Min förlossning

Förra veckan bestod av sjukhusbesök varje dag.

I måndags var mitt sista bm-möte. Jag försökte tjata till mig ett UL, men det gick sådär. Berättade hur rädd jag var för att barnet skulle vara större än mitt första barn, jag kände mig större.

När vi var på väg hem ringde bm mig och sa att jag skulle komma tillbaka på tisdag och träffa en överläkare. Tisdagen kom och vi åkte tillbaka till sjukhuset. Läkaren bokade UL till onsdag. Vi gick igenom händelseförloppet med min första förlossning och hon var orolig att samma sak skulle ske även denna gång.

Kom till UL på onsdagen. Det klämdes och trycktes på magen innan UL gjordes. Viktskattningen var inte till min glädje, barnet är större, som störst fem kilo. FEM KILO!!!!! Vafan.... Men hennes medelvikt hon fick var 4,4, fan....

Överläkaren kom in efter UL och fick veta vad UL visade, jag hade även väldigt lite fostervatten i livmodern. Hon tittade på mig och sa utan att linda in orden att det blir ett planerat akut snitt redan dagen efter. Bebisen låg precis som Andreas gjorde. Huvudet neråt, men inte i bäckengången, utan ovanpå, så risken att bebisen skulle fastna även denna gång var 90%. Jag skrevs in på förlossningen, fick sterildusch saker som jag skulle ta med mig hem och sen skulle jag vara tillbaka 7 på morgonen dagen efter.

Torsdagen kom och vi fick skjuts till sjukhuset. När jag kliver ur bilen startade värkarbetet, men vad i hela....? Kommer upp till förlossningen, gör ett CTG, berättar att värkarbetet startat, men fick duscha i alla fall, nu visste vi inte längre om det blir vaginal förlossning eller snitt. Nu kom värkarna med 3-5 minuters mellanrum i duschen. Barnmorskan kände på mig och livmodertappen var enbart 0,5cm lång och jag hade öppnat mig 1 cm.

Barnmorskan sa att det kan bli en vaginal förlossning nu när jag startat spontant, men läkaren fick avgöra hur det skulle bli. Hon kom in till mig, jag kände mig som ett förvirrat vrak vid den här tiden, omställningar hela tiden. Hon tittade bara på mig och sa att det blir snitt, eftersom överläkaren var orolig för både mitt och barnets hälsa om jag skulle föda vaginalt.

Nu gick det fort, dropp och antibiotika kopplades in i infarten jag hade i handen, kateter satte och jag fick dricka en skitvidrig vätska som jag höll på att spy upp och sen började en långsam promenad till operationen, jag fick stanna ett par gånger och profylaxandas genom värkarna.

Spinal sattes och jag trodde jag skulle dö av rädsla, jag satt och hängde i sambons famn och bara koncentrerade mig på andningen samtidigt som jag skakade okontrollerat.

Operationen började och jag önskade jag slapp höra vissa saker som sax.

10.42 föddes en jättefin pojke som var stor. Jodå, större än sin storebror, 4645 gr och 54 lång. När jag hörde hans skrik började jag gråta. När han sen bars fram till mig grät jag ännu mer. Han var så fin, så perfekt och så lik sin storebror när han var nyfödd, en kopia. Tänk att jag gick miste om detta när Andreas föddes, jag önskar jag hade sluppits sövas då.

I lördags fick vi åka hem från BB och mitt familjeliv är nu komplett. Jag känner mig komplett och är så nöjd med mitt liv som tvåbarnsmamma!