Förlossningsberättelse

Mina värkar startade första ggn ca kl 18 på onsdagen den 27 oktober när jag körde bil hem från stallet, jag tänkte inte så mkt på det utan trodde att jag bara hade lite ryggkramper.. De höll på väldigt oregelbundet fram till kl 24 sen var de som bortblåsta under natten.

Dagen efter, den 28 okt hade jag kanske 5 st under dagen, men kl 18 började de igen.. jag var säker på att de skulle sluta igen så tänkte inte så mkt på det.. De började komma tätare och tätare och vid 24 ungeför var det ca 10 min emellan.. Vid halv 1 var det 5-10 min emellan så ringde in till förlossningen och frågade lite..Fick standarnsvaret "ta två alvedon och gå och lägg dig". Hade redan tagit alvedon och de hjälpte inte ett dugg.

De blev starka och kom tätare och kunde inte längre ligga kvar i sängen utan vd varje värk kastade jag mig upp, sprang ut i köket och hängde mig över diskbänken och vaggade med höfterna. Nu kändes det som att ryggen skulle gå av!! Kl vart halv 3 och då var det 2-4 min emellan. Ringde in igen och de sa att jag skulle komma in så de fick undersöka mig. Väckte sambon och vi begav oss, var framme på förlossningen runt 3..

Möttes av en bm där som frågade om jag hade ont, jag svarade "ja emellanåt" och skrattade lite:) Hon satte såna band på magen och mätte värkarna, när hon läste av en stund senare sa hon "OJ du har ju jättefina täta värkar". Hon skulle kolla hur mkt öppen jag var så hon bokstavligen slet av mig byxorna och körde upp fingrarna, ONT gjorde det och arg blev jag! Jag var iaf redan öppen 8 cm då, så ryggbedövningen var de bara att glömma. Sen var det bara att  hoppa i sjukhusskjortan och börja knarka lustgas, haha:) Den hjälpte till en början iaf..

När jag var hög som ett hus kom hon in igen och sa ingenting, hämtade nånting ur skåpet som såg ut som en lång pinne, tog tag i mitt ben och körde upp den i ja ni vet  vad, utan att ens säga vad on skulle göra så självklart stretade jag emot, då höll hon bara i hårdare.. hon tog iaf hål på vattnet..

Vid kl 7 var det skiftbyte= ny bm- Tack gode gud!

Hade fortfarande slöa värkar så fick stimulerande dropp, men tyckte inte det hjälpte så mkt.. Hon frågade när jag hade kissat sist och det var ju några timmar sen men jag kände mig inte kissnödig.. Hon frågade mig om hon fick tappa mig på urin eftersom det kunde vara så att blåsan var ivägen för bebisen.. jag är livrädd för katetrar, men hon övertalade mig som tur var, hade nästan 2 liter urin i blåsan!

Efter tappningen vart värkarna starkare, så den var boven i dramat..

Vid ca halv 10 var det dags att börja krysta, men hade fortfarande konstiga värkar. Vissa var jättestarka så jag hann krysta 3 ggr, andra han jag knappt 1 gång. Hade riktigt ont så frågade tom bm om hon inte bara kunde dra ut den! haha=) Men efter 2 timmar hårt kämpande kom Devon till världen. 4515g och 51 cm lång =)

Bm som jag hade på slutet var guld värd, hade aldrig klarat det utan henne! Hon puschade mig när jag tänkte ge upp och hon hjälpte mig verkligen! Jag fick sy några stygn, men inget stort.. Var livrädd att jag skulle spricka från ystad till happaranda, men det slapp jag :)

Mest använda meningen från mig under hela förlossningen var nog "aaaj faaaan!!" och till min sambo "klappa mig på huvet!!"( det hjälpte verkligen och var avledande från smärtan)

sen gjorde jag några saker som är roliga såhär i efterhand.. Min sambo satt och baddade mig i pannan med en handduk, när jag fick en värk tog jag tag i den och kastade iväg den, precis när den landat sa jag "nu kan du hämta den igen!". Bad honom lägga sig bredvid mig i sängen, men sen låg han inte still och då sa jag "tänker du inte ligga still kan du dra" och en sista grej, jag kmr inte ihåg det själv men han har berättat att jag försökte hålla i hans hand, och när han tog tag i min slog jag bort hans.. haha :)