad och har kort stubin, blir sur och ilsk, dåligt humör, och såklart tar han ut det på mig. Jag har försökt ha tålamod, tålamod och lite till tålamod. men nu börjar det fan ta slut :( I våras gick han "in i väggen", hamnade på sjukhus för att han var så yr och mådde illa, så de misstänkte stroke (han är 21). Det var dock inte stroke, tack och lov, dom hittade inget och sa att det antagligen var en stressreaktion. Sen dess har han ite riktigt mått bra, haft ångest, varit rastlös, problem med magen, kännt sig "konstig i huvudet" som hyan själv säger, fast han inte kan förklara.
I början tänkte jag att han bara behöver vila, lugn och ro. Så jag lät honom bara vila och skötte allting här hemma, Och så har det förblivit. Nu jobbar han halvtid. Han har börjat med en entidepp medicin sen 5-6 veckor tillbaka. den har hjälpt mot rastlösheten och ångesten, men han blir så fruktansvärt trött på morgonen. Imorse var han trött, värre än vanligt och hade svårt att gå till jobbet. Jag försöker göra vad ja kan, peppa och säga att han kanske piggnar till om en stund, och att den friska luften kanske gör att han mår lite bättre (han går till jobbet). Men då blir han bara så sur och arg på mig. Så idag bara han gick och smällde igen dörren. Och kvar står jag med tårarna rinnande och vet inte vad jag ska ta mig till längre. För vad jag än säger blir allting så fel! Han blir alltid arg eller sur, men skyller på att jag är sur hela tiden.... Visst är jag sur ibland, men det är svårt att inte vara det. Jag är gravid i vecka 21, och har foglossning, vilket gör jävligt ont. Han bryr sig verkligen inte ett enda dugg när jag säger att jag har ont. INte en enda gång har han gett mig massage. Inte en enda gång har han erbjudit sig att laga mat eller diska. Han blir sur om jag säger att jag inte vill göra nåt eller gå en promenad (för att det gör för ont). Han fattar helt enkelt inte, och verkar inte bry sig, och det gör mig jätteledsen!
Jag vet inte vad ja ska ta mig till längre, orkar inte ha det såhär mycket längre till... Det värsta ä att jag har ingenstans att ta vägen för att "ta en paus" Ingen familj i landet, och inga nära vänner jag kan åka till heller direkt... Jag vill ha tillbaka min goa sambo, men han verkar helt borta :(
Kommentarer
Usch vilken jobbig situation =( Förstår att du blir både arg, ledsen och frustrerad! Tyvärr har jag lite dåligt med tips på vad du kan göra... Ett förslag är dock att försöka prata om det när ni tillsammans träffar BM (om din kille brukar följa med dit?) för där blir det svårt att ignorera problemet och att tala inför en opartisk kan ibland hjälpa. Vidare så kan det bli bättre med medicinen, ibland kan det ta flera veckor längre än 5-6 innan den ger full verkan.
När det gäller känslan av "utanförskap" eller vad jag ska kalla det så kanske att du kan träffa någon mamma/blivande mamma här som har förståelse och som du kan ta din tillflyktsort till? Själv bor jag i Gävle.
Hoppas att det blir bättre!
Uscha! Vad ledsen jag blir över att läsa hur du har det. Vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att lyssna på svaret inom dig. Hopper verkligen att det löser dig för dig/er!
Kram
Gör ont i hjärtat att höra att det går ut över dig! Låter som att han verkligen skulle behöva prata med någon. Samtidigt kanske han behöver få bättre förståelse för din graviditet, att ni ska stötta varandra nu, det är så viktigt! Tycker också det lät som en bra idé att fråga er BM om råd, kanske få till några samtal. Tycker det är starkt av dig att prata om det så öppet.
Kramar
Alltså när jag läste det du skrev så kändes det som att det var jag, jag går igenom nu samma sak fast min sambo är så envis o vägrar gå till läkaren han har vart hemma nu 1 vecka o ska testa börja jobba idag.. Hoppas med att jag får min sambo tillbax.. Hoppas det blir bättre hos er med.. Lycka till...
Oftast är de ju svårt att sätta sej in i den andres känslor, och att båda ska göra det samtidigt.
Men han mår inte bra och du mår inte bra och det vet ni ju antagligen om båda två, om jag va du skulle jag föreslagit att gå och prata med en psykolog tillsammans.
Terapi kanske de heter då?
Bara ni båda vet vad ni vill och kämpa åt samma mål.
Hoppas det löser sej!
StyrkeKram!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar