23 feb2015
6
Av Alvamazonen · 6 · 524 visningar · gillad 1 gånger

Min förlossningsberättelse är allt annat än lycklig...

När världen bestämde sig för att förändras för alltid

 

Plötsligt händer det. Klockan är 04.20 den 10 februari 2015. Jag har varit uppe på natten och kissat som vanligt. Jag lägger mig ner på högra sidan, lyfter lite på ena låret för att stoppa in gravidkudden mellan knäna som vanligt. Vattnet strömmar över mig, ner i sängen, översköljder mig totalt, och jag förstår genast. ”Nalle, nu gick vattnet!” Jag är chockad och lite rädd, vad fan gör vi nu? Det är ju fem veckor kvar till beräknad förlossning! Jag blir för en gångs skull positivt överraskad över hur snabbt Gustav rest sig ur sängen, det händer inte ofta att det tar mindre än tre sekunder, det kan jag lova!

 

 Jag googlar på hur vi ska bete oss nu, och på 1177 står det att jag genast bör ringa förlossningen och få råd, vilket jag gör. Eftersom jag inte fått några värkar så säger de att jag kan vara hemma och avvakta tills åtta-tiden, då kan jag ringa igen. Fostervattnet fortsätter att strömma då och då, varma små sjöar som forsar ner i alla otaliga handdukar jag sitter på, byter ut med jämna mellanrum.

 

Jag är superhungrig, så Gustav gör frukost åt mig, och jag får smörgås och ekfatslagrad julmust, den sista! Sitter och känner mig förvirrad vid köksbordet, så här skulle det ju inte bli?

Så. Här. Skulle. Det. Ju. Inte. Bli. Vid åttatiden har jag fått värkar också, så då vill de att vi kommer in. De talar om att vi får stanna kvar efter det, vi blir inte hemskickade eftersom det är fem veckor för tidigt, och då vill de hålla koll hela tiden på förloppet. De förklarar att de heller inte kommer att försöka stanna av det på något sätt, eftersom det ändå är så långt gånget som det är.

 

Vi har inte ens packat förlossningsväskan, men tack och lov så är jag en människa som gillar att göra listor för allt, så det finns en att följa nu också, och tur är väl det, så förvirrad som jag är! Gustav hämtar, packar, hämtar och packar. Jag klär på mig, pustar lite, och vi åker. När vi anländer till Falun kräver jag att vi ska åka förbi Mc Donalds innan, för jag är fortfarande hungrig som en varg! Gustav bara skrattar åt mig, men kör igenom drive thru´n iaf. Jag får mer och mer värkar, så jag säger att det nog får räcka med strips och en cola, jag känner mig inte så säker på att jag kommer att få i mig en hamburgare också. Jag äter i bilen, Gustav parkerar vid sjukhuset och vi stapplar in. Bara förra veckan var jag ju på besök via Aurora-samtalet, så jag vet ju tack och lov både vart vi ska och hur det ser ut!

 

Vi får komma in, bli inskrivna och in på en förlossningssal. Värkarna är oregelbundna, och vi får komma över till en vanlig sal efter ett par timmar, då förlossningen inte fortskrider särskilt snabbt. Vi ligger där hela natten, värkarna kommer och går, den ena värre än den andra, men fortfarande oregelbundet. Jag låter Gustav sova, försöker andas mig igenom värkarna, men det går ganska dåligt. Först dagen efter, vid tolv-tiden bedömer de mig att vara i aktivt värkarbete, och jag får komma in på en förlossningssal igen. Jag får god hjälp därinne av barnmorska och en barnmorskestudent, och jag känner att jag kan andas mig igenom värkarna väldigt bra. Jag har en TENS-apparat påkopplad både fram och bak, och det känns skönt och smärtlindrande ganska länge. På efter middagen så byts barnmorska och student ut, och det kommer två stycken som inte känns ens tillnärmelsevis lika bra som de förra. Och det är där allt går snett och blir helt jävla fel.

 

De nya två tar över med van hand och det märks att de är kompetenta nog. Men, de är inte där. Så känns det i alla fall för mig. De är inte där med mig, ser mig inte, hör mig inte, läser inte av mig som de två föregående gjorde. Plötsligt känner jag mig bara avogt inställd, liten och rädd. Jag säger inget. Tyvärr fortskrider värkarna inte så snabbt som de vill, och de bestämmer att jag bör få hjälp med en snabb upptrappning av värkstimulerande, som ska hjälpa till att öppna mig snabbt. Jag förstår att de ser att jag är trött, jag har ju varit vaken 36-40 timmar redan, och jag tar emot hjälpen, mot bättre vetande kanske. Jag får en tidig epidural som ska hjälpa mig, men det är bara i tre värkar som det lindrar alls. Sen efter det så känns det bara mer och mer och värre och värre, plus att den går ner i ena benet på mig, så att jag tappar känsel och styrsel helt i det. Plötsligt är jag alltså mer eller mindre förlamad i både högra benet och i själen, och jag känner att det börjar kännas konstigt inuti. Jag önskar att jag hade kunnat förmedla mig bättre, men jag låste mig bara helt och totalt.

 

När värkarbetet väl sätter igång så sätter det jävlar i mig igång också. Snabbt är värkarna så starka och så täta att jag inte längre får någon paus knappt alls emellan, och jag känner hur paniken växer mer och mer för varje värk. Jag skriker så högt jag orkar av smärta och ångesten är så hög att jag bara kvider och ber om att att de ska hjälpa mig, kan ni inte hjälpa mig? Det känns inte som att de hör mig eller förstår hur illa det håller på att bli.

 

 Jag känner mig överkörd och helt utelämnad. De gör sitt jobb, visst gör de det, men jag har tappat tilliten totalt och jag vill bara därifrån, kosta vad det kosta vill. Gustav gör sitt absolut yttersta för att få kontakt med mig när jag skriker som värst, men jag känner hur jag lämnar kroppen för en stund när det är som värst.

 

Barnmorskan försöker hjälpa mig att öppna mig helt genom att stimulera mig på insidan, masserar cervix på något sätt, och visst, det fungerar, men det gör också etter värre ont. Det är svårt att beskriva hur enormt smärtsamt det här var, men jag känner att jag aldrig, aldrig ALDRIG någonsin vill utsätta mig för det här igen. Den skräcken när de bara speedade på allt så hastigt att jag inte hann anpassa mig för det som kom, det vill jag aldrig mer uppleva, jag ville inte ens ta risken att det ska kunna hända igen.

 

 Jag har gått igenom mycket skit i mitt liv, men så fort jag ens tänker på förlossningens första tre fjärdedelar så får jag gråten i halsen direkt, och det blir samma sak när jag läser igenom det här.

 

Tack och lov så kommer det ändå ett utdrivningsskede. Det gör ont så in i helvete det också, men jag får åtminstone trycka på nu, göra något mer än att bara försöka andas. Jag krystar och pressar, lite rädd för hur det ska bli nu, hur länge ska jag ligga så här och krysta. Men det tar bara en timme, sista timmen. Då får jag äntligen någon lön för mödan i alla fall. Men, även där blev det ett chockmoment, eftersom jag inte kunde känna hur långt ner i födelsekanalen Neo låg efter varje krystvärk. Det låter kul när man berättar om det, men det blev ändå en chock för mig, i det skicket jag var i. Plötsligt sa nämligen barnmorskan ”vi tänkte att han skulle komma ut med nästa krystvärk nu”. Va??? Näää, det vet jag inte om jag tycker och vågar och kan och…!!! Varför sa de inte hur långt fram han var, eller gjorde de? Jag minns faktiskt inte.

 

Jag var inte alls förberedd på att det var så nära inpå som en enda krystvärk till! Jag blev jävligt skrämd, skulle jag våga? Skulle jag orka? Skulle det gå ens?? Nästa värk kom, och jag öppnade upp mig, det sved, det brände, det brände, det brände, skulle jag våga…

”Våga ta i nu!” säger barnmorskan, och jag gör det. Jag känner att jag går sönder lite, men jag tar i för jävlar i mig kung och fosterland till slut, och då kommer han. Med ett lite krasande ljud och ett stort PLASK så åker han ut ur mig, allt som var kvar. Så är det över. Jag hör honom skrika, så jag vet att han lever iaf. Ingen aning om hur lång tid som förflyter här, men jag får honom upp på mitt bröst iaf, varm, levande, kladdig, konstigt luktande, men min. Min bebis. Gustav har berättat efteråt att jag log när han kom ut, och att jag log när han kom upp på bröstet på mig, men det är inget jag själv minns alls. Jag minns bara att jag frågade flera gånger om han var ok, om allt var som det skulle med honom.

 

Jag är hemskt trött. Känner hur det svider i underlivet, det känns lite kallt nu, lite bart. Jag ber om att få varmvattenskompresser på, och det lindrar väldigt tacksamt.

 

Jag blöder. Jag såg efteråt att jag blödde över en liter innan de fick stopp på blödningen från livmodern. Livmodern var uttröttad och orkade inte alls dra ihop sig själv, trots massage och stimulering, så till slut satte de in alla klutar på att fixa mig. Gustav och Neo fick åka ner utan mig till neonatalavdelningen, och jag ligger kvar på britsen, säkert sex, sju personer som arbetar med mig samtidigt. En som sätter dropp på ena sidan för att ersätta blodförlusten, en annan som sätter ett annat dropp på andra sidan för att livmodern ska dra ihop sig, en tredje som syr ihop mitt underliv, en fjärde som städar upp allt blod på golvet, en femte som masserar min livmoder, en sjätte som ser till att livmodersammandragande åker upp i häcken på mig, säkert var det fler som gjorde mer, men jag är groggy  och trött och har svårt att minnas.

 

Jag får ligga ensam en stund sedan, när blödningen äntligen avstannat och allt är uppstädat. Jag får mat in på britsen, för jag är verkligen jävligt hungrig efter alla timmar i fasta. Man måste nämligen fasta under aktivt förlossningsarbete, om om OM man absolut måste snittas och sövas ner, då måste magen vara tom. När jag ätit så får jag ligga ensam en stund till, innan morgonpersonalen kommer och hjälper mig upp, sätter mig i en rullstol och kör ner mig till Gustav och Neo. Jag vill bara gråta. Av trötthet, av lättnad, av glädje, av allt jag inte kan benämna med ord alls. Jag gör inte det. Inte då. Den gråten vill jag bara dela med min Nalle, ingen annan. Och där är dom. I en säng i ett rum nere på neonatalen. Neo har legat på Gustav ett långt tag, och nu sover han i en liten säng bredvid. En sådan lättnad. Jag tog mig faktiskt igenom. Jag känner hur oerhört skör jag är, skör som nattgammal is, snälla blås inte på mig så att jag går sönder! Låt mig bara vara nu, snälla… Motstridiga känslor far igenom hela mig fram och tillbaka, tacksamhet över min levande, välmående bebis, trots fem veckor för tidigt född, flyktkänslor, hjälp jag vill härifrån! Svår ångest blandat med lättnad, tårar som inte vet om de är gjorda av sorg, rädsla eller glädje.

 

Jag har ganska sporadiska minnen från dessa första dagar. Bitvis minns jag, men inte mycket egentligen. Det flyter liksom bara ihop på nåt sätt. Gustav kommer definitivt att få hjälpa mig att få ihop hela historien. Det mesta är ångest, iaf till en början. Särskilt på kvällarna… Då kommer marorna och vittrorna, seglar omkring mitt huvud, och vrålar, skriker, lämnar mig ingen som helst ro, flinar åt mig och skrattar åt mig.

 

Nu så här efteråt så är jag jävligt tacksam att jag inte visste ett dugg om vad som skulle hända och hur det skulle bli under förlossningen särskilt, med tanke på hur jag upplevde det! Jag kommer att be om hjälp i det här, bland annat i en undersökning/internetbaserad stödtjänst som sjukhuset erbjöd mig efter förlossningen. Jag har ju psykologen också, som jag gärna fortsätter med, från MVC hemma. Det kommer jag att behöva, för det här har varit det tuffaste jag har behövt ta mig igenom hittills, och då har jag ändå brutit ett jobbigt missbruk och gått igenom en stor personlighetsförändring på det. Men det var inget mot det här. Inget. Pissenkelt faktiskt. Nu ska jag bara ta mig igenom och ut på andra sidan, där solen faktiskt lyser på riktigt. 

Kommentarer

Av Nallepia · 5 år sedan ·
3
Åh Liza nu rinner tårarna här! Tack för att du delar! Jag blir väldigt glad och stolt över dig för det du skriver om att ta hjälp med att bearbeta detta. Det låter som det behövs! Till trots för väldigt traumatisk förlossning så hoppas jag ni klarar njuta lite! Ta hand om varandra nu och massa lycka till! Stor kram!!!
Av Sagasmamma · 5 år sedan ·
5

Va skönt att du är så öppen och ärlig om allt och att du vågar visa att det inte bara är rosa-skimmer. Stark gjort. Hoppas du får njuta nu av tiden framför dig. Kram

Av FreakingPigeon · 5 år sedan ·
3

Blir helt tårögd. Väl kämpat och ett stort grattis!

Hoppas allt kommer flyta på bättre framöver :) grattis igen!!!

Av Lizard · 5 år sedan ·
5
Tack för att du delar med dej och hoppas det kommer kännas bättre och mindre ångestfyllt när du tänker tillbaka på denna upplevelsen i framtiden när du fått hjälp att bearbeta det! Kram
Av Sixtrid · 5 år sedan ·
7
Kram! Vad tråkigt att du (och många andra) får så tuffa förlossningar. Inte för att det är lätt för någon men jag kan ändå se tillbaka på båda mina med glädje och stolthet. Önskar att alla fick det!
Av Beija-flor · 5 år sedan ·
4
Det var en stark berättelse att läsa! Vilken otur att det blev som det blev för dig! Ta all hjälp du kan få för att kunna bearbeta det svåra, så att du kan gå vidare och glädjas åt er nya lilla familj! Det brukar hjälpa att få prata av sig inför någon som lyssnar. Jag hade jobbigt förut efter en leverbiopsi som gick fel. Det gjorde jätteont och var jättejobbigt, men i jämförelse med din historia verkar det inte så stort längre, även om det var jobbigt då. För mig hjälpte det iallafall att få prata av mig. Hoppas att du kan se framåt och glädjas åt lillen! Vet du när ni får komma hem? Hoppas att ni mår bra trots allt! Varma kramar!

Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar